Once

Filmupplevelse!

Trotsade parnormen och stegade in i videobutiken helt på egen hand och utan "ja, men jag kan ju ha någon hemma, faktiskt"-tankar i huvudet.
Tog lite tid på mig att välja.
Fastnade för Once.
Och den sitter fortfarande kvar.
Vilken fin filmupplevelse.
Se den!

I'm smoking!

Det funkade. Och det funkade över förväntan!
Hela dan bara gick så bra.
Jag är så glad och så nöjd och så varm!

Stora Guddottern kom hit i förmiddags och vi övade (lärde in) sången jag skrivit med hennes hjälp till Lille V.
Hon är så duktig och sjöng så fint! Sen läste vi och myste och busade en stund också.
Jag till och med hann tvätta två maskiner innan det var dags att svida om och göra mig snygg.

Blev lite stressad, pga tvätten, men far i väg för att hinna bussen. Då går jag nästan rakt på pappa. Pappa som varit på möte i närheten och bara spontantittade förbi. Då blev det tid för kaffe och sen körde han mig upp, så att jag slapp bussa och fördriva tid.

Gled in i kyrkan prick tre och insåg att de inte var riktig klara än. Gick rakt fram till första raden och satte mig hos Favoritkollegans fru. Då kommer en hel delegation. Mina gamla ungdomar och medledare. Den ena, Boel, skulle vara fadder och sjunga tillsammans med ytterligare en annan. Fyra stycken kommer de och omfamnar mig, stort och härligt mitt fram i kyrkan.
Sen följde fler hej och kramar. Och jag var i högsta grad synlig.

Dopgudstjänsten drog igång och den var så fin! Boel sjöng så fint och Stora Guddottern likaså. Texterna var valda med omsorg och upplägget var innerligt och nära - men så var det också en av Makalösa Mammans nära vänner som var präst.
Precis i slutet, innan Vår fader och välsignelsen var det så min och Stora Guddotterns tur. Vi tog plats vid flygeln, riktade in micken till henne och körde igång. Jag ställde mig dessutom och presenterade det hela inför alla. Det är verkligen ingen stor grej för mig i vanliga fall - prata i gudstjänst utan och med manus, förberett och improviserat gör jag titt som tätt, men här var det ändå speciellt.
Sen sjöng vi. Och folk grät. Vilket gott betyg. Och Stora Guddottern var helt, otroligt duktig. Sista refrängen sjöng hon nästan helt själv. Så bra!

Då var det som om det sista rann av mig.
Så jag stannade på middag och kaffe. Höll mig undan Exet och Maran. Skrattade lite inombords, när jag såg hur hennes barn var väldigt lika honom. Inte honom som barn, men honom nu. Det var rätt komiskt. Och jag var på hemmaplan. Folk hälsade, tackade och kramade om mig.

Makalösa Mamman tackade innerligt. Kändes så härligt.

Följe hem med Boel och hennes lillasyster. Pratade rätt fritt och fick fler pusselbitar. Berättelser om hur han ljugit för Makalösa Mamman, hur han håller distans till sitt gamla liv och hur folk faktiskt pratar. Kändes skönt att få mina misstankar bekräftade.

Och viktigast av allt (eller inte...).
Både Boel och hennes syrra hade tittat på mig och sen på Maran och tänkt:
Hur tänkte han nu?

Ta sats

Klänningen hänger redo.
Tillbehören är klara.
Dopsången skriven.
Doppresenten ligger på tork och likaså Stora Guddotterns present.
Fina presentlådor är inhandlade.
Kort med utskriven sång är ligger också och torkar.

Jag ska gå på dop.
Exet och Maran ska inte hindra mig.

Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är nervös.
Det är jag.
Men jag är också fylld av kraft.
Här ska det inte smygas längs väggarna.
Jag ska stega fram, fatta min guddotters hand och inta flygeln. Tillsammans ska vi sjunga vår sång till Lille V.

Nervös och stark på samma gång.
Tänk om jag inte fixar det. Tänk om jag bryter ihop vid åsynen av honom. Av henne.

Fast det tänker jag inte göra.
Lite trist är det att behöva bryta sviten på drygt ett år utan att ha sett eller hört honom.
Det har varit skönt att vara utan.
Men det kommer ju inte precis bli till någon vana.

Jag tar sats och hoppar.
Måtte det bära...
Håll tummarna för mig!

Och lite till...

De är så klart på väg att flytta ihop också.
I hennes hus i Satanstorp.
Alltså, huset som hon och hennes fd man köpte, bodde i och lät sina barn växa upp i.
Kul!
De väggarna är säkert inte tyngda av historia...
Z:as sida av sängen har väl för fasen knappt svalnat.

Men det är Exets problem.

Och mitt i allt skit har det fötts en bitskare Lilla My.
Hon är riktigt bitsugen.
Så det kanske blir dop i alla fall.
För visst fasen vore det lite kul att gå dit, glida in och bara vara lite i vägen.
Så där lite obekväm.
Varför ska han få allt utrymme?

Stolt och rakryggad.
Det är ju inte jag som bytt ner mig och sprungit in i nästa relation utan hänsyn till barn och omgivning.
Nu söker han jobb.
Hoppas att han hittar nåt bättre än sin vaktmästartjänst, som inte är fulltid.
Det kan han behöva, nu när han ska försörja hus, fästmö och två styvbarn.
Lycka till!

Aj, som fan

Kommer ut efter gudstjänsten jag sjungit i.
2 missade samtal från Makalösa Mamman, samt ett meddelande: "Hej! Ring mig."
Ringde.
"Det här är inget jag vill berätta, men jag har lovat dig. Exet och Maran har förlovat sig."

Aj, som fan.

Jävla pissiga skitdag

Konflikter på jobbet.
Känner mig överkörd.
Får beröm av chefen och det möts av tystnad. Inte ok att berömma mig. Det är tydligen fel. Till och med Favoritkollegan tyckte att han tagit i. För många meningar riktade mot mig, i jämförelse vad han säger om andras arbete.
Jaha. Men det är ju ingen annan som dragit ihop fyrtiotalet sångare i ett gospelprojekt och fått dem att sjunga asbra i två gudstjänster, efter bara fem repetitioner.
Eller som i fjol startade en helt ny verksamhet och ett år senare har drygt nittio barn inskrivna i den.

Försökte vara duktig och ta överkördhetskänslan med prästkollegan på studs. Bokade möte och berättade vad jag ville prata om och varför. Kändes rakt och schysst.

Hamnade i en diskussion med organisten om var mitt gospelprojekt skulle räknas nästa år. Revir och pengar och platser. Känsloargument. Han har minsann stöttat mig och pratat med chefen, men vill jag inte stötta honom, så behöver han ju inte längre stötta mig. Vi hade ju ingen bra relation i början, men sen tog det sig. Men, visst, vill jag sabba det, så varsågod.
Det hela slutade med att jag tårögd sa att det här inte var en bra dag.

Och så familjekväll i kyrkan. Orgelvisning och bus. Hur kul kändes det?
Var på väg att ställa in.
Långt snack med kyrkoherden. Tårar och trötthet. Och frustration.
Tog mig iväg till slut i alla fall. Och det var nog bra.

Nu har jag kommit hem. Trött och ledsen.
Och har insett vad det är för dag.

I dag för ett år sedan, var sista gången jag hade kontakt med Exet. Det var då jag låg och skakade på golvet och inte kunde ta mig upp. Ingen kunde komma. Jag ringde honom. Han lovade, men ändrade sig efter att ha pratat med Maran. Han skulle ju till Satanstorp och äta middag och jag var minsann inte hans ansvar. Dagen innan hade han lovat att alltid finnas där för mig om jag behövde...

Kroppen minns.
Den här dagen var nog dömd på förhand.

Och så blev det mitt problem...

Lille V ska döpas.
Jag våndas.
Jag vill verkligen vara där. Det här med dop, är liksom stora händelser i min vänkrets. Som fadder till Stora Guddottern känner jag också att det är viktigt för hennes skull.
Och Makalösa Mamman är en av mina närmsta vänner.

Men.

Jag vill inte träffa Exet. Jag vill inte ens se honom.
Jag är inte säker på hur jag skulle reagera och ett dop ska inte handla om mina tårar, eller min ilska.

Det här har jag processat länge nu. Väldigt länge.
Ibland har jag ändå känt att jag kanske skulle kunna gå dit.
Ta med mig Bästiskollegan, som inte känner någon där, smyga in under klockringningen och gå i sista psalmen. Vara med på gudstjänsten, men slippa det sociala.
Visa mig, men bespara mig att behöva avgöra om jag ska hälsa eller inte på Exet.
Det kändes som om detta skulle vara möjligt.
Tills i lördags.

Var hemma hos Makalösa Mamman. Var smakråd gällande dopklädsel för Stora Guddottern och Mamman själv. Frågan kom upp.
Exet kommer att vara där. Och jobba som vaktmästare. Jävligt svårt att smita in och ut, utan att han märker det.
Men inte nog med det.
Maran är också bjuden.
Där går min gräns. Aldrig i livet att jag går och tvingas se dem tillsammans.

Och jag är förbannad.
Makalösa Mamman hävdar att hon inte tar parti. Att hon tänker behålla oss båda som vänner.
Visst.
Men Maran?
Varför i hela fridens namn ska hon bjudas?
Officiellt har de bara varit ett par i fem månader. De bor inte ihop, är inte förlovade eller gifta, de har inga gemensamma barn. Kan hon inte hålla sig därifrån?
Jo, Makalösa Mamman och Maran jobbar ihop, men inte fan var Maran på Stora Guddotterns dop. Fram till nu har jag aldrig hört Makalösa Mamman prata speciellt gott om Maran. Hon har mest suckat över hennes begränsningar som husmor och människa. De gillade inte ens varandra på högstadiet.
Men nu.
Nu är det viktigare att inte ta parti, att inte göra sig ovän, än att värna mig.
Att inte välja sida, blir indirekt att välja.
Jag tänker inte vistas i samma lokal, som både mannen som bedrog, ljög och lämnade och kvinnan som han gjorde det med och för.
Där går min gräns.

Jag köper att Exet är bjuden. Jag förstår det. Jag inser också att det är upp till mig att komma eller inte. Men att bjuda Maran. Det är inte ok.
Där ska hon sitta med mina vänner, mitt gudbarn och en familj, som jag träffat mycket och tycker om.

Makalösa Mamman föreslog att jag skulle se till att få det där mötet överstökat. Det blir kanske inte så farligt. Visa vad han missar. Gå dit och visa honom att du inte är så där förkrossad, som du tror att han går runt och säger.

Som om allt bara hängde på mig. Som om hon gömde sitt agerande bakom att jag väljer. Hon fattar inte att jag inte har något val. Situationen är för laddad. Det finns inte en chans att det kan bli bra. När han lämnade mig, hoppades jag ändå att vi skulle kunna behålla någon form av civiliserad kontakt. Men det var omöjligt. Lögnerna stod i vägen. Det sista jag sa till honom var:
Den dagen hon står officiellt vid din sida, kommer jag aldrig mer vilja se dig. Då vet jag att jag hade rätt och du bevisar att du är en feg ynkrygg.

Så blev det.
Hur fan kan då det här bli mitt problem?

Knäsvag

Tänkte på dig idag.
På att det var länge sen jag hörde från dig.
På att jag saknar dig.
På fikan vi skulle ta, men som aldrig blev av.
På sommaren, då jag slets mellan mina känslor för dig och känslorna för exet.
På festen på musikhögskolan för många år sedan, då vi fick frågan om vi var ett par och du svarade: Nej, hon ville inte ha mig.
På beslutet att inte höra av mig igen, eftersom du inte svarade på mitt mejl för ett halvår sedan.

Steg av tåget och gick för att möta Bästiskollegan och hennes sambo vid konsertplatsen.
Då såg jag dig.
För första gången på åtta månader.
Och du såg mig.
Leenden.
Avstånd som krympte.
Jag i din famn, du i min.
Glädje. Värme.

Då säger du:
Jag har tänkt på dig. Alldeles nyss. Och inte bara då, utan jag tänker på dig ofta.
Och jag svarar att jag tänkt på dig.

Sen slängs jag tillbaka in i verkligheten:
Det har varit galet mycket att göra. Men vi börjar skola in Lilla My på dagis om någon vecka. Då hade jag tänkt ringa dig och få till en fika.

För så är det ju. Du är sambo, husägare och far till en liten tjej. En liten flicka som delar både namn och födelsedag med mig. Vars mamma jag inte känner och aldrig har träffat. Hon kom in i ditt liv, när vi inte längre hade så tät kontakt. Då vår vänskap kommit i obalans för att du var singel och inte jag. Då outtalade känslor inte längre kunde leva i skydd av varsin partner, utan riskerade att kanske förstöra.

Jag hälsade på dina vänner och förklarade med ett skratt att den där fikan utlovades för ett år sedan. De tittade på dig, skrattade och suckade.
Du sa:
Men jag vet att Lilla My står kvar och väntar på mig.
Jag tror att jag rodnade.

Förra sommaren var du en av dem jag längtade efter att kontakta. Någon jag ville återknyta till. Men jag gjorde det inte. Kändes så konstigt att studsa in i ditt nya liv, när jag blivit singel.
Det dröjde några ledsna sommarveckor, så damp det ner ett mejl från dig. Helt oförhappandes.
Längesen. Läget? Fika?
Svarade och förklarade.
Du mejlade tillbaka att du förlorat din mamma och fotfästet.
Bådas våra liv var förändrade och i sorgen väcktes saknaden av varandra. Så var det i alla fall för mig. Kanske för dig också.
Men det blev ingen fika.

I julas såg jag till att lyssna när mammas kör sjöng, mest för att ha en ursäkt att springa ihop med dig - deras pianist.
Glädje. Värme.
Dina medmusiker påminde dig om att ni var tvungna att avsluta och vi bröt motvilligt mot ett nytt fikalöfte.

Och nu tänkte jag på dig. Du på mig. Och så stod du där.
Men varför är vi så otajmade? När våra vägar gång på gång flätas samman?

Hur är det? Bättre? Det ser bättre ut!
Du log.
På nattåget hem kom ett sms från dig: Gott att ses. Fika snart. Kram.
Jag svarade: Hoppas spelningen gick bra. Hör av dig. Jag är fikasugen.
Nytt pling när jag kom hem: Färdigroddad. Hem och i säng. Sov gott.

Sov sött, kära du.
Själv kommer jag att drömma om dig och undra igen om jag gjorde ett misstag, som gick miste om dig.
Du är så fin.
Och jag blir fortfarande knäsvag.

Tack Svenska Akademin

för en sjukt skön konsert.
Jag gungade, i baktakt och framtakt och flöt med i svänget.
Och behöver köpa en ny skiva...

Ångest

Jobbångest.
Tjockångest.
Höstångest.
Rutinångest.

LIte balsam för själen

Just nu trivs jag inte så värst bra med mig själv.
Spegeln uppmuntrar inte och av träning och springning syns inga spår.
Att då åka och shoppa med Lilla Syster - snygg, brun, vältränad dansare, något längre än jag och minst en storlek mindre - är kanske inte bästa boosten.
Men det uppvägs av att det är mysigt.
Hittade en långskjorta, samt en svart, finstickad reaklänning på Noa Noa.
Ivrigt påhejad av Syster.

Sällskapade henne bort till träningslokalen, där hon skulle dansträna.
Dansläraren kom och en stund senare ytterligare en av dansarna.
Två män i min ålder.
Vi hälsade.
Fick sms av Syster.
De hade tydligen kommenterat och frågat om mig och nu fnissade hon att de nog är "heta" på mig.
Ingen stor sak, säkert mest på skämt.
Men som balsam för en missnöjd själ.

Den andra kvinnan

...skulle jag aldrig klara av att vara.

Det räcker bra som det är, tack.

Att vara vän med dig, men inte med din familj.
Att känna dig väl, men inte i ditt sammanhang.
Att dela med sig frikostigt av känslor och upplevelser, men inte ses privat.
Att umgås ofta och mycket, men inte på fritiden.

Du har kommit att bli en av mina nära.
Jag mejlar dig gärna när något hänt - härligt, besvärligt eller förfärligt.
Jag gläds med dig, blir arg å dina vägnar och oroar mig när du är låg.
När det trillar in ett sms, blir jag varm.

Men jag skulle aldrig få för mig att ringa. Riskera att störa. Eller förstöra.

Skillnad på mig och Maran?
På dig och Exet?
Jajemen!

Du pratar ALDRIG om ditt äktenskap med mig - det uppskattar jag stort.
Du svarar ALDRIG på ett sms eller mejl, när du är upptagen med din familj - det är rätt prioritering.
Du har ALDRIG generat mig, eller fått mig att undra över dina avsikter - det är skönt.

Jag skulle backa på momangen om du berättade att din fru inte var bekväm med vår kontakt.
Jag är öppen, både inför familj och vänner, med vår kontakt. Den är ju inte annorlunda än den jag har med Favoritkollegan, eller Agronomen.

Du har blivit en viktig vän. Du gör mig glad. Jag bryr mig om dig.
Men ibland är det trist att behöva vänta på ett sms-svar eller mejl.
Och när det gör mig otålig, inser jag, med lättnad, att jag aldrig skulle palla att vara den andra.

Nostalgi

Läste nyss Lottens senaste inlägg om utklädningsåldern och det väckte minnen.
Än mindre Lilla My älskade att klä ut sig, skriva pjäser, spela huvudrollen i desamma och slänga in ett och annat sång- och dansnummer.
En något äldre Lilla My såg till att hamna på scen så ofta det bara gick. Rekvisitan hittades ofta i föräldrarnas garderober, både när det skulle letas fram brudklänning till sångnummer, 70-talskläder till musikalen Hair och drag kingutstyrsel till nyårsfesten.
En nutida Lilla My klär ut sig till ängel då och då i jobbet. En ängel med neonrosa, lockigt hår, mörkrosa klänning och knalliga strumbyxor, som dyker upp i gudstjänster, gör hyss, frågar, dansar och kommer med snusförnuftiga svar.
Och vid vissa gyllene tillfällen drar hon på sig den lilla svarta och leker jazzsångerska i högklackade pumps.

Det är inte konstigt att jag blir nostalgisk, för de senaste dygnen har varit fyllda av tillbakablickar och återträffar.

I fredags åkte jag och familjen för att träffa min nästkusin Li. Hon är en sådan fantastisk överlevare. Ur en mer än kämpig uppväxt, sina båda föräldrars bortgång och ett för tidigt vuxenblivande har hon skapat sig ett nytt liv. Vi träffade hennes man och deras fyraåriga dotter för första gången och på nolltid hade vi återskapat samma närhet och otvungenhet som vi delade som barn. Och det kommer definitivt att bli fler träffar!

I dag blev jag för en stund fjorton igen.
När jag såg Agronomen resa sig från trappan utanför stationsbyggnaden vaknade kroppsminnena.
Benen ville börja springa och hoppa, armarna fara ut och ansiktet spricka upp.
På samma sätt som när vi gick på högstadiet och iscensatte filmkramar (sådana där när pojken och flickan springer från varsin sida av perrongen, möts i mitten och han snurrar runt henne i en stor omfamning). Fast vi hade inte varit utan varandra mer än kanske fyrtio minuter och vår tågperrong var en trång och mörk korridor i en sextiotalsskolbyggnad bland suckande klasskamrater.
Jag samlade ihop mig, för jag är ju trots allt tjugoåtta och höll ben och armar i någorlunda schack. Däremot log jag nog från öra till öra och det var härligt att få krama om honom.
Nu har jag också träffat hans genomgoa fru Biologen och deras ursöta lilla dotter.
Jag är helt charmad.
Och hoppas på fler besök.

Mindre trevligt är det att Exet fortsätter att infiltrera mina drömmar.
Jag suckar och undrar varför han inte var man nog att stå för sina känslor och sina handlingar.
Han glider undan.
Inget rosa skimmer av nostalgi där inte.

Lyckliga timmar

Sedan i går morse har jag hunnit med följande:

• Springa.
• Städa lägenheten.
• Fika med Makalösa Mamman, prata innerligt och gosa med Lille V.
• Bada med Stora Guddottern - så kul! Hon har blivit så modig. Vi lekte, plaskade, simmade, hoppade i fyrtio minuter i sträck. Ljuvligt! Och hon njöt av tumanhandtid med en av sina vuxna.
• Äta med Regnbågsfamiljen (Stora Guddottern, Makalösa Mamman, hennes Bästisex och Lille V).
• Duscha och natta Stora Guddottern - guldstund!
• Gosa ännu mer med Lille V och snusa mig hög på bebisdoft.
  VARNING!
  Alla singelmän - lås in er. Lilla My har sniffat bebis och ägglossar i dagarna.
• Sovmorgna mig.
• Shoppa med Syster och följa med henne till kiropraktern.
• Bada på kallbadhuset.
• Äta mat, efterrätt och godis framför Sweeney Todd tillsammans med Syster.

Och nu är det snart morgon igen.
Då blir det grannland och möte med en av nästkusinerna. Det första på säkert femton år.
Jag gillar semester!

Att stå naken

Lyx för mig är några timmar på Kallbadhuset.
Jag, havet, solen och en bok.
Tiljorna som lämnar märken genom lakanet, solen som värmer varje centimeter, sorlet av kvinnor som badar, solar, pratar…

Här tankar jag kraft, luft och D-vitamin.
En avslappning för både kropp och själ.
En chans att stå naken – både på utsidan och insidan.

En nakenhet jag uppskattar.
När alla är nakna mister nakenheten sin laddning.
Samtidigt som det också finns något sensuellt över alla nakna kvinnokroppar.
Något vackert.

Här samsas unga kroppar med gamla, vältrimmade med sladdriga.
Här finns kroppar med två, ett eller inga bröst.
Bröst som är små som myggbett, bredvid tunga, fylliga barmar.
Gropiga lår går förbi lår, smala som handleder.
Kvinnor med hud lika brun och rynkig som bark har sina inmutade områden.

Jag sneglar och funderar.
Fyller blicken med alla dessa kvinnor.
Kan se skönheten hos nästan alla.
Ser hur alla har små skavanker, små ting som gör dem mänskliga och individuella.
Skönhetsfläckar, som blir följeslagare och förhöjer det vackra någon annanstans på kroppen.

Undrar varför det är så svårt att se skönheten hos mig själv.
Ser bara kilona som kom tillbaka.
Och kilona som följde efter.
Siffrorna på vågen, som drar ner humöret.
Kurvorna, som förhindrar mig att njuta av sommaren. Som gör varje glass till ett övertramp. Varje glas vin till en synd.

Jag vet att jag förra sommaren var väldigt smal.
Jag upplevde det inte så, men jag kan förstå det rent logiskt.
Jag vet också att smalheten berodde på att jag mådde så ofantligt dåligt.
Min nuvarande vikt är ett tecken på att själen har läkt, om inte fullt, så något.
Men vad gör det, när en annan del av mitt inre bara spottar ut missnöje?
När spegeln hotar med sin sanning?

Att stå naken inför mig själv är så svårt.
Det har det alltid varit.
Men nu är det svårare.
Det finns inte längre någon annans kärlek att svepa runt en söndergranskad kropp.
Hon är utelämnad till en hård och dömande blick, utan förlåtelse.

Freudianskt???

Klart att jag inte vill ha någon som kör med mig. Jag är ju den som brukar köra med folk.
Jag menade ju så klart att jag kunde tänka mig någon som lär mig köra bil.
Tror jag...

Latblogg

Fem saker som finns på min att-göra-lista idag

1. Skriva detta inlägg och lyssna färdigt på Jens Lapidus.
2. Hoppas och vänta på ett mejl. Troligtvis förgäves.
3. Äta glass.
4. Duscha.
5. Läsa.
6. Sova.

Vad jag gjorde för tio år sedan
Var nybakad student. Otroligt kär och snart på semester i Grekland med Exet. Funderade på om det bara var patetiskt att förlova sig som artonåring, eller om det faktiskt gick att göra. Såg fram emot ett år på folkhögskola - musiklinje med sång och var nervös för flytten på drygt femtio mil som det innebar.

Platser jag har bott på

• I en högtakad sekelskiftesvåning alldeles centralt med mamma, pappa och Bror.
• I ett litet lågtakat kedjehus med minst ett rum för lite tillsammans med mamma, pappa, Bror och Syster.
• I ett lyxigt studentrum med toa och dusch i en av byggnaderna på folkhögskolan. Hatade dock att dela kök och hade eget porslin för att slippa de värsta smutsattackerna.
• I en välplanerad och charmig en och en halva i ett område som jag aldrig trodde att jag skulle bo i, men som jag trivdes i. Nära Musikhögskolan och nära stan. Och kvickt cykelavstånd till havet.
• I en trea med burspråk, full av drömmar och planer och kärlek.
• I en tvåa med balkong och stor klädkammare. Nymålad och inredd med kärlek. Brudig och bara min!

Fem saker jag skulle göra om jag vore biljonär

1. Köpa en gammal, charmig trea nära havet i gamla hemstaden. Med kakelugn och trägolv. Få den renoverad och fin.
2. Bjuda vänner och familj på resor och upplevelser.
3. Skänka pengar till Lutherhjälpen (som numer heter nåt annat...)
4. Sparkonton till mina guddöttrar.
5. Hyra in någon som kunde ta körkort åt mig. Alternativt hyra in någon som kunde köra med mig. Gärna snygg och trevlig. Och så skulle han bli kär i mig och jag i honom. Och så skulle vi leva lyckliga i alla våra dagar med varsitt körkort.

Nattmangling

Umgicks igår med Mysiga och Coola familjen.
De är sådana favoriter.
Det var utställningsbesök i min hemstad och sedan prat och mat hos dem i jobbetstan.
Var vettig och tog tåget hem innan elva för att kunna ta mig hem från stationen utan att det blev mitt i natten.

Men.

På tåget satt M, en av mina gamla ungdomar, nu 23 år gammal.
Vi sprang på varandra häromdagen och då var det lite obekvämt. Hur mycket vet han? Vad undrar han? Vi hälsade, men jag skyndade snabbt vidare.
Igår blev det annorlunda.
Vi slog följe en bit, han undrade och frågade försiktigt och jag berättade.
Det var natt, jag hade druckit ett glas vin och hade redan pratångan uppe.
Efter att ha stått en timme vid ett övergångsställe, frågade jag om han kunde tänka sig att följa mörkrädda mig hem.
Jo då. Vi gick hemom honom och hämtade cykel.
Som tack bjöd jag in honom på te och sen blev vi sittande till klockan sex i morse, då han gick för att jobba.
Lätt galet...

Genom honom vet jag nu hur snacket går bland mina tidigare ungdomar, varav en del övergick i vänner när de blev vuxna.
Vi har ingen kontakt idag. Jag orkade inte.
Några var söta och hörde av sig precis när det hänt, men blev sedan tysta.
En av dem, Boel, som jag tidigare skrivit om, valde Exet.
Det pratas om Exet, som är lycklig, har gått vidare och har ny flickvän. O ja, de blev ju tillsammans i påskas. Som av en slump. Helt renhårigt.
Men Lilla My, hon har det jobbigt. Hon klarar inte riktigt det här.

Bilden av vårt förhållande är att det var synd om Exet. Att jag inte ville ha barn eller gifta mig. Att vi aldrig passade ihop. Att jag dominerade.

Ska man bry sig om vad ett gäng 20-åringar tror och tycker?
De har sett oss som sina ledare. Som idealparet. Stabila och trygga. En del av deras tonår.
De har så klart bara sett den del av oss, som vi valde att visa upp. De har ingen aning.
Men oj, vad de pratar. Och oj, vad de tror att de har lösningar.

Och oj, vad ont det kan göra...

Nåja. Det var en intressant natt. Jag fick ge min version. Jag fick möjlighet att slå hål på myten om den otroligt snälle, sympatiske Exet, som bara vill allas väl. Jag blev lyssnad till och vidgade nog M:s syn något. Det var skönt.
Dessutom hann vi med spännande tanke- och erfarenhetsutbyte i religiösa grubblerier, krockar med frikyrkan och nattsvarta perioder av tvivel och frånvaro.

Vilken ynnest att få återkoppla en stund. Få möta en människa, som jag kände när han var tonåring och få höra om hans vuxenblivande.
En gåva.
Tack M!

Som att pilla upp ett sår

Idag tog jag tåget en timme bort.
Bort till marker dit jag förr åkte titt som tätt.
För att träffa Exets brorsdöttrar och deras mamma.

A är tolv år och jag har känt henne i elva av dessa.
L är nio och henne har jag följt sedan hon låg i magen.
Otaliga gånger har jag sjungit, lekt, dansat, badat, nattat, kramat, busat, spelat och läst för och med dessa töser.
Att försvinna ur deras liv helt abrupt kändes så grymt.
Jag skickade ett brev till deras mamma förra sommaren och förklarade att de alltid var välkomna, att de var viktiga för mig och att jag fanns kvar.
Tacksamt ringde M upp mig och nu träffades vi för tredje gången sedan separationen, dvs en träff i halvåret.
Mer sällan än förr, men värdefullt.

Vi har shoppat, lunchat, glassat och mot all förmodan, badat.
Drygt nio timmars intensivt umgänge. Som om vi aldrig varit från varandra, men ändå helt annorlunda.

Att träffas är som att delvis kastas tillbaka i en gammal värld.
Platser, personer och händelser från mitt gamla liv, fast ur ett annat perspektiv.
Förr fanns jag i mitten. Jag befann mig där händelserna utspelades. Jag var en del av tjejernas liv på pappans sida.
Nu hålls kontakten bara via deras mamma (någon gång ska jag skriva och berätta om flickornas något knepiga familjesituation).
Perspektivet är vridet.
De personer, som förr var perifera, är nu centrum.
Centrum har flutit ut till en oåtkomlig utkant.
Historierna de berättar, är så välkända. Miljöerna känner jag innan och utan. Men jag är inte längre välkommen.

Nu är det Maran, som firar A och L i trädgården. Hennes barn leker där jag hoppades att mina barn skulle känna sig som hemma. Det är Maran och hennes barn, som nu fyller mina kära svärföräldrars, nej fd svärföräldrars, nej Exets föräldrars kök med liv och rörelse.
Hans föräldrar har kunnat utöka sitt djurbestånd (kor) med grisar och innehund, eftersom de inte längre behöver ta hänsyn till en astmatisk flickvän.
Maran, som tjejerna var hårt programmerade att referera till som Exets jobbarkompis, har tyst och enkelt glidit över i flickvänsrollen.
Hon är nu en självklar gäst i alla de sammanhang som jag under tio år gjorde till mina. Som om jag aldrig funnits.

Enligt Makalösa Mamman dröjer det nog länge innan Exet och Maran tar ytterligare steg i sin relation. Hon avfärdade min önskan om att få sådan information från henne, som i princip otrolig.
Jag tror att hon har fel.
Om man, som nyskild mamma till en femåring och en åttaåring, gladeligen följer med på släktmiddagar och i familjesammanhang och tar med sig barnen, tror jag att man är mer seriös än bara här och nu.
Om man, som konflikträdd yngsteson, tar med sig sin, enligt egen utsago, sprillans nya flickvän och hennes två barn, till släktsammankomster, bör man se sig själv som etablerad partner och plastpappa.

Eller är jag ute och cyklar?
Jag har ju inga egna barn.
Kanske är det en enkel match att dra med sin telningar i nya sammanhang? Kanske tar man inte så allvarligt på om barnen knyter an till en massa nya människor för bara en kort flört?

Oavsett vad så är det som att ha ett sår och inte kunna sluta pilla.
En del av mig vill inte veta.
Den andra vill veta så mycket som möjligt.
Och när jag får veta är det samma känsla som när sårskorpan går upp.
En slags lättnad, när varet kommer ut, men också svidande och brännande stickningar i ett sår som inte får läka. Och en kluven inställning till vad som är bäst - se till att det får vara färdigt, eller låta det onda kapslas in.

Utan blått - ingen snopp

Jag har letat present till Lille V.
Gata upp och gata ner. Butik efter butik.
Det är rea på sommarkläderna, samtidigt som höstkollektionen kommit in.
HUR mycket kläder som helst, med andra ord.

Och ändå.
En förfärande brist på roliga kläder för små killar.

Det är vidrigt hur uppdelad babyavdelningen är. Redan en liten knodd på 50 cm ska minsann demonstrera om den kommit med snopp eller snippa. Och det görs så klart med färg. Och med mönster.

Just nu finns det en uppsjö av knalliga färger, fräcka mönster, ursöta tryck och coola kombinationer på "flicksidan".
Här blandas olivgrönt och lila. Orange och cerise. Äpplen, hus, blommor, ränder, rutor i ett härligt virvarr.
På pojksidan finns det ett och annat djur, någon rand och ungefär hälften så många färger. Betydligt dovare, dystrare och enformigare.

Nu är jag rätt så vidsynt. Jag köper gladeligen en rosa och lila body till Lille V. Jag har redan packat in en illgrön tröja med turkos blomma på magen.
Men varför, i hela fridens namn, måste man sätta puffärm på en mönstrad body?
Varför måste man sy på en liten tag med "Girlie" på ett par färgglada brallor?

Vem är det som tror, att hälften av alla barn som föds, inte skulle tycka om färg, glitter och fina mönster? Har de träffat barn, på riktigt?

Vem tror att snoppen inte sitter på kroppen, utan i kläderna?

För fasen, vuxenvärlden. Gör uppror! Vidga världen för våra nyaste medmänniskor.

En salig blandning

Nu börjar det röra på sig.
Från en veckas mer eller mindre total social stiltje, behöver jag nu öka på umgängestempot något.

Familjen är nu hemma igen (utom Bror, som åkt och tågluffat) efter semestern.
Vi umgicks igår.
En tur till hemstaden och jakt på present till Lille V.
Blev en fin, grön pappväska med blå elefant och en vit sparkdräkt med bruna muddar och kaniner, ekorrar, svampar, igelkottar mm i olivgrönt. Bedårande...
Sen råkade det slinka med lite småsaker till Stora Guddottern också. Hon ska lovebombas så det står härliga till, har jag tänkt.
Rättvisemärkt fika (som innefattar gudomlig, glutenfri chokladmoussetårta!!!), uppdateringsprat och presentutdelning till mig!

Följde med hem till föräldrahemmet.
Allt var riktigt trevligt tills klockan blev elva och min mor fick sitt otroligt otrevliga kvällsryck. Då kommer hon på en massa saker som borde ha hunnits med (som ANDRA borde hunnit med) och blir helt oresonlig. Muckar gräl med allt och alla, går i konflikt över skitsaker, känner sig förorättad... Och självklart är det bara hennes upplevelse som gäller och när jag, Syster och Pappa är eniga om att hon är orättvis, är det bara ett uttryck för att vi gaddar ihop oss.
Det är väldigt svårt att tycka om Mamma när hon beter sig så här...

Syster följde med mig hem och sov över här i natt. Mysigt! Nattprat och sedan frukost ihop. Nu är hon och danstränar och så sammanstrålar vi en stund till, innan hon ger sig av på fest och övernattning.

Själv har jag en något mer inbokad vecka framför mig.
I morgon bär det av till Exets brorsdöttrar och deras mamma. Ett halvår sen vi träffades sist, så det ska bli kul. Även om det också är lite märkligt...

På onsdag sticker jag till Värmland och stannar hos Kungliga Socionomen med familj till på lördagen. Får väl se hur det går. Första gången... Hon är urgullig, sonen är supersöt, men sambon har jag inte riktigt kläm på. Nåja, jag kastar mig ut.

Lite rätsida på det aviga

Rätsida på osundheten
(Som fått de tappade separationskilona att rusa tillbaka och ta med sig några till.)

• Gå-/springrunda i drygt trettio minuter till dagens sommarprat.
• Überjobbigt pilatespass.

Rätsida på uteblivna besked och gratulationer
(Ja, jag övertolkade. Erkänner och känner mig dum.)

• Gjorde ett kort till Stora Guddottern och la i hennes brevlåda. Grattis till Lille V och vilken tur att han får världens finaste storasyster.
• Detta genererade i sin tur ett samtal med både Stora Guddottern och hennes C, Makalösa Mammans Bästis/Ex. Gott!
• Mms hade skickats, men min mobil har inte tagit emot det. Så hon förklarade. De hade nog undrat lika mycket varför jag inte hört av mig. Grattade även C och pratade om förlossningen. Och hon trodde nog att Makalösa Mamman skulle höra av sig så fort hon var hemma. Jag fyllde i att jag tänkt på dem jättemycket.

Rätsida på lappsjuka
(Tills vidare...)

• Mysig kväll med Översätterskan, dyr förrätt, lyxig efterrätt och lite kaffe. Gott, gott, gott.

Rätsida på sundhetsstress
(Låter bättre än avigsida på sundheten.)

• Intaget av ovanstående läckerheter.

Lite obekvämt sådär...

Fick äntligen ett sms från Makalösa Mamman.
"Tack för grattissms:et. Vi har det bra och har fått flytta till patienthotellet. Äntligen mobiltillgång!"

Mass-sms, tänkte jag och skickade iväg: "Hälsningen var inte från mig, men jag har hört att Lille V har kommit. Grattis! Skönt att ni mår bra. Stor kram."

Fick tillbaka: "Syftade på ditt lyckönsknings-sms."

Gör om, gör rätt...

Bad om ursäkt och skyllde på seg hjärna till följd av semesterchock. Själv kontrade hon med amningshjärna.
Kanske trodde hon att hon skickat ett besked även till mig. Kanske läste hon in min besvikelse över att inte ha fått besked i mitt svar.

Så var vi tillbaka i de vassa kanterna. I det outtalade. I det som gör ont. Skulle önska att vi bara kunde rensa luften en gång och lämna bakom oss. Nu blir det bara knashänsyn. Jag vågar inte ta upp något för hon är ju sörjande/gravid/nyförlöst/ammande... och dessutom klämd mellan två viktiga vänner. Hon vill helst sopa under mattan. När något väl kommer på tal blir vi båda defensiva. Slöseri. En del av mig vill bara dra ett streck över det som hänt och gå vidare. Komma tillbaka till det goda, det familjära, det vardagliga. En annan del är trött på att alltid ta hänsyn, vara supervuxen och ta ansvar inte bara för mina känslor, utan även för hennes.

Det är ett drygt jobb att vara människa.

Fynd och funderingar

Idag ringde Favoritkollegan. Genom henne fick jag reda på att Lille V har gjort entré. Makalösa Mamman mår bra, men är trött efter snittet, som skedde under narkos. Lille V var inte så liten – kring 4500 gram och 56 cm lång. Känns skönt att alla mår bra och att mina nojor inte var mer än så.
Välkommen Lille V! Jag ser fram emot att lära känna dig.

Sen ringde Kungliga Socionomen, hon som flyttat till Värmland med son och sambo. Vi pratade en rejäl stund. Planerar att åka och besöka henne och familjen i renoveringsobjektet under semestern.
Bland det första hon sa var att hon fått sms från Makalösa Mamman om Lille V.
Själv har jag inte hört ett ljud, mer än på omvägar.
Känns inte så kul.
Trodde väl att vi stod varandra närmre än så…
Det är inte säkert att det finns någon tanke bakom, men det gör ändå ont att inte tillhöra den närmsta kretsen längre.
Separationen har inte bara ändrat mina sociala mönster, utan även mina vänners. Tid som förr var gemensam, ska nu fördelas. Vardagsumgänget är inte lika otvunget. Parvänner saknar en part när vi träffas. Och hur kul är det egentligen att påminnas om min sorg, deras saknad och elefanten i rummet?

Enda nackdelen med Kungliga Socionomens samtal, var att hon ringde i slutet av Yrsa Walldéns sommarprat. Vilket program! Det grep tag i mig och det retar mig att jag missade slutet.
Jag har aldrig varit en blygis. Jag har räckt upp handen, kastat mig ut i det okända, sett till att få stå på scen så mycket som möjligt och älskat att dramatisera på tyska.
Men dagens Lilla My delar en hel del av nästan tio år yngre Yrsas rädslor. Vem skulle välja att rädda mig först, om planeten går under? Mamma skulle ta tag i Bror. Pappa i Syster. Mina vänner skulle greppa sina barn och partners. Kvar skulle jag stå i vattnet eller lågorna.
Fast det är klart. Jag skulle kunna välja att greppa någon själv. Se till att vara den aktiva. Det hade nog blivit min väg. Fast vem skulle jag välja? Inte självklart. Det finns inte längre någon självskriven. Syster eller Bror? Mamma eller Pappa? Stora, Lilla eller Minsta Guddottern?
Vem skulle du välja?
Nä, bäst är nog att jorden inte går under. Inte under min livstid i alla fall.

Lille V:s ankomst fick mig att gå på presentjakt. En generös expedit på Lindex, valde att bortse från att jag inte var klubbmedlem och erbjöd mig att köpa två reavaror till priset av en. Det blev en hel skog med barnkläder. Och jag betalde bara 138:-. Fantastiskt nöjd!
Fast så mycket till Lille V blev det inte. Mest till hans olika gudsyskon… Får väl rätta till det där i morgon med en ny shoppingrunda.
Stackars mig…

Uppdatering

Fortfarande inga nyheter från Makalösa Mamman. Tystnad är jobbigt. Jag hinner föreställa mig allt möjligt läskigt. Allt ifrån fortfarande trött efter snittet, till liten på Neonatal för observation, till liten med något som inte stämmer, till liten som inte klarade sig, till Makalös Mamma som inte klarade sig.
Går liksom helt i spinn. Måste sluta med det.
Min kloka farbror sa att hade nåt hänt, hade jag fått veta.
Så är det nog.
Så måste det vara.
Jag är bara nojig.
Messade Favoritkollegan och kollade om hon hört nåt. Har inte fått nåt svar. Ännu nojigare.

Däremot hörde Varmiskollegan av sig med ett mejl.
Han började att be om ursäkt för att störa mig och Favoritkollegan i semestern, men eftersom vi är mer än kollegor och redan inblandade ville han uppdatera oss.
Ord som värmer. Känns gott att få vara mer än "bara" kollega. Att ha avancerat till vän.
Han ser lite ljus i tunneln. Promenad och prat med sonen. Kontakt med BUP och vägar att gå även om sonen fortsätter att vägra vård.
Men han har så dåligt samvete. Kunde de ha gjort nåt innan? Och borde han, som ju för vidare generna med depressioner, gjort något?
Jag förstår mekanismen. Jag, som står utanför, kan kanske tycka att de borde ha sökt tidigare. Men jag vet också hur svårt det är att tvinga iväg en älskad.
Jag tänker i stället på den kärleksfulla och oroade pappa jag har pratat med under våren. Han som har varit ömsom stolt över sonen och ömsom tårögd över depressionen. Pappan som svurit över maktlöshet, men som har vakat och observerat, funnits till hands och gripit in. Vad mer kan man göra?
En sådan pappa skulle jag önska alla tonåringar. Depressiva gener till trots.

Idag firar mina föräldrar 30-årig bröllopsdag.
Jag fixade ett kort, med kopior av bilder från bröllopsfesten och skickade ner till hotellet där de och Lillasyster just nu befinner sig. Det kom, mot förmodan, fram idag.
30 år. Inga enkla år. Mycket bråk och gräl. Slitningar ekonomiskt, känslomässigt, personligt. Kanske två människor som inte borde leva ihop.
En fantastisk pappa, som ofta är en rätt usel make. En fin mamma, som känner sig låst och vars missnöje med livet går ut över nära och kära.
Och samtidigt.
Glad att de fann varandra.
Annars ingen Lilla My, ingen Lilla Syster, ingen Lillebror.
Gott så.
För nu.

Rastlös

Jag väntar fortfarande.
Varför har Makalösa Mamman inte hört av sig?
Kanske tänker hon att vi alla ändå vet att det kommer en liten just idag.
Kanske väljer hon att ta första dagen, kvällen och natten i lugn och ro - hon och Bästa väninnan/Föredettan, det nya livet och Stora Guddottern.
Kanske behövde hon sövas, trots allt, och behöver mer tid.
Kanske är de bara trötta.
Jag vet inte. Jag har ingen aning om hur ett planerat kejsarsnitt funkar egentligen. När är man kommunicerbar? När vill man vara nåbar?
Men vad jobbigt det är att vänta.
Oron och rädslan från i fjol, då hon miste sin lille pojke efter halva graviditeten, vaknar. Tänk om det inte gått bra?
Men det är klart att det har gått bra. Det måste ha gått bra.

En vanlig dag hade jag kanske mejlat Varmiskollegan. Fått igång en rolig diskussion, skojat lite, vänt och vridit på något.
Men inte idag.
Jag skickade ett "Tänker på dig och er."-mejl i natt och svarade på hans sms. Det får räcka. Han har annat och viktigare att tänka på nu.

Sms:ade Fru Mazarin och tillkännagav min semester. Inget svar... De har väl fullt upp med Lilla Guddottern och magen som växer.
Själv oroar jag mig lite över ett samtal som jag måste ha med henne, eller med Herr Mazarin. Samtalet som innehåller frågan: Visste ni att Exet och Maran var ett par utan att säga nåt? Makalösa Mamman sa att det var så. Bad henne i förra veckan att berätta för mig den dagen de offentliggör en sammanflytt, en förlovning, ett giftermål, en graviditet. Bara för att slippa få informationen av okända vid fel tillfällen. Inga fler kraschade dop... Hon vill inte vara skickebud. Och hon gör tydligt att hon inte tycker att det är hennes ansvar. Att hon aldrig tänker ta parti. Samtidigt kunde jag ana en viss ånger över att jag fått reda på deras förhållande vid ett så felaktigt tillfälle. Och då undrade hon om inte Herr och Fru Mazarin sagt nåt. Exet hade tydligen talat om för Makalösa Mamman, veckan efter han berättat för henne, att han skulle åka hem där och berätta för dem. Men när jag ringde ledsen och uppriven från dopfesten sa de att de inte vetat. Ljög de? Jag vet inte. Jag tror inte det. Men... det skaver. Jag får nog fråga. Fast det är lurigt. Jag litar på mina vänner. Jag vill inte släppa tilliten. Men när olika vänner säger olika saker? Det är så förvirrande. Det är så svårt.
Jag kräver inga rapporter. Jag önskar bara omsorg.

Nä, nu ska jag försöka koppla ner mig. Släppa rastlösheten. Sova.
I morgon blir det tvätt. Kanske lite städning. Det behövs!
Och förhoppningsvis lite umgänge. Jag börjar nog bli lappsjuk.

Kraschlandning

I torsdags startade stadskarnevalen i jobbstaden.
Rigga och bygga inne i det stora tältet som vi hyr för första året.
Fika, försäljning, gratismaterial.
Vandring för barn i kyrkan, pyssel i tältet på samma tema, scen och Rättvis Handel.

Gospelmässa på kvällen i kyrkan. Drygt 25 av de 40 sångarna dök upp denna andra gång, som lades till i efterhand. De lät riktigt bra - enligt Varmiskollegan bättre än i söndags.
Jag var inte riktigt på plats, men kom mig allt eftersom. Kyrkorådets ordförande, hon som gjorde allt för att motverka min anställning, kom fram och kramade om mig efteråt alldeles rörd.

Efter mässan äntrade jag och Favoritpianisten tältscenen och körde en timmes jazz och pop. Så ljuvligt. Min chef som stod stolt som en tupp och besvarade frågorna om vem hon på scen var, var hennes namn stått i programmet och var hon skulle sjunga nästa gång med: Hon jobbar hos oss! Kollegor och församlingsbor som tappade hakor. Jag var bara lycklig. Kände själv hur bra det gick och kunde njuta i nuet.

Fredag och lördag fortsatte i ett ständigt arbete i tältet, i kyrkan, på stan. Med artister, barn, familjer, sura kaffetanter, glada pensionärer och ungdomar. Och med en ständig oro för Varmiskollegan. Långa dagar. På plats på förmiddagen för att rigga, hemma först mitt i natten. En härlig stund med sångerskan Nina Ramsby efter hennes spelning. En svängig och gripande mässa på lördagskvällen med en fantastisk bluessångerska. Därefter ihopplockning i mörker.

Upp igen på söndagen och närvaro vid den avslutande, ekumeniska karnevalsgudstjänsten. Vi satt på avstånd. Rös av obehag när pingstpastorn predikade, var lite tveksamma till den inhyrda gospelkörens rörelsesånger och jublade högt när vår fina Varmiskollega blev presenterad. Han lokaliserade oss med sin söndervakade och trötta blick, log och vinkade. Sen smet han så fort han kunde. Hem igen till sin oro.
Sen röjde vi. Igen.
Stängde dator och telefon. Lämnade in de sista tidrapporterna. Ringde chefen och clearade det sista. Fick en dos innerligt tack igen - för allt jobb, sång, slit, göre. Värmer!

Tog ett tag att varva ner igår. Laddade in och sorterade bilder. Surfade. Åt godis.
Idag har jag sovit. Och sovit. Och tagit en liten tur på stan.
En dag i väntan.
Väntar på att semesterkänslan ska infinna sig.
Väntar på att Stora Guddotterns syskons entré ska annonseras (kejsarsnitt idag enligt planerna).
Väntade ovisst på att Varmiskollegan skulle höra av sig och berätta hur det gått med sonen. För en stund sen fick jag svar. Kontakt med vården. Inskriven. Utredning på gång. Lite lättnad.

Fem veckors ledighet ligger framför mig. Just nu känns de oändliga. Också lite läskiga. Vill ju inte bara vara ensam... Men idag var det skönt. Riktigt skönt.

Ont i hjärtat för din skull

Käraste, finaste Varmiskollega.
Det gör mig så ont.
Så ont att din son inte mår bra. Att han inte vill leva. Att hela din familj får kämpa så.
Femtonåringar ska tjuvröka, hångla, revoltera, slå i dörrar, sova länge och leka när de glömmer bort att de är stora.
Inte vilja dö.

Jag såg det ju så tydligt på dig när du kom idag. Hur trött du var. Så låg.
Ändå gick jag inte fram. Tog mig inte tid.
Tog avsked av min Favoritpianist och av finaste Musiklina.
Var så uppe i endorfinerna från gårdagens gospelmässa nr 2 och jazzspelning. Hade fortfarande suset av applåder och hyllningar i öronen. Känslan av att äga en scen. Se hur människor stannar till för att höra mer.
Ville stanna där. Där i det goda.

Hölls också tillbaka av Organistens undringar. Han som smolkade min fina gårdag med att höra med Favoritkollegan om du och jag är ett par.
Han, vars ord, gör en varm vänskap till något suspekt.
Han som känner andra som sig själv.
Ville inte spä på. Såg hur besvärad du blev igår när Favoritkollegan berättade. Kände själv hur det snörde till runt hjärtat. Det här blev jag utsatt för. Jag tänker inte göra det mot någon annan kvinna. Jag har inga baktankar, inga hopplösa förhoppningar, ingen spirande förälskelse. Bara mycket tycke om, omsorg och värme.

Och nu slits jag.
En del av mig vill bara finnas till hands. En annan del är så rädd att göra det värre.
Jag är så glad för att du fanns där hela söndagen och hela gårdagen. Köpte lunch, vatten, skötte ljud... Jag är så glad att du stannade och lyssnade på halva jazzspelningen och jag saknade dig när du gick.
Men jag har också dåligt samvete. Du gick för att din son inte mådde bra. Hur länge hade han behövt dig? Jag borde kanske ha bett någon annan?

Tycker det är skönt att du valde att ställa in din spelning idag och åka hem. Skönt att du kom förbi, så att jag fick krama om dig. Önskar så att det fanns mer att göra.

Jag tänker på dig. Jag ber för er.
Var rädd om dig.

Bästa eftersmaken

Nu har vi genomfört vår gospelmässa.
Det blev så bra!
Hela dan var bara ljuvlig.

Lämnade Musiklina hos vänner och sen drog jag och Favoritpianisten till mitt arbete. In i kyrkan för att stanna där i många timmar.
Finaste vaktmästaren och goaste Varmiskollegan hade roddat och gjort i ordning.
Varmiskollegan stannade hela vårt rep, hela solistrepet, hela körrepet och hela gudstjänsten och skötte ljud och kom med synpunkter.
Ett sånt fantastiskt stöd. Var lite nervös innan, för han är ju så bra och dessutom gift med en duktig gospelledare, men det kändes bara gott.
Repet gick bra och gospelmässan var fantastisk!
Så kul.
Kan nog lita på att jag är en bra körledare.
Körsångarna var så glada efteråt. Församlingen var glad. Min kyrkoherde tittade med nästan öm blick på mig när jag tog emot nattvard.
Efteråt var det mysigt att plocka undan och skoja lite.
Sen blev det hem till vännerna, mackor på altanen och gin och tonic i soffan med regnet öste ner.
Nu är vi hemma igen.
Favoritpianisten och hans Musiklina susar i vardagsrummet och jag ska alldeles strax slockna.
Trött, lycklig och buren av fantastiska människor.
God natt!

Bara glädje!

Idag har varit en härlig dag!
Sovmorgon.
Städa lite.
Lång frukost.
Promenad till stan och presentinköp.
Lite stressigt matinköp och mer städning - enda smolket.
Födelsedagsfest hos Mysiga Familjen.
Lite ovant i början - ingen där som jag kände. Men slutet var underbart. Presenten mitt i prick.
Nya vänner, som börjar bli så där härligt nära.
Och nu somnar Favoritpianisten och Musiklina i min bäddsoffa.
Hitkörda från långtifrån.
Att ha dem här är som att ha en del av mig hemma igen. Det är så självklart och enkelt. Så härligt. Som familj, fast utan bråken.
Gospelmässa i morgon - finalen på fem veckors intensivt arbete.
Med Favoritpianisten vid pianot och Varmiskollegan vid ljudet.
De stannar en vecka.
Det blir en gospelmässa till och en jazzspelning.
Jag är lycklig.
Tack!

Jag vill falla fritt

Jag saknar hud.
Jag saknar värme.
Jag saknar närhet.
Jag saknar pirr.
Jag saknar en första syn på morgonen och en sista på kvällen.
Jag saknar en hand i min.

Jag vill falla fritt.
Hänge mig.
Uppslukas.
Förlora mig i någons blick.

I brist på detta balanserar jag.
En intensiv blå blick, långa samtal, mycket skratt, mejl och sms.
Skulle säkert kunnat falla.
Om inte...
Så det gör jag inte.
Jag är ju ingen Mara.

Det vore bara för patetiskt.

Igenkänning

Nästan dagligen läser jag Jonas Gardells dagbok på nätet.
Hans ord griper nästan alltid tag i mig.
Får mig att skratta, bli förbannad...
När han skriver om Gud, är det en bild av Gud som ligger så nära min.
En Gud som älskar och fångar. Som ser det brustna och trasiga och vårdar med ömhet.
Gud som lovar att mörkret inte vinner, men som finns mitt i det värsta.
Idag var det som att läsa om mig själv för ett år sedan.

http://www.jonasgardell.se/doc/diary.jsp

Körhög

Har haft en projektkör i sommar.
Fem repor under fem veckor.
Körvana blandade med nybörjare.
Lysande solister blandade med halvbrummare.
De yngsta är fjorton, de äldsta över sjuttio.
Högt tempo, gospelrepertoar, allt på gehör, sjunga och röra sig samtidigt.
Igår hade vi sista repan.
På söndag är det dags för gospelmässa.
Min fantastiska vän Favoritpianisten förflyttar sig de dryga femtio milen med sin gravida sambo för att kompa.
Det börjar låta attans bra.
Körsångarna, som i början inte riktigt litade på mig när jag sa att man kan lära sig sex låtar i stämmor utantill på fem repetitioner, strålar.
Nio solister plockade ur kören och alla gör de ett bra jobb, om än på olika nivåer.
Två unga tjejer, körvana från estetprogram och gospellinje, som efter repetitionen tackade och berömde mig som körledare.
Just nu känns det gott!

Bästa baksmällan

Knytiset i måndags blev bara så mysigt.
Jag, Bästiskollegan och Varmiskollegan samlades hemma hos mig.
Massor av mat och vin och prat.
Det var så härligt.
Varmiskollegan hade redan på fredagen skjutsat hem mig och satt vin i min kyl.
Ett av vinerna var från 1979 - dvs mitt födelseår. Så kul!
Det provades och smakades och avnjöts.
Det blev högläsning av danska barns skoluppgifter och av Tage Danielsson. Jazz i spelaren och vi pratade långt in på småtimmarna.
Så länge att Varmiskollegan missade sista tåget och Bästiskollegans sambo fick komma med bilen och köra honom hem. Vi andra hängde med de fyra milen och såg hur solen började gå upp igen.
Sen blev det. Trött är jag.
Men oj, vad det var värt det!
En liten stunds lycka.

Jag är trött på maktlöshet!

Ständigt denna kamp.
Dessa besvikelser och nederlag.
Som om livet bara vore uppförsbacke och motgångar.

Första avhoppet från knytiset ikväll.
Favoritkollegan orkar inte.
Hennes mormor ligger för döden och senaste IVF:en slutade i mens.
Varför?
Att hennes älskade mormor dör är nog ok, trots allt. Hon är gammal och dement. Saknaden kommer nog att bli stor, men det är livets gång.
Men att hon inte blir gravid...
Det går inte. Det går bara inte.
Hon längtar så.
Så många inseminationer, först frun och sen hon.
Flera IVF-försök, försök de nu betalar själv, eftersom de tre fria är slut.
Och sen?
Sen inget.
Det finns inga givarländer som accepterar homosexuella.
Det spelar ingen roll att det går omkring en fantastisk mamma, som saknar barn.
Det gör så ont.

Maktlöshet.

Sms 2

Jag fick iväg ett svar i fredags till Z.
Skrev att han inte behövde ursäkta sig, det tog mig ett år att få iväg sms:et till honom.
Nämnde också att om han vill träffas, ta en fika och prata, så vet han var jag finns.
Vi får väl se...

Jag skulle vilja träffa honom.
Men det är inte livsviktigt.
Det är skönt.
Det är nog den stora skillnaden nu. Jag vill fortfarande få reda på saker, jag blir fortfarande ledsen, jag behöver fortfarande prata om det som hänt. Men det är inte längre livsviktigt. Jag kan lägga det åt sidan, tänka på annat, rycka på axlarna. Jag kan själv bli trött på ämnet och vilja prata om något annat. Det är en sådan lättnad.

Fast visst gör det fortfarande ont.
Ägnade helgen åt att fixa i min lägenhet. Hänga upp tyg på väggen, sätta upp min samling av änglar, få upp tavellister i köket till mina foton av nära och kära... Behövde då öppna lådan med foton från 2006 och 2007. Foton som aldrig hann bli insatta och som nu aldrig kommer att bli det. Där finns bilder på oss, på våra gudbarn, familjer och vänner. Välbekanta situationer, som aldrig mer kommer att finnas. Då är det som att vira taggtråd runt hjärtat.

Idag är det också en typ av årsdag.
En vecka efter att Exet lämnat mig, blev jag fast anställd i församlingen där jag jobbar. Minnet av intervjun är något dimmigt...
Mina tre fina favoritkollegor tog då beslutet att överraska mig med middag.
Det var den första kväll jag såg fram emot.
Ikväll följer vi upp med knytkalas hemma hos mig.
God mat, mycket vin och härligt umgänge.
Och nu förstår alla varför jag ägnat helgen åt att pimsa lägenheten...

Exets nyas ex

Så gjorde jag det till slut.
Tog mod till mig och sms:ade Mr Mara - fast nu får jag väl hitta ett bättre namn på honom.
Vi kan kalla honom Z.

Skrev att jag funderat i ett år på att ta kontakt, men först nu känt att det var riktigt aktuellt, eftersom jag fått reda på att Exet och Maran är ett par. Skrev att det kändes både sorgligt och skönt att få mina misstankar bekräftade. Och att han nu hade mitt nummer om han ville ha kontakt.

Tystnad i två veckor.

Så igår, helt oväntat, kom ett svar.

"Ursäkta det tog ett tag att svara. Visste inte riktigt vad jag skulle säga...
Men visst, nu har vi någonting gemensamt. Känns minst sagt lite snopet det som har hänt.
Som du säger, sorgligt och skönt samtidigt."

Så nu ska jag tänka ut ett bra svar på svaret.
Tror att jag vill träffa honom. Kanske kan vi räta ut lite frågetecken för varandra. Lägga pussel. Leka detektiv.
Är jag konstig, som nästan kan tycka att det är lite kul?

Årsdag

För ett år sedan vaknade jag efter att ha sovit en natt så nära exet jag bara kunde.
Närheten var ensidig. Han upplät sin arm, men vände sig bort.
På morgonen skulle han till vårdcentralen, därefter skulle vi båda till vårt andra samtal hos familjeterapeuten.
Jag skojade och sa att det nog skulle börja regna då. Så hade det varit under helgen. När vi var iväg från varandra regnade det och när vi var tillsammans sken solen.
Se det som ett tecken, tyckte jag med försök till glimt i ögat.
Då kommer det att regna om en liten stund då, sa han.
Magen knöt ihop sig.
Vad menar du? undrade jag. Varför ska det börja regna?
Du följer ju inte med till vårdcentralen, var hans glidande svar.

Han åkte och vädret blev sämre.
Han kom tillbaka och solen likaså.
Vi gick iväg tillsammans. Hand i hand.
Jag var så rädd.
Han var så tyst.

Inne i samtalsrummet satt vi i varsin fåtölj mitt emot varandra med terapeuten i mitten.
Hur har det gått? undrade hon.
Jag redogjorde för att han pratat med Maran och sagt att han inte skulle träffa henne mer. Att helgen börjat bra, men blivit jobbig. Att söndagen varit hemsk. Att vi kraschat och pausat från varandra en lång stund, att han ringt Maran. Att vi försökt plocka ihop oss och åkt till havet.
Hon vänder sig till honom och ställer samma fråga.
Jag vill inte mer, svarade han.

Allt svart blev svartare, allt ont ondare.
Jag brast.

Det blev utgångspunkten för ett nytt liv.
Ett år har gått.
Jag överlevde.

Det är inte roligt längre

Nu strömmar det.
Berättelserna och iakttagelserna av Exet och Maran.
Makalösa Mamman som visste, men inte sa något.
Herr Mazarin, vars far berättade om Exets nya och hennes barn som varit med släkten på grodspaning.
Fru Mazarin som for i luften när svärfadern tyckte att hon var trevlig och som rakt ut sa att de betett sig som svin.
Fina, fina syster som tog studenten i måndags och fick ett smycke av Exet med familj, förmedlat av Makalösa Mamman. Samma kvinna som säger att hon INTE vill vara medlare.
Stackars syster som sedan springer på honom på en kompis studentfest, hand i hand med Maran. Han som försöker gömma Maran bakom sig, släppa hennes hand och inte presenterar henne för syster.
Gamla kollegor som vänder bort blicken, som låtsas som inget. Han i sammanhang som vi båda blev ombedda att lämna, men som han dröjer sig kvar i och dessutom tar med henne till.
Det känns inte ok.
Det gör ont.
Det är inte ok att han bara kunde gå vidare. Att det gick så fort att lämna mig och starta ett nytt liv. Det är inte ok. Det känns bara hemskt.

Lilla My - en tioårig parentes.

Faktum

Så kom det då.
Beskedet jag väntat på.
Bekräftelsen av det jag länge vetat.
Så klart helt olämpligt, vid fel tillfälle, av fel person.

Dop, gudmor för tredje gången, låtsaskantor under gudstjänsten.
Mitt fokus hos Minsta Guddottern, inställd på en glad dag, finnas där för att underlätta för stressade dopföräldrar, vara social med deras släkt och vänner, prata ikapp med bekanta.

Där och då kom det.

A, som är förskolelärare, gift med en gammal bekant från Kyrkans Unga-tiden och vän med mina vänner, sökte upp mig för att prata.
Hon jobbar i samma församling som Exet och Maran.
Att de skulle dyka upp i vårt samtal var inte förvånande, men att hela vårt samtal skulle handla om dem var oväntat.

A var arg och kränkt. Hon och hennes närmsta kollegor hade blivit brickor i deras spel.
I höstas reagerade förskolans personal på Exets och Marans beteende. De tyckte att det var konstigt att de alltid skulle kramas, ta i varandra, nojsa, springa efter varandra. De kände till att han lämnat mig och att hon var gift. Och de pratade med varandra.
Pratet nådde Marans och Exets öron och de fick kyrkoherden att kalla till möte.
I mötet berättade Maran och Exet att de känt sig kränkta och ledsna av snacket. Att det aldrig varit något dem emellan och att de tagit väldigt illa vid sig av att folk trodde det. Kyrkoherden tog förskolans personal i upptuktelse och förskolelärarna bad om ursäkt, skämdes och kände sig dumma.
Det blev jul och när den var slut var Maran frånskild.
Förskolans personal undrade lite.
För två månader sökte Maran upp dem:
"Inte för att ni har med det att göra, men nu är vi ett par."

Där och då försvann mitt fokus.
I den stunden var inte längre min Minsta Guddotter dagens huvudperson.
En undanskymd toalett blev räddningen. Mobilen blev livlinan.
Det jag inte kunde skrika ut sammanfattade jag i korta sms och skickade iväg.
Hela jag var på väg att implodera.

Men nu vet jag.

Tänker du på mig ibland?

Nu blommar träden. Träden längs gatan vi gick så många gånger tillsammans. Minns du?

Igår fyllde Stora Guddottern år. Fem år. Hon fyllde prinsessa.
Jag var där och hjälpte Makalösa Mamman med prinsesskalaset för dagiskompisarna. Intensivt och roligt. Härligt att få vara där. Men det var ett substitut.
Idag var det kalas för släkt och vänner.
Jag valde att tacka nej. Jag vill inte träffa dig. Jag orkar inte.
Fyra andra kalas har jag varit med och firat och fixat. Första var på många sätt det största. Vi hjälpte till med så mycket och följde med dem hem efteråt för att landa. Stolta över vårt fantastiska gudbarn. Minns du?

I stället passar jag Lilla Guddottern. Efter en solig dag med årets första strandbesök sover hon nu i min säng. Snart ska jag bädda ner oss båda i bäddsoffan, så att ingen av oss behöver vakna av att trilla ur sängen.
Förra gången jag hade henne över natten var för rätt så exakt ett år sedan. Då behövde jag inte oroa mig för att hon skulle rulla ut. Du låg i vägen på andra sidan. Minns du?

Jag klarar mig rätt så bra nu för tiden. Jag tänker inte på dig hela tiden. Och när jag pratar om dig är det mest om den du är nu, den jag inte känner. Den jag aldrig trodde fanns.
Men ibland minns jag, kastas tillbaka och saknar dig vid min sida.
Igår såg jag dig flimra förbi på två bilder. Du med en gitarr, Stora Guddottern med en liten. Och min första tanke var: Vad fin du är!
Den poppade upp innan jag hann stoppa den och ersätta den med en bortvänd blick och ett stålsatt hjärta.

Igår kände jag mig stark.
Nu rinner tårarna.
Tårarna som har runnit i mer än ett år. Först i frustration över att du gled bort från mig, i ilska i våra gräl och i rädsla för vad som skulle komma. Och sedan av förtivlan över att du gick.
Vi gick till familjerådgivningen hand i hand. Efter fem minuter sa du, inför terapeuten, att du inte ville mer. Och jag gick sönder.
Minns du?

Att höra samman ensam

Det är tomt att inte ha någon att spegla sig i.
Att inte komma hem till någon, att inte ha någon som är självklar närmsta, att inte dela allt med någon.
Den saknaden är stor. Så stor.
Men trots all ensamhet, så hör jag samman.
Runt mig finns ett nätverk som ger mig tillhörighet och trygghet, glädje och samhörighet.

Jag ska bli gudmor för tredje gången. Till en liten tjej. Guddotter nummer tre. Tänk att fem vuxna vid tre tillfällen gett mig samma förtroende. Att få vara en viktig vuxen i deras barns liv. Det är stort. Tillsammans bildar vi en familj. Jag är trebarns-gudmor. Mina guddöttrar har gudsystrar. Vi hör ihop.

Nästan varje dag och ofta mer än en gång den dagen trillar det in mejl från min vän och tonårsbästis Agronomen. Vi delar liv, tankar, funderingar, drömmar, oro, ilska, frustration nästan dagligen. Som en dagbok i samtalsform. Vi hörde ihop förr och vi hör ihop igen.

Makalösa Mamman ringde igår. Stora Guddottern fyller fem och ska ha första dagiskalaset. Hon är uppspelt och förväntansfull. Och Makalösa Mamman bad mig stå vid hennes sida när lägenheten stormas av små prinsessor. Vi har anordnat läger och ungdomskvällar, musikaler och resor. Vi har jobbat ihop oss. Vi underlättar för varandra i vardagen. Jag passar Stora Guddottern så att hon får en timmes sömn, rycker in när dagis inte räcker till, köper prinsesservetter till kalas och finns i en telefon eller soffa för att dela tankar. Hon kör hem ekologiska grönsaker till mig, hjälper mig att sortera tankar, räddar chokladbollsbak från sockerbrist och finns till hands. Vi hör ihop.

Mamma och jag har fått en mer vardaglig relation. Kortare och oftare samtal, på väg till eller från något annat. En avstämning, en koll. Vi hör ihop. Även dagar då vi ryker ihop.

Bästiskollegan träffar jag eller hör ifrån i princip dagligen. Hon är oftast den första jag vill prata med. Ocensurerat och oraffinerat. Bara rakt upp och ner.
Hon ringde ikväll, på väg från jobb. Ett sånt där samtal som betyder så mycket. Bara för att berätta om sin körövning, bubbla av sig lite och få lite sällskap på bilvägen. Och jag kunde bubbla lite tillbaka. Som en familjemedlem. Vi hör ihop.

Och det finns fler. Favoritkollegan som ringde i bilen hem från ett tröttsamt vigselsamtal. Glädjen i att få vara den hon ville dela sin frustration med.
Charmkollegan som ibland skickar sina upplevelser och tankar i ett mejl och som läser mina. Herr och Fru Mazarin, som stått vid min sida och talat om hur viktig jag är för dem.
Första Kärleken som ordnar plats för mig och frukost då och då.
Syster som glatt kommer hit och hjälper mig att få i ordning på balkongen och berättar om sitt kärleksliv.
Bror som gör hjälteinsatser. Pappa som rycker ut.

Listan kan göras längre.
Ensamma dagar är det bra att komma ihåg hur många som vill höra ihop med mig.

Att tro att man kan växa

I söndags kom jag med andan i halsen till kyrkan för att sjunga med gospelkören och möttes av: Kan du sjunga leadet på Bring me home i mässan?
Jag har sjungit altstämman vid två repetitioner, aldrig solopartierna, så svaret blev så klart
– Ja, visst!
Ibland är det bara att kasta sig ut, stirra utmaningen i vitögat och förhoppningsvis komma ut med äran i behåll och växa med erfarenheten.

En påtvingad luftfärd är värre.
Jag, min bror och våra kompisar skulle bada i deras pool. Vi var väl så där mellan 4 och 8 år. Solen kom och gick och poolvattnet var iskallt. Vi tvekade vid kanten, stänkte lite, doppade tår. Då hör jag hur mina vänners pappa kommer och snart kommer första plasket. Han har resolut tagit tag i sin femårige son och slängt honom i poolen.
Eivind-Henrik simmade, för vad annat kunde han göra – poolen var djup.

Orättvist! hade jag elever som kunde skandera. Orättvist att Carl får ligga bakom trumsetet när vi andra måste sitta på stolar. Orättvist att Carl får sitta, när vi andra måste gå omkring. Orättvist att Carl, som stökar mest, i stället för att bli utskälld får gå iväg och spela fotboll.
Rättvist! svarade jag.
I en skola där elever ska inordna sig i samma schema, följa samma kursplan och uppfylla samma mål borde inte rättvisa vara att alla gör lika. Rättvisa borde vara att alla fick den hjälp och det stöd de behöver för att kunna nå fram.

De kallar mig flicka, gråter mina vänners femårige son ilsket.
Han vill, precis som alla andra, vara fin. Och fint det är långt hår och rosa och lila. Men hans färgval passar inte in i mallen för pojkigt och han tvingas redan vara modig för att få vara den han är. Personalen vet inte riktigt vad de ska göra. Kanske för att de innerst inne också tycker att det är lite konstigt med en pojke som tycker om rosa.
Jag undrar oroligt hur länge min tvååriga guddotter ska få lov att välja dumpers och fjärrstyrda traktorer framför Skrållan-dockor innan någons uttalade eller outtalade synpunkter på pojkigt och flickigt vingklipper henne.

I början av min utbildning fick vi blivande musiklärare en fråga. Vad har gjort att du sitter här?
I svaren fanns inte ett enda – miljoner timmar i övningsrum, jag överlevde antagningsproven, eller tur och skicklighet.
I stället blev det en redovisning av viktiga människor. Förebilder som fått en att vilja bli lika duktig. Lärare som intresserat sig och lockat fram talang och lust. Vuxna som trott på en och fått en att anta utmaningar man inte trodde man mäktade med. Människor som skapat trygga miljöer där man fick lov att misslyckas. Medvandrare som delat både kamp och glädje.

Det är vi som är varandras jordmån, näring och solljus.
Med våra blickar kan vi få andra att växa eller krympa.
Med våra ord kan vi få någon att blomma eller vissna.
Med våra handlingar kan vi ge människor utrymme eller beskära dem hårt.
Och dessa blickar, ord och handlingar växer och skapar det samhälle vi lever i.

Jag vill leva i en värld där små barn får välja vad som är fint och roligt utifrån sig själva och inte begränsas av vuxenvärldens förutfattade meningar.
Där elever får vara individer för att kunna lära sig kollektivt.
Där kvinnor och män tillåts misslyckas och gå vidare.
Jag vill vara med och skapa en värld där man vågar tro att man kan växa
och därmed kan växa i tro.