Fynd och funderingar

Idag ringde Favoritkollegan. Genom henne fick jag reda på att Lille V har gjort entré. Makalösa Mamman mår bra, men är trött efter snittet, som skedde under narkos. Lille V var inte så liten – kring 4500 gram och 56 cm lång. Känns skönt att alla mår bra och att mina nojor inte var mer än så.
Välkommen Lille V! Jag ser fram emot att lära känna dig.

Sen ringde Kungliga Socionomen, hon som flyttat till Värmland med son och sambo. Vi pratade en rejäl stund. Planerar att åka och besöka henne och familjen i renoveringsobjektet under semestern.
Bland det första hon sa var att hon fått sms från Makalösa Mamman om Lille V.
Själv har jag inte hört ett ljud, mer än på omvägar.
Känns inte så kul.
Trodde väl att vi stod varandra närmre än så…
Det är inte säkert att det finns någon tanke bakom, men det gör ändå ont att inte tillhöra den närmsta kretsen längre.
Separationen har inte bara ändrat mina sociala mönster, utan även mina vänners. Tid som förr var gemensam, ska nu fördelas. Vardagsumgänget är inte lika otvunget. Parvänner saknar en part när vi träffas. Och hur kul är det egentligen att påminnas om min sorg, deras saknad och elefanten i rummet?

Enda nackdelen med Kungliga Socionomens samtal, var att hon ringde i slutet av Yrsa Walldéns sommarprat. Vilket program! Det grep tag i mig och det retar mig att jag missade slutet.
Jag har aldrig varit en blygis. Jag har räckt upp handen, kastat mig ut i det okända, sett till att få stå på scen så mycket som möjligt och älskat att dramatisera på tyska.
Men dagens Lilla My delar en hel del av nästan tio år yngre Yrsas rädslor. Vem skulle välja att rädda mig först, om planeten går under? Mamma skulle ta tag i Bror. Pappa i Syster. Mina vänner skulle greppa sina barn och partners. Kvar skulle jag stå i vattnet eller lågorna.
Fast det är klart. Jag skulle kunna välja att greppa någon själv. Se till att vara den aktiva. Det hade nog blivit min väg. Fast vem skulle jag välja? Inte självklart. Det finns inte längre någon självskriven. Syster eller Bror? Mamma eller Pappa? Stora, Lilla eller Minsta Guddottern?
Vem skulle du välja?
Nä, bäst är nog att jorden inte går under. Inte under min livstid i alla fall.

Lille V:s ankomst fick mig att gå på presentjakt. En generös expedit på Lindex, valde att bortse från att jag inte var klubbmedlem och erbjöd mig att köpa två reavaror till priset av en. Det blev en hel skog med barnkläder. Och jag betalde bara 138:-. Fantastiskt nöjd!
Fast så mycket till Lille V blev det inte. Mest till hans olika gudsyskon… Får väl rätta till det där i morgon med en ny shoppingrunda.
Stackars mig…

Kraschlandning

I torsdags startade stadskarnevalen i jobbstaden.
Rigga och bygga inne i det stora tältet som vi hyr för första året.
Fika, försäljning, gratismaterial.
Vandring för barn i kyrkan, pyssel i tältet på samma tema, scen och Rättvis Handel.

Gospelmässa på kvällen i kyrkan. Drygt 25 av de 40 sångarna dök upp denna andra gång, som lades till i efterhand. De lät riktigt bra - enligt Varmiskollegan bättre än i söndags.
Jag var inte riktigt på plats, men kom mig allt eftersom. Kyrkorådets ordförande, hon som gjorde allt för att motverka min anställning, kom fram och kramade om mig efteråt alldeles rörd.

Efter mässan äntrade jag och Favoritpianisten tältscenen och körde en timmes jazz och pop. Så ljuvligt. Min chef som stod stolt som en tupp och besvarade frågorna om vem hon på scen var, var hennes namn stått i programmet och var hon skulle sjunga nästa gång med: Hon jobbar hos oss! Kollegor och församlingsbor som tappade hakor. Jag var bara lycklig. Kände själv hur bra det gick och kunde njuta i nuet.

Fredag och lördag fortsatte i ett ständigt arbete i tältet, i kyrkan, på stan. Med artister, barn, familjer, sura kaffetanter, glada pensionärer och ungdomar. Och med en ständig oro för Varmiskollegan. Långa dagar. På plats på förmiddagen för att rigga, hemma först mitt i natten. En härlig stund med sångerskan Nina Ramsby efter hennes spelning. En svängig och gripande mässa på lördagskvällen med en fantastisk bluessångerska. Därefter ihopplockning i mörker.

Upp igen på söndagen och närvaro vid den avslutande, ekumeniska karnevalsgudstjänsten. Vi satt på avstånd. Rös av obehag när pingstpastorn predikade, var lite tveksamma till den inhyrda gospelkörens rörelsesånger och jublade högt när vår fina Varmiskollega blev presenterad. Han lokaliserade oss med sin söndervakade och trötta blick, log och vinkade. Sen smet han så fort han kunde. Hem igen till sin oro.
Sen röjde vi. Igen.
Stängde dator och telefon. Lämnade in de sista tidrapporterna. Ringde chefen och clearade det sista. Fick en dos innerligt tack igen - för allt jobb, sång, slit, göre. Värmer!

Tog ett tag att varva ner igår. Laddade in och sorterade bilder. Surfade. Åt godis.
Idag har jag sovit. Och sovit. Och tagit en liten tur på stan.
En dag i väntan.
Väntar på att semesterkänslan ska infinna sig.
Väntar på att Stora Guddotterns syskons entré ska annonseras (kejsarsnitt idag enligt planerna).
Väntade ovisst på att Varmiskollegan skulle höra av sig och berätta hur det gått med sonen. För en stund sen fick jag svar. Kontakt med vården. Inskriven. Utredning på gång. Lite lättnad.

Fem veckors ledighet ligger framför mig. Just nu känns de oändliga. Också lite läskiga. Vill ju inte bara vara ensam... Men idag var det skönt. Riktigt skönt.

Bästa eftersmaken

Nu har vi genomfört vår gospelmässa.
Det blev så bra!
Hela dan var bara ljuvlig.

Lämnade Musiklina hos vänner och sen drog jag och Favoritpianisten till mitt arbete. In i kyrkan för att stanna där i många timmar.
Finaste vaktmästaren och goaste Varmiskollegan hade roddat och gjort i ordning.
Varmiskollegan stannade hela vårt rep, hela solistrepet, hela körrepet och hela gudstjänsten och skötte ljud och kom med synpunkter.
Ett sånt fantastiskt stöd. Var lite nervös innan, för han är ju så bra och dessutom gift med en duktig gospelledare, men det kändes bara gott.
Repet gick bra och gospelmässan var fantastisk!
Så kul.
Kan nog lita på att jag är en bra körledare.
Körsångarna var så glada efteråt. Församlingen var glad. Min kyrkoherde tittade med nästan öm blick på mig när jag tog emot nattvard.
Efteråt var det mysigt att plocka undan och skoja lite.
Sen blev det hem till vännerna, mackor på altanen och gin och tonic i soffan med regnet öste ner.
Nu är vi hemma igen.
Favoritpianisten och hans Musiklina susar i vardagsrummet och jag ska alldeles strax slockna.
Trött, lycklig och buren av fantastiska människor.
God natt!

Bara glädje!

Idag har varit en härlig dag!
Sovmorgon.
Städa lite.
Lång frukost.
Promenad till stan och presentinköp.
Lite stressigt matinköp och mer städning - enda smolket.
Födelsedagsfest hos Mysiga Familjen.
Lite ovant i början - ingen där som jag kände. Men slutet var underbart. Presenten mitt i prick.
Nya vänner, som börjar bli så där härligt nära.
Och nu somnar Favoritpianisten och Musiklina i min bäddsoffa.
Hitkörda från långtifrån.
Att ha dem här är som att ha en del av mig hemma igen. Det är så självklart och enkelt. Så härligt. Som familj, fast utan bråken.
Gospelmässa i morgon - finalen på fem veckors intensivt arbete.
Med Favoritpianisten vid pianot och Varmiskollegan vid ljudet.
De stannar en vecka.
Det blir en gospelmässa till och en jazzspelning.
Jag är lycklig.
Tack!

Igenkänning

Nästan dagligen läser jag Jonas Gardells dagbok på nätet.
Hans ord griper nästan alltid tag i mig.
Får mig att skratta, bli förbannad...
När han skriver om Gud, är det en bild av Gud som ligger så nära min.
En Gud som älskar och fångar. Som ser det brustna och trasiga och vårdar med ömhet.
Gud som lovar att mörkret inte vinner, men som finns mitt i det värsta.
Idag var det som att läsa om mig själv för ett år sedan.

http://www.jonasgardell.se/doc/diary.jsp

Körhög

Har haft en projektkör i sommar.
Fem repor under fem veckor.
Körvana blandade med nybörjare.
Lysande solister blandade med halvbrummare.
De yngsta är fjorton, de äldsta över sjuttio.
Högt tempo, gospelrepertoar, allt på gehör, sjunga och röra sig samtidigt.
Igår hade vi sista repan.
På söndag är det dags för gospelmässa.
Min fantastiska vän Favoritpianisten förflyttar sig de dryga femtio milen med sin gravida sambo för att kompa.
Det börjar låta attans bra.
Körsångarna, som i början inte riktigt litade på mig när jag sa att man kan lära sig sex låtar i stämmor utantill på fem repetitioner, strålar.
Nio solister plockade ur kören och alla gör de ett bra jobb, om än på olika nivåer.
Två unga tjejer, körvana från estetprogram och gospellinje, som efter repetitionen tackade och berömde mig som körledare.
Just nu känns det gott!

Bästa baksmällan

Knytiset i måndags blev bara så mysigt.
Jag, Bästiskollegan och Varmiskollegan samlades hemma hos mig.
Massor av mat och vin och prat.
Det var så härligt.
Varmiskollegan hade redan på fredagen skjutsat hem mig och satt vin i min kyl.
Ett av vinerna var från 1979 - dvs mitt födelseår. Så kul!
Det provades och smakades och avnjöts.
Det blev högläsning av danska barns skoluppgifter och av Tage Danielsson. Jazz i spelaren och vi pratade långt in på småtimmarna.
Så länge att Varmiskollegan missade sista tåget och Bästiskollegans sambo fick komma med bilen och köra honom hem. Vi andra hängde med de fyra milen och såg hur solen började gå upp igen.
Sen blev det. Trött är jag.
Men oj, vad det var värt det!
En liten stunds lycka.

Att tro att man kan växa

I söndags kom jag med andan i halsen till kyrkan för att sjunga med gospelkören och möttes av: Kan du sjunga leadet på Bring me home i mässan?
Jag har sjungit altstämman vid två repetitioner, aldrig solopartierna, så svaret blev så klart
– Ja, visst!
Ibland är det bara att kasta sig ut, stirra utmaningen i vitögat och förhoppningsvis komma ut med äran i behåll och växa med erfarenheten.

En påtvingad luftfärd är värre.
Jag, min bror och våra kompisar skulle bada i deras pool. Vi var väl så där mellan 4 och 8 år. Solen kom och gick och poolvattnet var iskallt. Vi tvekade vid kanten, stänkte lite, doppade tår. Då hör jag hur mina vänners pappa kommer och snart kommer första plasket. Han har resolut tagit tag i sin femårige son och slängt honom i poolen.
Eivind-Henrik simmade, för vad annat kunde han göra – poolen var djup.

Orättvist! hade jag elever som kunde skandera. Orättvist att Carl får ligga bakom trumsetet när vi andra måste sitta på stolar. Orättvist att Carl får sitta, när vi andra måste gå omkring. Orättvist att Carl, som stökar mest, i stället för att bli utskälld får gå iväg och spela fotboll.
Rättvist! svarade jag.
I en skola där elever ska inordna sig i samma schema, följa samma kursplan och uppfylla samma mål borde inte rättvisa vara att alla gör lika. Rättvisa borde vara att alla fick den hjälp och det stöd de behöver för att kunna nå fram.

De kallar mig flicka, gråter mina vänners femårige son ilsket.
Han vill, precis som alla andra, vara fin. Och fint det är långt hår och rosa och lila. Men hans färgval passar inte in i mallen för pojkigt och han tvingas redan vara modig för att få vara den han är. Personalen vet inte riktigt vad de ska göra. Kanske för att de innerst inne också tycker att det är lite konstigt med en pojke som tycker om rosa.
Jag undrar oroligt hur länge min tvååriga guddotter ska få lov att välja dumpers och fjärrstyrda traktorer framför Skrållan-dockor innan någons uttalade eller outtalade synpunkter på pojkigt och flickigt vingklipper henne.

I början av min utbildning fick vi blivande musiklärare en fråga. Vad har gjort att du sitter här?
I svaren fanns inte ett enda – miljoner timmar i övningsrum, jag överlevde antagningsproven, eller tur och skicklighet.
I stället blev det en redovisning av viktiga människor. Förebilder som fått en att vilja bli lika duktig. Lärare som intresserat sig och lockat fram talang och lust. Vuxna som trott på en och fått en att anta utmaningar man inte trodde man mäktade med. Människor som skapat trygga miljöer där man fick lov att misslyckas. Medvandrare som delat både kamp och glädje.

Det är vi som är varandras jordmån, näring och solljus.
Med våra blickar kan vi få andra att växa eller krympa.
Med våra ord kan vi få någon att blomma eller vissna.
Med våra handlingar kan vi ge människor utrymme eller beskära dem hårt.
Och dessa blickar, ord och handlingar växer och skapar det samhälle vi lever i.

Jag vill leva i en värld där små barn får välja vad som är fint och roligt utifrån sig själva och inte begränsas av vuxenvärldens förutfattade meningar.
Där elever får vara individer för att kunna lära sig kollektivt.
Där kvinnor och män tillåts misslyckas och gå vidare.
Jag vill vara med och skapa en värld där man vågar tro att man kan växa
och därmed kan växa i tro.

Med risk för att vara tjatig...

Det barnrika året 2008 bär mer frukt.
Herr och fru Mazarin ska få en liten pralin i augusti.

Alla dessa ungar är en härlig motvikt till min trasighet.
Det är svårt att inte bli varm och glad, när en av de små rytmiktöserna kryper upp i mitt knä, trots att mamma och pappa sitter bredvid.
Och mitt söndriga och onda hjärta blir stort och fyllt av kärlek, när Stora Guddottern, som följde med mig till gudstjänstjobbet idag, borrar in sig i min famn efter att vi har varit framme och tänt varsitt ljus. Mitt ljus tände jag för henne och viskade min bön i hennes öra: ”Gud, ta hand om min älskade guddotter. Var med henne varje dag.”
För en stund känns livet gott.
För en stund är kärleken det största.
Tack, alla ni fantastiska vänner och föräldrar, som låter mig ta del av era barn.

Att sjunga för tanter

Jag och organisten har nu gjort vårt andra gig.
Denna gång för tanter och några farbröder, som underhållning en insamlingsdag för Svenska Kyrkans kampanj Vatten för livet.
Lite jazz, mycket visa och en gospellåt. Finstämt, lite humoristiskt och med en gnutta vass skärpa.
Det fikande tantkollektivet, med några tillhörande gubbar, blev ovanligt tysta. Kaffekopparna skramlade bara ibland, rösterna lät de mestadels vila och kissepauserna fick vänta.
Nu kanske någon tror att jag raljerar och ser ner på dessa äldre pensionärer, men nej. Jag har bara varit med tillräckligt många gånger för att veta att det är svårt att prata tyst när man inte hör, svårt att sitta stilla när kroppen värker och svårt att dricka kaffe utan att skramla, när händerna skakar efter många års trogen tjänstgöring.

Därför känns det stort att det blev så tyst. Under någon av sångerna var det munnar som rörde sig, men då inte för att prata, utan för att munnens ägare lät läpparna mima med i en text som hon tyckte om.
Slutna ögon, tårade ögon, skälmska ögon, leende ögon...
En organist och en trettiofem år yngre sångerska som ler fånigt mot varandra, för hur omfattar man lyckokänslan av magiska musikaliska möten?

Det blev en härlig stund, men glöm nu inte att det var tanter jag sjöng för.
Därför avslutades också det hela med följande kommentar:
"Tack för fin sång. Men jag tycker inte att organisten spelade så bra. Det finns ingen som spelar mjukare än Ingmar. Alla de andra hamrar. Det är minsann inte orgeln de spelar på här inne! Nä, det var för hårt!"

För en riktig tant kan nog aldrig vara riktigt nöjd. Hon har sett och upplevt för mycket och vet därför också att det var bättre förr, på den gamla goda tiden. I hennes ögon är en 63-årig organist bara en pojkvasker och den riktige musikern, är den gamle, döve och för länge sedan pensionerade.

Visshet

"Jag vet att du älskar mig supermycket", sa Stora Guddottern idag.
Vi satt på glasscafé och fikade, när hon tittade på mig och yttrade denna mening, mitt i en kula hallonsorbet.
Tillsammans hade vi tagit tåget till min gamla hemstad, filosoferande och balanserande på vägen. Vi tog bussen till en av stadens teatrar och upplevde en snurrig, virvlig och färgig föreställning och det var denna vi sedan smälte med glass på mitt favoritglasställe.
Vi hade fortfarande ett par härliga timmar framför oss med besök i pryttelaffär (där hon fick köpa en sak till sig själv och en sak till sin mammas guddotter i födelsedagspresent), promenad hem till mig fylld av sång (en ekosång, ledd av mig, en ekosång, författad i stunden av henne, samt balanserande på hög kantsten sjungandes "En elefant balanserade") och en stund hemma hos mig med presentinpackning, smoothietillverkning och mer härligt prat.

Mitt i detta härliga, i umgänget på tumanhand, så slog det henne:
"Jag vet att du älskar mig supermycket."
Kanske testade hon mig lite för att se att det hon trodde verkligen var sant.
Men jag tror att hon satte ord på det hon redan visste.
Att i tryggheten av att detta är fullständigt riktigt, kunde hon uttrycka det självklara.
Att det var lika uppenbart som att säga:
"Jag vet att du har blå-gröna ögon."

Och jag kände mig som världens bästa gudmor.
Vad underbart att min kärlek är självklar för henne.
Det är det viktigaste jag vill ge henne - vetskapen om att jag finns här för henne, att jag vill vara en del av hennes liv, älska henne och fånga henne de gånger hon faller.

Innerligt älskade unge, jag älskar dig ännu mer, mer än både du och jag kan omfatta med våra ord.

Morgonbön för personalen 29/1

Mika 7:7-8
Jag spanar efter Herren,jag väntar på Gud, min räddare:min Gud skall höra mig.Triumfera inte, du min fiende!
Jag har fallit men reser mig igen,jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus.

Tankar
Jag flyttar.
Hela helgen har ägnats åt att packa ner mitt liv i lådor.
Tömma, slå in, lägga ner. Tömma, slå in, lägga ner. I all oändlighet….
Jag monterar ner allt det jag byggt upp.
Jag plockar isär hemtrevnaden och trycker bryskt ner den i kartonger.
Mitt förut så ombonade hem är en osannolik kombination av röra, kaos och sterilt gapande hyllor och väggar.
Att komma hem är ingen avkoppling. Att komma hem är att överfallas av allt som måste göras och övermannas av känslan att det aldrig kommer att ta slut.
Vägen fram till ett nytt, ombonat hem, med var sak på sin plats känns evighetslång.

Ibland avbryts monotonin. Mina rörelser stannar och arbetet pausas.
Då har jag hittat något som jag måste ägna lite tanketid. Något som väcker minnen. Något som kräver ett beslut.

En bortglömd cd-skiva, som lånats för länge sen, aldrig blivit lyssnad och heller inte tillbakalämnad. Och där står jag och brottas med mitt dåliga samvete. Ska jag packa ner den och fortsätta glömma bort den? Eller ska jag se till att lämna tillbaka den och samtidigt erkänna att jag aldrig tog mig tiden att uppskatta lånet?

En gåva jag fått och som påminner om det liv jag levde och att denna flytta inte bara är en flytt till något, utan ännu mer från något. Ska jag packa upp denna påminnelse på nya stället, eller ska den förpassas ner i en källarlåda tillsammans med förhoppningar och förväntningar som blev till intet?

Ett gammalt lönebesked som för mig tillbaka till korridorer, klassrum och 400 elever på fyra dagar. Minnen av ett älskat arbete och en älskad arbetsplats, som musiklärare. Ständiga utmaningar i att försöka nå alla barn med min undervisning, smitta dem med musikglädje, känna dem till namn, klass och sammanhang. Beslutsvåndan, då jag valde mellan att stanna i församlingen eller gå tillbaka dit. Det var inte lätt att lyfta luren och säga nej, när jag visste att jag var saknad och behövd.

Det finns fortfarande dagar då jag inte är säker på om jag valde rätt. Livet som musiklärare är på många sätt enklare. Rollen är tydlig, uppgifterna likaså. Arbetet är självständigt och ofantligt roligt. Dessutom är det vad jag är utbildad att göra.

Men de flesta dagar är jag ändå glad att jag stannade.
I söndags var en sådan dag.
Hela lördagen hade jag packat och slitit. Jag hade ont i ryggen och i alla skärsår och blåmärken orsakade av mina jämrans flyttkartonger. Jag hade ont i hjärtat av att lämna en lägenhet jag flyttade in i för fyra år sedan med stora drömmar.
Tung i sinnet och mörk i blicken förberedde jag söndagsskola och rytmik.

Sen kom barnkören. Härliga, goa, spralliga, fnittriga barnkören. Med glittrande ögon, tusen frågor och hopp i benen. Och jag, privilegierade människa får stå framför dessa ungar och leda dem när de sjunger. Det var som om någon drog upp rullgardinen och började släppa in ljuset.
I söndagsskolan, denna kyndelsmässodag, berättade jag om Maria och Josef som gick till templet med sin lille son, för att tacka Gud. Om den gamle Symeon, som förstod att Jesus var Messias – världens ljus. Jag pratade med barnen om vårt uppdrag att sprida ljuset vidare och vi pratade om hur man kunde göra det.

Jag berättade att idag hade de varit ljus för mig. Att de gjorde mig glada, när jag var trött och ilsk. Att de hade fått det att kännas ljust inne i mig.
”Du är också ljus. För du gör oss glada.”, svarade ett av barnen och de sista resterna av mitt mörker svepte bort.

Jag har världens bästa jobb. Vilken ynnest att få prata med barn om ljus och mörker, med vuxna om oro och glädje. Att möta hela familjer och ge både stora och små sånger och ord att sätta på det som känns. Det är stort att få lysas upp av förtroendet jag möter hos barnen och deras föräldrar. Att få bli en del av deras vardag. Att i sång, rörelse, lek och samtal få sprida tron att det finns en gud som stöder och bär, som älskar och förlåter. Som omsluter och genomlyser.
Då är det självklart att vara här, i stället för att ägna mig åt att kontrollera om alla elever i årskurs fem kan skilja en fjärdedel från en åttondel.

Oväntade möten

Ikväll var en magisk kväll.
Jag fick möjligheten att fylla kyrkans stora rum och höga valv med min röst.
Och det var underbart…

I förra veckan blev jag tillfrågad av församlingens organist, en äldre herre, med humör och temperament. Mer än en gång har vi rykt ihop, på möten och i lunchrummet och gått därifrån med bilden av den andra som oresonlig (och inte riktigt vid sina sinnens fulla bruk) än mer cementerad.
Under det senaste halvåret har det här dock lagt sig. Vi har samtalat och kunnat lösa praktiska ting i samförstånd. Bit för bit har han släppt in mig i musikernas krets och allt mer sett mig som den utbildade och utövande musikpedagog jag är.
Den fråga han ställde mig för en dryg vecka sedan var också ett steg att bekräfta mig som musiker.

Jag valde ut sju sånger ur min repertoar – sånger jag tycker om och som jag tänkte skulle passa både musikaliskt och textmässigt i en stillsam kvällsmässa. I torsdags övade vi första gången. Trevande kände vi in varandra, denna gång inte som motparter i en hetsig debatt, utan som medspelare. Förvånade tittade vi på varandra, när vi insåg att det föll sig naturligt. Två av sångerna spelade han, sen steg han åt sidan. Jag sjunger jazz och gospel, han är klassiskt skolad och sångerna låg långt utanför hans vanliga repertoar. När han bjöd på sin osäkerhet fick han mig att kunna bjuda på min. Jag satte mig vid pianot och spelade och sjöng mig igenom de övriga fem, trots att jag skräms av att spela piano inför andra musiker.
Musiken öppnade för andra samtal och vi tog oss tid att dela tankar och funderingar, denna gång utan ett uns av missförstånd.
Vid nästa övningstillfälle, i tisdags, valde han ut fem av mina sju sånger, minst två mer än vi båda hade tänkt. Återigen hittade vi varandra och lyhört lät vi våra två instrument fläta sig samman. Med förundran lyssnade jag till hur hans händer plötsligt vågade sig ut på upptäcktsfärder i färgade ackord och hur han plockade upp slingor ur min sångimprovisation och förvandlade dem till pianotoner.
Än en gång uppstod magiska ögonblick.

Under den vecka som förlöpt sedan vi spelade ihop första gången har våra möten varit fyllda av leenden. I musiken upptäckte vi sidor hos varandra vi tidigare inte sett och glädjen över att ha klickat musikaliskt har öppnat för en ny närhet och varm respekt.

Idag var det så dags. Fullständigt trygg och buren av hans spel kunde jag ta plats mitt i kyrkan och låta min röst sväva iväg, omväxlande naket nära och kraftfullt vibrerande. Det var en stund av nåd, att få stå där och låta musiken ta plats och leva sitt eget liv. Att efter så kort tid kunna vara så närvarande i stunden är ovanligt. Undrar om det någonsin hänt mig förr? Att efter så kort tid och från så olika håll kunna hitta varandra på detta sätt är inget annat än just magiskt.
Oväntat och därför dubbelt härligt.

Jag är alldeles uppfylld…

En kopp kaffe?

Jag firade nyår med Bästiskollegans kompisar, en hel del av dessa firade jag även midsommar med.
Så gott – nya sammanhang, nya människor, nya kontakter.
Inga beröringspunkter med mitt gamla liv.
Hej! Det här är jag. Utan bihang. Och i ett par ursnygga högklackade skor i guldbrokad.

Nåja, skorna gör ju inte kvinnan. Efter lite panikshopping, plockning och noppning sprang jag nöjd ut till Bästiskollegans bil iklädd, en till skorna matchande, guldnougatfärgad tunika, med kort svart kjol under och guldskimmer runt ögonen.

I bilen fick jag reda på att tillställningen inte tillhandahöll några tänkbara singlar. Bara värdens polare och Sångaren skulle jag hålla mig ifrån. Självupptagen, lite smörig och insnöad på Star Wars.

Ja, ja, tänkte jag. Jag är ändå inte här för att ragga. Middagen blev trevlig. På vänstersidan hade jag två singeltjejer, med mycket fniss och igenkännande och på högersidan en trevlig och lättpratad ung man. Säkert bög, tänkte jag, för han hade en hel del manér och var väldigt gentlemannaaktig.
Vid tolvslaget började jag tvivla på mina antagande och på utestället stod det klart att han gjorde sina försök. Jag var dock inte speciellt mottaglig, eftersom jag vid det laget visste att mitt trevliga middagssällskap var Sångaren.

Nu har det ändå hampat sig så att Sångaren slängt iväg en trevare om en kopp kaffe och jag har svarat att kaffe är gott, efter några dagars vånda.

Inger jag falska förhoppningar? Kanske.
Men om inte annat blir det ett övningstillfälle för mig. ”Så här dejtar man – lektion 1”.
Och alla oskyldiga flirtförsök behöver ju inte sluta i tioåriga förhållanden.
Kanske inte ens i en påtår.

Medicinmonopol – ja, tack!

Att stiga in på apoteket är en fröjd.
Välfyllda och välsorterade hyllor med krämer och tabletter i tjusiga förpackningar. Läckert färgkoordinerat med texten tryckt i snygga typsnitt.
Där inne kan man strosa runt bland de olika avdelningarna, lukta, prova och öka sin allmänbildning om allt från förstoppade porer till tilltäppta tarmar.
Personalen är lågmäld, vitklädd och ytterst professionell i sitt bemötande.
Ett trevligt ställe, helt enkelt.

Om det inte vore för apotekets kunder.
Som mamman som rådfrågar personalen om det finns något som hindrar en utbrytande kräksjuka – hon måste ju stå på benen nu när resten av familjen har gått i däck.
Eller pappan som tillsammans med sina barn jämför luskammar och lusmedel mitt bland balsam och inpackningar.
Det är då jag brutalt kommer tillbaka till verkligheten.Det här är ingen liten mysig boutiqe. Det här är en smitthärd.
Och mitt enda uppdrag är att få med mig mina varor utan att röra vid något eller någon på kortast möjlig tid, eftersom det är omöjligt att hålla andan i en evighet.

Nu pratas det om att luckra upp apoteksmonopolet. Det är ju läskigt. Rena rama självmordsprojektet. Ska man behöva springa ihop med lusiga, kräksjuka, förkylda människor med springmask i matbutiken nu? Tvingas lyssna till hur mobildiskussionerna kring yoghurtval och antal hekto köttfärs utökas med ”Var det en förpackning Immodium också, älskling?” mitt i konservgången.
Det vet väl alla, att det man inte vet har man inte ont av.

Gammal ost

Jag har tre kusiner, söner till min enda moster.
Min storkusin är i ålder precis mellan mig och min mamma. Det är fjorton år på varje håll.
Mellankusinen är tio år äldre än jag och lillkusinen sju år äldre.
Jag är äldst av mina syskon, så åldersspridningen är rejäl.

När mina kusiner var små hade de en ung och rolig moster, som passade, lekte, sjöng och pysslade om. Min mamma var som en storasyster och extramamma på en och samma gång.

När jag var liten hade jag tre extra storebröder. Lite irriterade och avundsjuka på den lilla som kom och tog uppmärksamhet och störde ordningen, men också lite omhändertagande och beskyddande. Ibland var det ett helvete med så stora kusiner. Dörrar stängdes framför näsan, ord flög en meter över huvudet och blickar sa mer än tusen ord, det var bara det att jag inte förstod vad.
Ibland var det himmelriket. Jag hissades och kastades, kittlades och sönderbusades. Jag fick spela och rita och leka. Jag fick krypa upp i stora famnar och bara sitta med.
Med åren kom kusinerna att betyda för mig och mina syskon lite av det, som vår mamma betytt för dem.

Nu har mellankusinen egna barn. En femårig pojke och en treårig flicka. Till vardags bor de i Italien, tillsammans med sin svenska pappa och sin spanska mamma. Ungefär en gång i halvåret kommer de till Sverige och träffar sin farmor (min moster) sin Tia Tulla (min mamma) och oss andra.
Därmed har kedjan fått ytterligare en länk. Nu är det jag och mina syskon som busas sönder och samman av två små barn.
Idag har jag umgåtts med kusinbarnen på egen hand. Vi har målat, lekt, sjungit och käkat plättar med stunder av knäsittande och kramande.

Släktbanden borde ha tunnats ut. Åldersskillnaden borde ha fått oss att inte ha så mycket gemensamt. Avståndet mellan Sverige och Italien borde ha fått mina kusinbarn att vara som främlingar.
Men så är det inte.
Vi är nära och viktiga för varandra.
Självklara och trygga. Vi kan skälla, gapa och gorma, prata förtroligt och bara vara.
En härlig och komplicerad storfamilj.
En familj där det alltid finns stora som kan busas sönder av de små och där de små växer upp till nya stora och de stora blir föräldrar till nya små.
En strid ström av avbetalningar för gammal ost.
Och aldrig har gammal ost smakat bättre!

Jag behöver en paus!

På jobbet är det tokstressigt, vilket är helt logiskt pga advent och jul. Högsäsong, liksom.
Bästiskollegan kämpar med jobb, renovering, släkt...
Favoritkollegans drömmar om barn är ännu mer avlägsna.
Trivselkollegan drar på samma virus för andra veckan i rad, kämpar med sin gamla mamma och drunknar i jobb trots sjukdagar.
Själv är jag ju inte i toppform.
Ingen bra kombination. Svårt att orka bära någon annan, när man inte orkar bära sig själv... och samtidigt vill jag finnas där.
Men det är inte enkelt. Jag är fortfarande inte ur "me-myself-and-I"-fasen (vilket Bästiskollegan pikade kärleksfullt genom att ge mig ett halsband med just dessa ord i present).
Om bara någon av oss som trivs ihop på jobb fick lite lycka... det hade smittat av på oss andra och fått oss att orka lite till.

PAUS - NU!

Bitte...

Att vara sjuk och hemma har sina sidor.

Avigsidor:

• Man är sjuk...
• När man inte orkar annat än att sova och vara stilla så far tankarna runt.
• Sjukdom ökar drömmandet - mardrömmandet.
• Ensamheten blir VÄLDIGT påtaglig.

Rätsidor:

• Man får ta det lugnt - för man MÅSTE.
• Man får sova.
• När hungern till slut kommer, måste man äta och då kan man lika gärna äta ihop med Första Kärleken och passa på att prata av sig lite.
• Man blir bättre och då orkar man göra adventsfint hemma.

I mitt hem:

• hänger nu två adventsstjärnor rakt och prydligt med timer.
• hänger olika lila och guldiga julkulor i vardagsrummet, röda i biblioteket och en tjusig creme- och grönfärgad i sovrummet.
• ramas köksfönstret in av en ljusslinga.
• ligger turkos och gröna julkulor i en liten grupp på ett fat, tillsammans med annat fint.
• är två kitschiga julkrubbor av tre uppsatta - en minivariant i plexiglas på ett fat med turkos små glasstenar och en fingerdocksvariant på en hylla i köket.
• har även annat pynt, som adventsljusstake, en och annan ängel och någon tomte med dispens placerats ut.

Trodde aldrig jag skulle orka pynteriet i år, men det gjorde jag. Dessutom har det varit mysigt och känts roligt. Det faktum att jag älskar att pynta och göra fint till jul vann över separationsångesten.
1-0 till Lilla My!

Steg för steg...

Lägenheten är skinande ren och godkänd i besiktningen.
Vaktmästaren har varit här och rensat badkarsavloppet, samt vasken i köket. Han är en klippa, som städar efter sig, inte lämnar spår och låser säkerhetslås med framlagd extranyckel och slänger sen in den i brevinkastet.
Julsakerna står redo att bli uppackade.
Inhandling till kalas är bokad med bästiskollegan.
Datum bokat för kontraktsskrivning för lägenhetsbyte.
Steg för steg...

Det är tungt på jobb nu...
Det är tungt privat sedan länge.
Det är ingen bra kombination.
Jag är trött, slut, dränerad.

Och jag är ledsen. Ledsen över att chefen och hans högra hand signalerar att jag måste dra ner. Inte på den grupp jag fått i knäet och som får mig att vackla, utan på de arbetsuppgifter och grupper som är min huvudsyssla, ger mig lust och arbetsglädje. Ingen bra strategi...

Låg, låg, låg.

Mitt i allt detta kom bostadsbolagets beslut att lägenhetsbytet godkänns. Besiktning nästa vecka, så jag måste hinna städa.

Dessvärre har jag och den jag ska byta med lite olika syn på rimlig hastighet. Hon vill byta lägenhet i december (hon har ju redan bjudit en massa folk på nyårsfest...). Det vill inte jag. Jag jobbar som en gnu i december och skulle dessutom aldrig orka dra ihop en flytt inom ett par veckor. Så jag sa tidigast i mitten av januari. Hon blev inte glad och började prata om alla lägenheter hon tackat nej till.
Nåja, hon får en fantastisk lägenhet i toppskick, renoverad med kärlek och omhändertagen. Hennes lägenhet är tämligen nedgången.
Aldrig att jag forcerar flytten! Allt ska gå rätt till. Rätt persons namn på rätt kontrakt, möjlighet till sortering och organisering. För mycket i mitt liv är rörigt ändå.

Men det ska bli skönt att flytta! Jag behöver det. Få börja om på egen hand, bygga ett eget hem, komma bort från väggarna.
Lägre hyra är ju inte heller fel!
Och i morgon inhandlas en ny, snygg bäddsoffa på ikea. Det ska bli kul!