Medicinmonopol – ja, tack!

Att stiga in på apoteket är en fröjd.
Välfyllda och välsorterade hyllor med krämer och tabletter i tjusiga förpackningar. Läckert färgkoordinerat med texten tryckt i snygga typsnitt.
Där inne kan man strosa runt bland de olika avdelningarna, lukta, prova och öka sin allmänbildning om allt från förstoppade porer till tilltäppta tarmar.
Personalen är lågmäld, vitklädd och ytterst professionell i sitt bemötande.
Ett trevligt ställe, helt enkelt.

Om det inte vore för apotekets kunder.
Som mamman som rådfrågar personalen om det finns något som hindrar en utbrytande kräksjuka – hon måste ju stå på benen nu när resten av familjen har gått i däck.
Eller pappan som tillsammans med sina barn jämför luskammar och lusmedel mitt bland balsam och inpackningar.
Det är då jag brutalt kommer tillbaka till verkligheten.Det här är ingen liten mysig boutiqe. Det här är en smitthärd.
Och mitt enda uppdrag är att få med mig mina varor utan att röra vid något eller någon på kortast möjlig tid, eftersom det är omöjligt att hålla andan i en evighet.

Nu pratas det om att luckra upp apoteksmonopolet. Det är ju läskigt. Rena rama självmordsprojektet. Ska man behöva springa ihop med lusiga, kräksjuka, förkylda människor med springmask i matbutiken nu? Tvingas lyssna till hur mobildiskussionerna kring yoghurtval och antal hekto köttfärs utökas med ”Var det en förpackning Immodium också, älskling?” mitt i konservgången.
Det vet väl alla, att det man inte vet har man inte ont av.