Att stå naken

Lyx för mig är några timmar på Kallbadhuset.
Jag, havet, solen och en bok.
Tiljorna som lämnar märken genom lakanet, solen som värmer varje centimeter, sorlet av kvinnor som badar, solar, pratar…

Här tankar jag kraft, luft och D-vitamin.
En avslappning för både kropp och själ.
En chans att stå naken – både på utsidan och insidan.

En nakenhet jag uppskattar.
När alla är nakna mister nakenheten sin laddning.
Samtidigt som det också finns något sensuellt över alla nakna kvinnokroppar.
Något vackert.

Här samsas unga kroppar med gamla, vältrimmade med sladdriga.
Här finns kroppar med två, ett eller inga bröst.
Bröst som är små som myggbett, bredvid tunga, fylliga barmar.
Gropiga lår går förbi lår, smala som handleder.
Kvinnor med hud lika brun och rynkig som bark har sina inmutade områden.

Jag sneglar och funderar.
Fyller blicken med alla dessa kvinnor.
Kan se skönheten hos nästan alla.
Ser hur alla har små skavanker, små ting som gör dem mänskliga och individuella.
Skönhetsfläckar, som blir följeslagare och förhöjer det vackra någon annanstans på kroppen.

Undrar varför det är så svårt att se skönheten hos mig själv.
Ser bara kilona som kom tillbaka.
Och kilona som följde efter.
Siffrorna på vågen, som drar ner humöret.
Kurvorna, som förhindrar mig att njuta av sommaren. Som gör varje glass till ett övertramp. Varje glas vin till en synd.

Jag vet att jag förra sommaren var väldigt smal.
Jag upplevde det inte så, men jag kan förstå det rent logiskt.
Jag vet också att smalheten berodde på att jag mådde så ofantligt dåligt.
Min nuvarande vikt är ett tecken på att själen har läkt, om inte fullt, så något.
Men vad gör det, när en annan del av mitt inre bara spottar ut missnöje?
När spegeln hotar med sin sanning?

Att stå naken inför mig själv är så svårt.
Det har det alltid varit.
Men nu är det svårare.
Det finns inte längre någon annans kärlek att svepa runt en söndergranskad kropp.
Hon är utelämnad till en hård och dömande blick, utan förlåtelse.

Freudianskt???

Klart att jag inte vill ha någon som kör med mig. Jag är ju den som brukar köra med folk.
Jag menade ju så klart att jag kunde tänka mig någon som lär mig köra bil.
Tror jag...

Latblogg

Fem saker som finns på min att-göra-lista idag

1. Skriva detta inlägg och lyssna färdigt på Jens Lapidus.
2. Hoppas och vänta på ett mejl. Troligtvis förgäves.
3. Äta glass.
4. Duscha.
5. Läsa.
6. Sova.

Vad jag gjorde för tio år sedan
Var nybakad student. Otroligt kär och snart på semester i Grekland med Exet. Funderade på om det bara var patetiskt att förlova sig som artonåring, eller om det faktiskt gick att göra. Såg fram emot ett år på folkhögskola - musiklinje med sång och var nervös för flytten på drygt femtio mil som det innebar.

Platser jag har bott på

• I en högtakad sekelskiftesvåning alldeles centralt med mamma, pappa och Bror.
• I ett litet lågtakat kedjehus med minst ett rum för lite tillsammans med mamma, pappa, Bror och Syster.
• I ett lyxigt studentrum med toa och dusch i en av byggnaderna på folkhögskolan. Hatade dock att dela kök och hade eget porslin för att slippa de värsta smutsattackerna.
• I en välplanerad och charmig en och en halva i ett område som jag aldrig trodde att jag skulle bo i, men som jag trivdes i. Nära Musikhögskolan och nära stan. Och kvickt cykelavstånd till havet.
• I en trea med burspråk, full av drömmar och planer och kärlek.
• I en tvåa med balkong och stor klädkammare. Nymålad och inredd med kärlek. Brudig och bara min!

Fem saker jag skulle göra om jag vore biljonär

1. Köpa en gammal, charmig trea nära havet i gamla hemstaden. Med kakelugn och trägolv. Få den renoverad och fin.
2. Bjuda vänner och familj på resor och upplevelser.
3. Skänka pengar till Lutherhjälpen (som numer heter nåt annat...)
4. Sparkonton till mina guddöttrar.
5. Hyra in någon som kunde ta körkort åt mig. Alternativt hyra in någon som kunde köra med mig. Gärna snygg och trevlig. Och så skulle han bli kär i mig och jag i honom. Och så skulle vi leva lyckliga i alla våra dagar med varsitt körkort.

Nattmangling

Umgicks igår med Mysiga och Coola familjen.
De är sådana favoriter.
Det var utställningsbesök i min hemstad och sedan prat och mat hos dem i jobbetstan.
Var vettig och tog tåget hem innan elva för att kunna ta mig hem från stationen utan att det blev mitt i natten.

Men.

På tåget satt M, en av mina gamla ungdomar, nu 23 år gammal.
Vi sprang på varandra häromdagen och då var det lite obekvämt. Hur mycket vet han? Vad undrar han? Vi hälsade, men jag skyndade snabbt vidare.
Igår blev det annorlunda.
Vi slog följe en bit, han undrade och frågade försiktigt och jag berättade.
Det var natt, jag hade druckit ett glas vin och hade redan pratångan uppe.
Efter att ha stått en timme vid ett övergångsställe, frågade jag om han kunde tänka sig att följa mörkrädda mig hem.
Jo då. Vi gick hemom honom och hämtade cykel.
Som tack bjöd jag in honom på te och sen blev vi sittande till klockan sex i morse, då han gick för att jobba.
Lätt galet...

Genom honom vet jag nu hur snacket går bland mina tidigare ungdomar, varav en del övergick i vänner när de blev vuxna.
Vi har ingen kontakt idag. Jag orkade inte.
Några var söta och hörde av sig precis när det hänt, men blev sedan tysta.
En av dem, Boel, som jag tidigare skrivit om, valde Exet.
Det pratas om Exet, som är lycklig, har gått vidare och har ny flickvän. O ja, de blev ju tillsammans i påskas. Som av en slump. Helt renhårigt.
Men Lilla My, hon har det jobbigt. Hon klarar inte riktigt det här.

Bilden av vårt förhållande är att det var synd om Exet. Att jag inte ville ha barn eller gifta mig. Att vi aldrig passade ihop. Att jag dominerade.

Ska man bry sig om vad ett gäng 20-åringar tror och tycker?
De har sett oss som sina ledare. Som idealparet. Stabila och trygga. En del av deras tonår.
De har så klart bara sett den del av oss, som vi valde att visa upp. De har ingen aning.
Men oj, vad de pratar. Och oj, vad de tror att de har lösningar.

Och oj, vad ont det kan göra...

Nåja. Det var en intressant natt. Jag fick ge min version. Jag fick möjlighet att slå hål på myten om den otroligt snälle, sympatiske Exet, som bara vill allas väl. Jag blev lyssnad till och vidgade nog M:s syn något. Det var skönt.
Dessutom hann vi med spännande tanke- och erfarenhetsutbyte i religiösa grubblerier, krockar med frikyrkan och nattsvarta perioder av tvivel och frånvaro.

Vilken ynnest att få återkoppla en stund. Få möta en människa, som jag kände när han var tonåring och få höra om hans vuxenblivande.
En gåva.
Tack M!

Som att pilla upp ett sår

Idag tog jag tåget en timme bort.
Bort till marker dit jag förr åkte titt som tätt.
För att träffa Exets brorsdöttrar och deras mamma.

A är tolv år och jag har känt henne i elva av dessa.
L är nio och henne har jag följt sedan hon låg i magen.
Otaliga gånger har jag sjungit, lekt, dansat, badat, nattat, kramat, busat, spelat och läst för och med dessa töser.
Att försvinna ur deras liv helt abrupt kändes så grymt.
Jag skickade ett brev till deras mamma förra sommaren och förklarade att de alltid var välkomna, att de var viktiga för mig och att jag fanns kvar.
Tacksamt ringde M upp mig och nu träffades vi för tredje gången sedan separationen, dvs en träff i halvåret.
Mer sällan än förr, men värdefullt.

Vi har shoppat, lunchat, glassat och mot all förmodan, badat.
Drygt nio timmars intensivt umgänge. Som om vi aldrig varit från varandra, men ändå helt annorlunda.

Att träffas är som att delvis kastas tillbaka i en gammal värld.
Platser, personer och händelser från mitt gamla liv, fast ur ett annat perspektiv.
Förr fanns jag i mitten. Jag befann mig där händelserna utspelades. Jag var en del av tjejernas liv på pappans sida.
Nu hålls kontakten bara via deras mamma (någon gång ska jag skriva och berätta om flickornas något knepiga familjesituation).
Perspektivet är vridet.
De personer, som förr var perifera, är nu centrum.
Centrum har flutit ut till en oåtkomlig utkant.
Historierna de berättar, är så välkända. Miljöerna känner jag innan och utan. Men jag är inte längre välkommen.

Nu är det Maran, som firar A och L i trädgården. Hennes barn leker där jag hoppades att mina barn skulle känna sig som hemma. Det är Maran och hennes barn, som nu fyller mina kära svärföräldrars, nej fd svärföräldrars, nej Exets föräldrars kök med liv och rörelse.
Hans föräldrar har kunnat utöka sitt djurbestånd (kor) med grisar och innehund, eftersom de inte längre behöver ta hänsyn till en astmatisk flickvän.
Maran, som tjejerna var hårt programmerade att referera till som Exets jobbarkompis, har tyst och enkelt glidit över i flickvänsrollen.
Hon är nu en självklar gäst i alla de sammanhang som jag under tio år gjorde till mina. Som om jag aldrig funnits.

Enligt Makalösa Mamman dröjer det nog länge innan Exet och Maran tar ytterligare steg i sin relation. Hon avfärdade min önskan om att få sådan information från henne, som i princip otrolig.
Jag tror att hon har fel.
Om man, som nyskild mamma till en femåring och en åttaåring, gladeligen följer med på släktmiddagar och i familjesammanhang och tar med sig barnen, tror jag att man är mer seriös än bara här och nu.
Om man, som konflikträdd yngsteson, tar med sig sin, enligt egen utsago, sprillans nya flickvän och hennes två barn, till släktsammankomster, bör man se sig själv som etablerad partner och plastpappa.

Eller är jag ute och cyklar?
Jag har ju inga egna barn.
Kanske är det en enkel match att dra med sin telningar i nya sammanhang? Kanske tar man inte så allvarligt på om barnen knyter an till en massa nya människor för bara en kort flört?

Oavsett vad så är det som att ha ett sår och inte kunna sluta pilla.
En del av mig vill inte veta.
Den andra vill veta så mycket som möjligt.
Och när jag får veta är det samma känsla som när sårskorpan går upp.
En slags lättnad, när varet kommer ut, men också svidande och brännande stickningar i ett sår som inte får läka. Och en kluven inställning till vad som är bäst - se till att det får vara färdigt, eller låta det onda kapslas in.

Utan blått - ingen snopp

Jag har letat present till Lille V.
Gata upp och gata ner. Butik efter butik.
Det är rea på sommarkläderna, samtidigt som höstkollektionen kommit in.
HUR mycket kläder som helst, med andra ord.

Och ändå.
En förfärande brist på roliga kläder för små killar.

Det är vidrigt hur uppdelad babyavdelningen är. Redan en liten knodd på 50 cm ska minsann demonstrera om den kommit med snopp eller snippa. Och det görs så klart med färg. Och med mönster.

Just nu finns det en uppsjö av knalliga färger, fräcka mönster, ursöta tryck och coola kombinationer på "flicksidan".
Här blandas olivgrönt och lila. Orange och cerise. Äpplen, hus, blommor, ränder, rutor i ett härligt virvarr.
På pojksidan finns det ett och annat djur, någon rand och ungefär hälften så många färger. Betydligt dovare, dystrare och enformigare.

Nu är jag rätt så vidsynt. Jag köper gladeligen en rosa och lila body till Lille V. Jag har redan packat in en illgrön tröja med turkos blomma på magen.
Men varför, i hela fridens namn, måste man sätta puffärm på en mönstrad body?
Varför måste man sy på en liten tag med "Girlie" på ett par färgglada brallor?

Vem är det som tror, att hälften av alla barn som föds, inte skulle tycka om färg, glitter och fina mönster? Har de träffat barn, på riktigt?

Vem tror att snoppen inte sitter på kroppen, utan i kläderna?

För fasen, vuxenvärlden. Gör uppror! Vidga världen för våra nyaste medmänniskor.

En salig blandning

Nu börjar det röra på sig.
Från en veckas mer eller mindre total social stiltje, behöver jag nu öka på umgängestempot något.

Familjen är nu hemma igen (utom Bror, som åkt och tågluffat) efter semestern.
Vi umgicks igår.
En tur till hemstaden och jakt på present till Lille V.
Blev en fin, grön pappväska med blå elefant och en vit sparkdräkt med bruna muddar och kaniner, ekorrar, svampar, igelkottar mm i olivgrönt. Bedårande...
Sen råkade det slinka med lite småsaker till Stora Guddottern också. Hon ska lovebombas så det står härliga till, har jag tänkt.
Rättvisemärkt fika (som innefattar gudomlig, glutenfri chokladmoussetårta!!!), uppdateringsprat och presentutdelning till mig!

Följde med hem till föräldrahemmet.
Allt var riktigt trevligt tills klockan blev elva och min mor fick sitt otroligt otrevliga kvällsryck. Då kommer hon på en massa saker som borde ha hunnits med (som ANDRA borde hunnit med) och blir helt oresonlig. Muckar gräl med allt och alla, går i konflikt över skitsaker, känner sig förorättad... Och självklart är det bara hennes upplevelse som gäller och när jag, Syster och Pappa är eniga om att hon är orättvis, är det bara ett uttryck för att vi gaddar ihop oss.
Det är väldigt svårt att tycka om Mamma när hon beter sig så här...

Syster följde med mig hem och sov över här i natt. Mysigt! Nattprat och sedan frukost ihop. Nu är hon och danstränar och så sammanstrålar vi en stund till, innan hon ger sig av på fest och övernattning.

Själv har jag en något mer inbokad vecka framför mig.
I morgon bär det av till Exets brorsdöttrar och deras mamma. Ett halvår sen vi träffades sist, så det ska bli kul. Även om det också är lite märkligt...

På onsdag sticker jag till Värmland och stannar hos Kungliga Socionomen med familj till på lördagen. Får väl se hur det går. Första gången... Hon är urgullig, sonen är supersöt, men sambon har jag inte riktigt kläm på. Nåja, jag kastar mig ut.

Lite rätsida på det aviga

Rätsida på osundheten
(Som fått de tappade separationskilona att rusa tillbaka och ta med sig några till.)

• Gå-/springrunda i drygt trettio minuter till dagens sommarprat.
• Überjobbigt pilatespass.

Rätsida på uteblivna besked och gratulationer
(Ja, jag övertolkade. Erkänner och känner mig dum.)

• Gjorde ett kort till Stora Guddottern och la i hennes brevlåda. Grattis till Lille V och vilken tur att han får världens finaste storasyster.
• Detta genererade i sin tur ett samtal med både Stora Guddottern och hennes C, Makalösa Mammans Bästis/Ex. Gott!
• Mms hade skickats, men min mobil har inte tagit emot det. Så hon förklarade. De hade nog undrat lika mycket varför jag inte hört av mig. Grattade även C och pratade om förlossningen. Och hon trodde nog att Makalösa Mamman skulle höra av sig så fort hon var hemma. Jag fyllde i att jag tänkt på dem jättemycket.

Rätsida på lappsjuka
(Tills vidare...)

• Mysig kväll med Översätterskan, dyr förrätt, lyxig efterrätt och lite kaffe. Gott, gott, gott.

Rätsida på sundhetsstress
(Låter bättre än avigsida på sundheten.)

• Intaget av ovanstående läckerheter.

Lite obekvämt sådär...

Fick äntligen ett sms från Makalösa Mamman.
"Tack för grattissms:et. Vi har det bra och har fått flytta till patienthotellet. Äntligen mobiltillgång!"

Mass-sms, tänkte jag och skickade iväg: "Hälsningen var inte från mig, men jag har hört att Lille V har kommit. Grattis! Skönt att ni mår bra. Stor kram."

Fick tillbaka: "Syftade på ditt lyckönsknings-sms."

Gör om, gör rätt...

Bad om ursäkt och skyllde på seg hjärna till följd av semesterchock. Själv kontrade hon med amningshjärna.
Kanske trodde hon att hon skickat ett besked även till mig. Kanske läste hon in min besvikelse över att inte ha fått besked i mitt svar.

Så var vi tillbaka i de vassa kanterna. I det outtalade. I det som gör ont. Skulle önska att vi bara kunde rensa luften en gång och lämna bakom oss. Nu blir det bara knashänsyn. Jag vågar inte ta upp något för hon är ju sörjande/gravid/nyförlöst/ammande... och dessutom klämd mellan två viktiga vänner. Hon vill helst sopa under mattan. När något väl kommer på tal blir vi båda defensiva. Slöseri. En del av mig vill bara dra ett streck över det som hänt och gå vidare. Komma tillbaka till det goda, det familjära, det vardagliga. En annan del är trött på att alltid ta hänsyn, vara supervuxen och ta ansvar inte bara för mina känslor, utan även för hennes.

Det är ett drygt jobb att vara människa.

Fynd och funderingar

Idag ringde Favoritkollegan. Genom henne fick jag reda på att Lille V har gjort entré. Makalösa Mamman mår bra, men är trött efter snittet, som skedde under narkos. Lille V var inte så liten – kring 4500 gram och 56 cm lång. Känns skönt att alla mår bra och att mina nojor inte var mer än så.
Välkommen Lille V! Jag ser fram emot att lära känna dig.

Sen ringde Kungliga Socionomen, hon som flyttat till Värmland med son och sambo. Vi pratade en rejäl stund. Planerar att åka och besöka henne och familjen i renoveringsobjektet under semestern.
Bland det första hon sa var att hon fått sms från Makalösa Mamman om Lille V.
Själv har jag inte hört ett ljud, mer än på omvägar.
Känns inte så kul.
Trodde väl att vi stod varandra närmre än så…
Det är inte säkert att det finns någon tanke bakom, men det gör ändå ont att inte tillhöra den närmsta kretsen längre.
Separationen har inte bara ändrat mina sociala mönster, utan även mina vänners. Tid som förr var gemensam, ska nu fördelas. Vardagsumgänget är inte lika otvunget. Parvänner saknar en part när vi träffas. Och hur kul är det egentligen att påminnas om min sorg, deras saknad och elefanten i rummet?

Enda nackdelen med Kungliga Socionomens samtal, var att hon ringde i slutet av Yrsa Walldéns sommarprat. Vilket program! Det grep tag i mig och det retar mig att jag missade slutet.
Jag har aldrig varit en blygis. Jag har räckt upp handen, kastat mig ut i det okända, sett till att få stå på scen så mycket som möjligt och älskat att dramatisera på tyska.
Men dagens Lilla My delar en hel del av nästan tio år yngre Yrsas rädslor. Vem skulle välja att rädda mig först, om planeten går under? Mamma skulle ta tag i Bror. Pappa i Syster. Mina vänner skulle greppa sina barn och partners. Kvar skulle jag stå i vattnet eller lågorna.
Fast det är klart. Jag skulle kunna välja att greppa någon själv. Se till att vara den aktiva. Det hade nog blivit min väg. Fast vem skulle jag välja? Inte självklart. Det finns inte längre någon självskriven. Syster eller Bror? Mamma eller Pappa? Stora, Lilla eller Minsta Guddottern?
Vem skulle du välja?
Nä, bäst är nog att jorden inte går under. Inte under min livstid i alla fall.

Lille V:s ankomst fick mig att gå på presentjakt. En generös expedit på Lindex, valde att bortse från att jag inte var klubbmedlem och erbjöd mig att köpa två reavaror till priset av en. Det blev en hel skog med barnkläder. Och jag betalde bara 138:-. Fantastiskt nöjd!
Fast så mycket till Lille V blev det inte. Mest till hans olika gudsyskon… Får väl rätta till det där i morgon med en ny shoppingrunda.
Stackars mig…

Uppdatering

Fortfarande inga nyheter från Makalösa Mamman. Tystnad är jobbigt. Jag hinner föreställa mig allt möjligt läskigt. Allt ifrån fortfarande trött efter snittet, till liten på Neonatal för observation, till liten med något som inte stämmer, till liten som inte klarade sig, till Makalös Mamma som inte klarade sig.
Går liksom helt i spinn. Måste sluta med det.
Min kloka farbror sa att hade nåt hänt, hade jag fått veta.
Så är det nog.
Så måste det vara.
Jag är bara nojig.
Messade Favoritkollegan och kollade om hon hört nåt. Har inte fått nåt svar. Ännu nojigare.

Däremot hörde Varmiskollegan av sig med ett mejl.
Han började att be om ursäkt för att störa mig och Favoritkollegan i semestern, men eftersom vi är mer än kollegor och redan inblandade ville han uppdatera oss.
Ord som värmer. Känns gott att få vara mer än "bara" kollega. Att ha avancerat till vän.
Han ser lite ljus i tunneln. Promenad och prat med sonen. Kontakt med BUP och vägar att gå även om sonen fortsätter att vägra vård.
Men han har så dåligt samvete. Kunde de ha gjort nåt innan? Och borde han, som ju för vidare generna med depressioner, gjort något?
Jag förstår mekanismen. Jag, som står utanför, kan kanske tycka att de borde ha sökt tidigare. Men jag vet också hur svårt det är att tvinga iväg en älskad.
Jag tänker i stället på den kärleksfulla och oroade pappa jag har pratat med under våren. Han som har varit ömsom stolt över sonen och ömsom tårögd över depressionen. Pappan som svurit över maktlöshet, men som har vakat och observerat, funnits till hands och gripit in. Vad mer kan man göra?
En sådan pappa skulle jag önska alla tonåringar. Depressiva gener till trots.

Idag firar mina föräldrar 30-årig bröllopsdag.
Jag fixade ett kort, med kopior av bilder från bröllopsfesten och skickade ner till hotellet där de och Lillasyster just nu befinner sig. Det kom, mot förmodan, fram idag.
30 år. Inga enkla år. Mycket bråk och gräl. Slitningar ekonomiskt, känslomässigt, personligt. Kanske två människor som inte borde leva ihop.
En fantastisk pappa, som ofta är en rätt usel make. En fin mamma, som känner sig låst och vars missnöje med livet går ut över nära och kära.
Och samtidigt.
Glad att de fann varandra.
Annars ingen Lilla My, ingen Lilla Syster, ingen Lillebror.
Gott så.
För nu.

Rastlös

Jag väntar fortfarande.
Varför har Makalösa Mamman inte hört av sig?
Kanske tänker hon att vi alla ändå vet att det kommer en liten just idag.
Kanske väljer hon att ta första dagen, kvällen och natten i lugn och ro - hon och Bästa väninnan/Föredettan, det nya livet och Stora Guddottern.
Kanske behövde hon sövas, trots allt, och behöver mer tid.
Kanske är de bara trötta.
Jag vet inte. Jag har ingen aning om hur ett planerat kejsarsnitt funkar egentligen. När är man kommunicerbar? När vill man vara nåbar?
Men vad jobbigt det är att vänta.
Oron och rädslan från i fjol, då hon miste sin lille pojke efter halva graviditeten, vaknar. Tänk om det inte gått bra?
Men det är klart att det har gått bra. Det måste ha gått bra.

En vanlig dag hade jag kanske mejlat Varmiskollegan. Fått igång en rolig diskussion, skojat lite, vänt och vridit på något.
Men inte idag.
Jag skickade ett "Tänker på dig och er."-mejl i natt och svarade på hans sms. Det får räcka. Han har annat och viktigare att tänka på nu.

Sms:ade Fru Mazarin och tillkännagav min semester. Inget svar... De har väl fullt upp med Lilla Guddottern och magen som växer.
Själv oroar jag mig lite över ett samtal som jag måste ha med henne, eller med Herr Mazarin. Samtalet som innehåller frågan: Visste ni att Exet och Maran var ett par utan att säga nåt? Makalösa Mamman sa att det var så. Bad henne i förra veckan att berätta för mig den dagen de offentliggör en sammanflytt, en förlovning, ett giftermål, en graviditet. Bara för att slippa få informationen av okända vid fel tillfällen. Inga fler kraschade dop... Hon vill inte vara skickebud. Och hon gör tydligt att hon inte tycker att det är hennes ansvar. Att hon aldrig tänker ta parti. Samtidigt kunde jag ana en viss ånger över att jag fått reda på deras förhållande vid ett så felaktigt tillfälle. Och då undrade hon om inte Herr och Fru Mazarin sagt nåt. Exet hade tydligen talat om för Makalösa Mamman, veckan efter han berättat för henne, att han skulle åka hem där och berätta för dem. Men när jag ringde ledsen och uppriven från dopfesten sa de att de inte vetat. Ljög de? Jag vet inte. Jag tror inte det. Men... det skaver. Jag får nog fråga. Fast det är lurigt. Jag litar på mina vänner. Jag vill inte släppa tilliten. Men när olika vänner säger olika saker? Det är så förvirrande. Det är så svårt.
Jag kräver inga rapporter. Jag önskar bara omsorg.

Nä, nu ska jag försöka koppla ner mig. Släppa rastlösheten. Sova.
I morgon blir det tvätt. Kanske lite städning. Det behövs!
Och förhoppningsvis lite umgänge. Jag börjar nog bli lappsjuk.

Kraschlandning

I torsdags startade stadskarnevalen i jobbstaden.
Rigga och bygga inne i det stora tältet som vi hyr för första året.
Fika, försäljning, gratismaterial.
Vandring för barn i kyrkan, pyssel i tältet på samma tema, scen och Rättvis Handel.

Gospelmässa på kvällen i kyrkan. Drygt 25 av de 40 sångarna dök upp denna andra gång, som lades till i efterhand. De lät riktigt bra - enligt Varmiskollegan bättre än i söndags.
Jag var inte riktigt på plats, men kom mig allt eftersom. Kyrkorådets ordförande, hon som gjorde allt för att motverka min anställning, kom fram och kramade om mig efteråt alldeles rörd.

Efter mässan äntrade jag och Favoritpianisten tältscenen och körde en timmes jazz och pop. Så ljuvligt. Min chef som stod stolt som en tupp och besvarade frågorna om vem hon på scen var, var hennes namn stått i programmet och var hon skulle sjunga nästa gång med: Hon jobbar hos oss! Kollegor och församlingsbor som tappade hakor. Jag var bara lycklig. Kände själv hur bra det gick och kunde njuta i nuet.

Fredag och lördag fortsatte i ett ständigt arbete i tältet, i kyrkan, på stan. Med artister, barn, familjer, sura kaffetanter, glada pensionärer och ungdomar. Och med en ständig oro för Varmiskollegan. Långa dagar. På plats på förmiddagen för att rigga, hemma först mitt i natten. En härlig stund med sångerskan Nina Ramsby efter hennes spelning. En svängig och gripande mässa på lördagskvällen med en fantastisk bluessångerska. Därefter ihopplockning i mörker.

Upp igen på söndagen och närvaro vid den avslutande, ekumeniska karnevalsgudstjänsten. Vi satt på avstånd. Rös av obehag när pingstpastorn predikade, var lite tveksamma till den inhyrda gospelkörens rörelsesånger och jublade högt när vår fina Varmiskollega blev presenterad. Han lokaliserade oss med sin söndervakade och trötta blick, log och vinkade. Sen smet han så fort han kunde. Hem igen till sin oro.
Sen röjde vi. Igen.
Stängde dator och telefon. Lämnade in de sista tidrapporterna. Ringde chefen och clearade det sista. Fick en dos innerligt tack igen - för allt jobb, sång, slit, göre. Värmer!

Tog ett tag att varva ner igår. Laddade in och sorterade bilder. Surfade. Åt godis.
Idag har jag sovit. Och sovit. Och tagit en liten tur på stan.
En dag i väntan.
Väntar på att semesterkänslan ska infinna sig.
Väntar på att Stora Guddotterns syskons entré ska annonseras (kejsarsnitt idag enligt planerna).
Väntade ovisst på att Varmiskollegan skulle höra av sig och berätta hur det gått med sonen. För en stund sen fick jag svar. Kontakt med vården. Inskriven. Utredning på gång. Lite lättnad.

Fem veckors ledighet ligger framför mig. Just nu känns de oändliga. Också lite läskiga. Vill ju inte bara vara ensam... Men idag var det skönt. Riktigt skönt.

Ont i hjärtat för din skull

Käraste, finaste Varmiskollega.
Det gör mig så ont.
Så ont att din son inte mår bra. Att han inte vill leva. Att hela din familj får kämpa så.
Femtonåringar ska tjuvröka, hångla, revoltera, slå i dörrar, sova länge och leka när de glömmer bort att de är stora.
Inte vilja dö.

Jag såg det ju så tydligt på dig när du kom idag. Hur trött du var. Så låg.
Ändå gick jag inte fram. Tog mig inte tid.
Tog avsked av min Favoritpianist och av finaste Musiklina.
Var så uppe i endorfinerna från gårdagens gospelmässa nr 2 och jazzspelning. Hade fortfarande suset av applåder och hyllningar i öronen. Känslan av att äga en scen. Se hur människor stannar till för att höra mer.
Ville stanna där. Där i det goda.

Hölls också tillbaka av Organistens undringar. Han som smolkade min fina gårdag med att höra med Favoritkollegan om du och jag är ett par.
Han, vars ord, gör en varm vänskap till något suspekt.
Han som känner andra som sig själv.
Ville inte spä på. Såg hur besvärad du blev igår när Favoritkollegan berättade. Kände själv hur det snörde till runt hjärtat. Det här blev jag utsatt för. Jag tänker inte göra det mot någon annan kvinna. Jag har inga baktankar, inga hopplösa förhoppningar, ingen spirande förälskelse. Bara mycket tycke om, omsorg och värme.

Och nu slits jag.
En del av mig vill bara finnas till hands. En annan del är så rädd att göra det värre.
Jag är så glad för att du fanns där hela söndagen och hela gårdagen. Köpte lunch, vatten, skötte ljud... Jag är så glad att du stannade och lyssnade på halva jazzspelningen och jag saknade dig när du gick.
Men jag har också dåligt samvete. Du gick för att din son inte mådde bra. Hur länge hade han behövt dig? Jag borde kanske ha bett någon annan?

Tycker det är skönt att du valde att ställa in din spelning idag och åka hem. Skönt att du kom förbi, så att jag fick krama om dig. Önskar så att det fanns mer att göra.

Jag tänker på dig. Jag ber för er.
Var rädd om dig.

Bästa eftersmaken

Nu har vi genomfört vår gospelmässa.
Det blev så bra!
Hela dan var bara ljuvlig.

Lämnade Musiklina hos vänner och sen drog jag och Favoritpianisten till mitt arbete. In i kyrkan för att stanna där i många timmar.
Finaste vaktmästaren och goaste Varmiskollegan hade roddat och gjort i ordning.
Varmiskollegan stannade hela vårt rep, hela solistrepet, hela körrepet och hela gudstjänsten och skötte ljud och kom med synpunkter.
Ett sånt fantastiskt stöd. Var lite nervös innan, för han är ju så bra och dessutom gift med en duktig gospelledare, men det kändes bara gott.
Repet gick bra och gospelmässan var fantastisk!
Så kul.
Kan nog lita på att jag är en bra körledare.
Körsångarna var så glada efteråt. Församlingen var glad. Min kyrkoherde tittade med nästan öm blick på mig när jag tog emot nattvard.
Efteråt var det mysigt att plocka undan och skoja lite.
Sen blev det hem till vännerna, mackor på altanen och gin och tonic i soffan med regnet öste ner.
Nu är vi hemma igen.
Favoritpianisten och hans Musiklina susar i vardagsrummet och jag ska alldeles strax slockna.
Trött, lycklig och buren av fantastiska människor.
God natt!

Bara glädje!

Idag har varit en härlig dag!
Sovmorgon.
Städa lite.
Lång frukost.
Promenad till stan och presentinköp.
Lite stressigt matinköp och mer städning - enda smolket.
Födelsedagsfest hos Mysiga Familjen.
Lite ovant i början - ingen där som jag kände. Men slutet var underbart. Presenten mitt i prick.
Nya vänner, som börjar bli så där härligt nära.
Och nu somnar Favoritpianisten och Musiklina i min bäddsoffa.
Hitkörda från långtifrån.
Att ha dem här är som att ha en del av mig hemma igen. Det är så självklart och enkelt. Så härligt. Som familj, fast utan bråken.
Gospelmässa i morgon - finalen på fem veckors intensivt arbete.
Med Favoritpianisten vid pianot och Varmiskollegan vid ljudet.
De stannar en vecka.
Det blir en gospelmässa till och en jazzspelning.
Jag är lycklig.
Tack!

Jag vill falla fritt

Jag saknar hud.
Jag saknar värme.
Jag saknar närhet.
Jag saknar pirr.
Jag saknar en första syn på morgonen och en sista på kvällen.
Jag saknar en hand i min.

Jag vill falla fritt.
Hänge mig.
Uppslukas.
Förlora mig i någons blick.

I brist på detta balanserar jag.
En intensiv blå blick, långa samtal, mycket skratt, mejl och sms.
Skulle säkert kunnat falla.
Om inte...
Så det gör jag inte.
Jag är ju ingen Mara.

Det vore bara för patetiskt.

Igenkänning

Nästan dagligen läser jag Jonas Gardells dagbok på nätet.
Hans ord griper nästan alltid tag i mig.
Får mig att skratta, bli förbannad...
När han skriver om Gud, är det en bild av Gud som ligger så nära min.
En Gud som älskar och fångar. Som ser det brustna och trasiga och vårdar med ömhet.
Gud som lovar att mörkret inte vinner, men som finns mitt i det värsta.
Idag var det som att läsa om mig själv för ett år sedan.

http://www.jonasgardell.se/doc/diary.jsp

Körhög

Har haft en projektkör i sommar.
Fem repor under fem veckor.
Körvana blandade med nybörjare.
Lysande solister blandade med halvbrummare.
De yngsta är fjorton, de äldsta över sjuttio.
Högt tempo, gospelrepertoar, allt på gehör, sjunga och röra sig samtidigt.
Igår hade vi sista repan.
På söndag är det dags för gospelmässa.
Min fantastiska vän Favoritpianisten förflyttar sig de dryga femtio milen med sin gravida sambo för att kompa.
Det börjar låta attans bra.
Körsångarna, som i början inte riktigt litade på mig när jag sa att man kan lära sig sex låtar i stämmor utantill på fem repetitioner, strålar.
Nio solister plockade ur kören och alla gör de ett bra jobb, om än på olika nivåer.
Två unga tjejer, körvana från estetprogram och gospellinje, som efter repetitionen tackade och berömde mig som körledare.
Just nu känns det gott!

Bästa baksmällan

Knytiset i måndags blev bara så mysigt.
Jag, Bästiskollegan och Varmiskollegan samlades hemma hos mig.
Massor av mat och vin och prat.
Det var så härligt.
Varmiskollegan hade redan på fredagen skjutsat hem mig och satt vin i min kyl.
Ett av vinerna var från 1979 - dvs mitt födelseår. Så kul!
Det provades och smakades och avnjöts.
Det blev högläsning av danska barns skoluppgifter och av Tage Danielsson. Jazz i spelaren och vi pratade långt in på småtimmarna.
Så länge att Varmiskollegan missade sista tåget och Bästiskollegans sambo fick komma med bilen och köra honom hem. Vi andra hängde med de fyra milen och såg hur solen började gå upp igen.
Sen blev det. Trött är jag.
Men oj, vad det var värt det!
En liten stunds lycka.