Nattmangling

Umgicks igår med Mysiga och Coola familjen.
De är sådana favoriter.
Det var utställningsbesök i min hemstad och sedan prat och mat hos dem i jobbetstan.
Var vettig och tog tåget hem innan elva för att kunna ta mig hem från stationen utan att det blev mitt i natten.

Men.

På tåget satt M, en av mina gamla ungdomar, nu 23 år gammal.
Vi sprang på varandra häromdagen och då var det lite obekvämt. Hur mycket vet han? Vad undrar han? Vi hälsade, men jag skyndade snabbt vidare.
Igår blev det annorlunda.
Vi slog följe en bit, han undrade och frågade försiktigt och jag berättade.
Det var natt, jag hade druckit ett glas vin och hade redan pratångan uppe.
Efter att ha stått en timme vid ett övergångsställe, frågade jag om han kunde tänka sig att följa mörkrädda mig hem.
Jo då. Vi gick hemom honom och hämtade cykel.
Som tack bjöd jag in honom på te och sen blev vi sittande till klockan sex i morse, då han gick för att jobba.
Lätt galet...

Genom honom vet jag nu hur snacket går bland mina tidigare ungdomar, varav en del övergick i vänner när de blev vuxna.
Vi har ingen kontakt idag. Jag orkade inte.
Några var söta och hörde av sig precis när det hänt, men blev sedan tysta.
En av dem, Boel, som jag tidigare skrivit om, valde Exet.
Det pratas om Exet, som är lycklig, har gått vidare och har ny flickvän. O ja, de blev ju tillsammans i påskas. Som av en slump. Helt renhårigt.
Men Lilla My, hon har det jobbigt. Hon klarar inte riktigt det här.

Bilden av vårt förhållande är att det var synd om Exet. Att jag inte ville ha barn eller gifta mig. Att vi aldrig passade ihop. Att jag dominerade.

Ska man bry sig om vad ett gäng 20-åringar tror och tycker?
De har sett oss som sina ledare. Som idealparet. Stabila och trygga. En del av deras tonår.
De har så klart bara sett den del av oss, som vi valde att visa upp. De har ingen aning.
Men oj, vad de pratar. Och oj, vad de tror att de har lösningar.

Och oj, vad ont det kan göra...

Nåja. Det var en intressant natt. Jag fick ge min version. Jag fick möjlighet att slå hål på myten om den otroligt snälle, sympatiske Exet, som bara vill allas väl. Jag blev lyssnad till och vidgade nog M:s syn något. Det var skönt.
Dessutom hann vi med spännande tanke- och erfarenhetsutbyte i religiösa grubblerier, krockar med frikyrkan och nattsvarta perioder av tvivel och frånvaro.

Vilken ynnest att få återkoppla en stund. Få möta en människa, som jag kände när han var tonåring och få höra om hans vuxenblivande.
En gåva.
Tack M!

Jag vill falla fritt

Jag saknar hud.
Jag saknar värme.
Jag saknar närhet.
Jag saknar pirr.
Jag saknar en första syn på morgonen och en sista på kvällen.
Jag saknar en hand i min.

Jag vill falla fritt.
Hänge mig.
Uppslukas.
Förlora mig i någons blick.

I brist på detta balanserar jag.
En intensiv blå blick, långa samtal, mycket skratt, mejl och sms.
Skulle säkert kunnat falla.
Om inte...
Så det gör jag inte.
Jag är ju ingen Mara.

Det vore bara för patetiskt.

Mina barn är andras ungar

Jag har inga barn.
Eller...
Jag har inga egna barn.
Och oddsen just nu är ju inte de bästa.
I många år var barnafödande bland det värsta jag kunde tänka mig.
Jag drömde panikartade mardrömmar om magar som växte ut på ingen tid och barn som skulle krystas ut, utan pardon och kippade efter andan vid tanken på att, för evigheters evigheter, ta hand om en liten.
Motsägelsefullt nog fanns det trots detta en längtan i mig.

Oavsett hur jag känt inför egna barn, så har jag alltid varit en barnkär barnmagnet.
Ungar dras till mig och jag till dem, vilket är en otrolig tillgång i mitt jobb. När barnet kastar sig hejdlöst i famnen på mig, har jag redan vunnit resten av familjens förtroende.
Men andras barn måste alltid lämnas tillbaka. Det finns alltid någon som är bättre på att trösta, mata, sjunga, leka, busa, kramas...

Därför var lyckan otroligt stor när jag fick min Stora Guddotter.
Ett sådant förtroende och en uttalad önskan att jag fick lov och förväntades vara närvarande och en av hennes viktiga vuxna.
Vi träffas ofta och jag kan längta mig sjuk efter henne. Vi känner varandra väl och hör ihop. Hon är trygg med mig, jag kan hennes rutiner, hon väljer mig och vi har upplevelser, samtal och lekar som bara är våra.
Tre år senare fick jag min Lilla Guddotter.
Samma kärlek, samma lycka. På nytt får jag ta del av ett barns liv in i detalj och få vara hennes. Det är stort när denna lilla, snart tvååriga tjej tycker att det är höjden av mysighet att det är jag som ska natta henne.
Dessa två töser har direktingångar i mitt hjärta, som ingen annan har.
Behöver de mig, kommer jag, oavsett vad som kan tänkas hindra.

Igår var jag hemma hos en av mina vänner sedan tonåren och hennes familj.
De har nyligen fått sitt andra barn.
Jag busade och lekte med storebror en lång stund och sedan njöt jag liten flickbebis nästan hela kvällen. Snusade mig lycklig, bar, sjöng och gosade.

2008 kommer att bli ett barnrikt år.
Stora Guddottern ska bli storasyster i juli och favoritpianisten och musikläraren väntar sin efterlängtade i augusti.
Och förhoppningsvis blir favoritkollegan äntligen gravid.

Det kan sticka till ibland.
Göra lite ont att inga barn är mina.
Men mest gläder det mig.
För jag vet att dessa barn gör mitt liv rikare.
Deras barn, är mina ungar.

Nöd och lust

Ungefär varannan vecka kommer en massör till min arbetsplats och behandlar till subventionerat pris. En otrolig lyx, som jag brukar unna mig. En halvtimme på bänken gör underverk med både kropp och själ.
Kvinnan som masserar är en pratig, varm och pigg kvinna, som lägger sig vinn om att veta vem man är.
Jag berättade om min flytt och hon var så glad för min skull. Jag fick beskriva lägenheten och lova att ta med bilder. Vi pratade tunga lyft och färg och ljus och möblering.
Och när jag ligger där halvnaken, drämmer hon plötsligt till:
"Tänk, nu får du möta våren i ny lägenhet. Och när sommaren kommer, då är det dags att göra dig tillgänglig för det motsatta könet. Det här ska inte gå till spillo. Ut och ha kul, unga tös."

Jag skrattade och jag kan uppskatta hennes underliggande omtanke. Men jag tycker inte att det är så enkelt.

Jag har börjat känna igen.
Jag har varit på en kaffedejt, som kanske kan bli en påtår.
Jag har lite mejlkontakt med en flirt.
Det finns en man jag tycker mycket om, men som inte är aktuell av många skäl.

Det är skönt att känna igen. Det är skönt att kunna unna sig lite flirt.
Men mer än så är det inte.
Den första tiden efter separationen värkte varenda cell i min kropp. Jag längtade beröring, jag trängtade närhet. Avsaknaden av kroppslighet gjorde ont i mig.
Sen har tiden gått och med den lusten.
Min Lusta är en känslig individ.
Hon kan vara stark och härlig, men skygg och lite snarstucken när hon sätts åt sidan.
Och nu vet jag inte riktigt var hon är.
Hon har försvunnit förr och då har det tagit tid att locka fram henne igen.
Tänk om hon inte vill komma tillbaka?

Många nyanser av vitt

Jag har flyttat.
I fredags gick lasset och nu sitter jag i min nya lägenhet. En charmig tvåa, som bara är min.
Visst är uppe, men det mesta är fortfarande i kartonger.
Lägenheten är sliten och i desperat behov av omsorg.
Så imorgon inhandlas många liter vit färg i nyansen "näckros".
Lika mild och vacker som den låter.
Vald ur ett ofantligt antal vita färger med fantasifulla namn, med värdefull hjälp av Fru Mazarin.
Vad skulle jag gjort utan mina vänner och min familj? Älskade människor.
Som fantastiska lillebror, som packat, skruvat, burit, kört, städat, kopplat och slitit fyra dagar den gångna veckan.
Eller mamma som la flera timmar på att packa ner mitt kök och lika många på att packa upp det.
Och Makalösa Mamman, som stod vid min sida hela flyttdagen med hela sin organisatoriska förmåga.
Herr Mazarin som skrubbade ugn och ställde möbler på plats och Bästiskollegan som torkade ur och fejade i ett dåligt städat kök.
Och nu börjar det på nytt. En ny lägenhet med nya möjligheter. Ett rent blad. En ny sida i mitt liv.
Under några veckor nu kommer den vita färgen "näckros" att läggas över gamla fläckar och synder och göra gamla slitna väggar till rena vackra ytor där nya drömmar får plats att växa fram.

Undermedvetet

Tid för kaffekopp är bestämd och ett och annat meddelande utbytes.
Men jag är inte övertygad…
”Nyår var som massor av speeddejter på en gång med Sångaren. Med andra ord borde du redan veta vad du tycker”, sa Bästiskollegan.
”Jo, fast, eller…”, svarade jag uttömmande och önskade ett tydligt svar av mig själv.

Den natten drömde jag om honom.
Det var trevligt att träffas och vi hade roligt, men det fanns också en del av mig som ville där ifrån och tyckte att det hela var lite jobbigt.
Inga svar där inte, bara en spegling av det jag redan visste.

I stället är det en annan dröm som etsat sig fast.
En man i en soffa, som erbjuder mig plats.
När jag sätter mig bredvid honom, lägger han armarna om mig och lägger oss tryggt och ömt ner. Jag vilar som en pusselbit inuti hans famn och känner honom snusa mig i nacken.

Svar, men fel svar.
Fel tid, fel plats, fel man… listan kan utökas i det oändliga.
Inga rätt, men vad bryr sig väl känslorna om det?