Jag saknar hud.
Jag saknar värme.
Jag saknar närhet.
Jag saknar pirr.
Jag saknar en första syn på morgonen och en sista på kvällen.
Jag saknar en hand i min.
Jag vill falla fritt.
Hänge mig.
Uppslukas.
Förlora mig i någons blick.
I brist på detta balanserar jag.
En intensiv blå blick, långa samtal, mycket skratt, mejl och sms.
Skulle säkert kunnat falla.
Om inte...
Så det gör jag inte.
Jag är ju ingen Mara.
Det vore bara för patetiskt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar