Som att pilla upp ett sår

Idag tog jag tåget en timme bort.
Bort till marker dit jag förr åkte titt som tätt.
För att träffa Exets brorsdöttrar och deras mamma.

A är tolv år och jag har känt henne i elva av dessa.
L är nio och henne har jag följt sedan hon låg i magen.
Otaliga gånger har jag sjungit, lekt, dansat, badat, nattat, kramat, busat, spelat och läst för och med dessa töser.
Att försvinna ur deras liv helt abrupt kändes så grymt.
Jag skickade ett brev till deras mamma förra sommaren och förklarade att de alltid var välkomna, att de var viktiga för mig och att jag fanns kvar.
Tacksamt ringde M upp mig och nu träffades vi för tredje gången sedan separationen, dvs en träff i halvåret.
Mer sällan än förr, men värdefullt.

Vi har shoppat, lunchat, glassat och mot all förmodan, badat.
Drygt nio timmars intensivt umgänge. Som om vi aldrig varit från varandra, men ändå helt annorlunda.

Att träffas är som att delvis kastas tillbaka i en gammal värld.
Platser, personer och händelser från mitt gamla liv, fast ur ett annat perspektiv.
Förr fanns jag i mitten. Jag befann mig där händelserna utspelades. Jag var en del av tjejernas liv på pappans sida.
Nu hålls kontakten bara via deras mamma (någon gång ska jag skriva och berätta om flickornas något knepiga familjesituation).
Perspektivet är vridet.
De personer, som förr var perifera, är nu centrum.
Centrum har flutit ut till en oåtkomlig utkant.
Historierna de berättar, är så välkända. Miljöerna känner jag innan och utan. Men jag är inte längre välkommen.

Nu är det Maran, som firar A och L i trädgården. Hennes barn leker där jag hoppades att mina barn skulle känna sig som hemma. Det är Maran och hennes barn, som nu fyller mina kära svärföräldrars, nej fd svärföräldrars, nej Exets föräldrars kök med liv och rörelse.
Hans föräldrar har kunnat utöka sitt djurbestånd (kor) med grisar och innehund, eftersom de inte längre behöver ta hänsyn till en astmatisk flickvän.
Maran, som tjejerna var hårt programmerade att referera till som Exets jobbarkompis, har tyst och enkelt glidit över i flickvänsrollen.
Hon är nu en självklar gäst i alla de sammanhang som jag under tio år gjorde till mina. Som om jag aldrig funnits.

Enligt Makalösa Mamman dröjer det nog länge innan Exet och Maran tar ytterligare steg i sin relation. Hon avfärdade min önskan om att få sådan information från henne, som i princip otrolig.
Jag tror att hon har fel.
Om man, som nyskild mamma till en femåring och en åttaåring, gladeligen följer med på släktmiddagar och i familjesammanhang och tar med sig barnen, tror jag att man är mer seriös än bara här och nu.
Om man, som konflikträdd yngsteson, tar med sig sin, enligt egen utsago, sprillans nya flickvän och hennes två barn, till släktsammankomster, bör man se sig själv som etablerad partner och plastpappa.

Eller är jag ute och cyklar?
Jag har ju inga egna barn.
Kanske är det en enkel match att dra med sin telningar i nya sammanhang? Kanske tar man inte så allvarligt på om barnen knyter an till en massa nya människor för bara en kort flört?

Oavsett vad så är det som att ha ett sår och inte kunna sluta pilla.
En del av mig vill inte veta.
Den andra vill veta så mycket som möjligt.
Och när jag får veta är det samma känsla som när sårskorpan går upp.
En slags lättnad, när varet kommer ut, men också svidande och brännande stickningar i ett sår som inte får läka. Och en kluven inställning till vad som är bäst - se till att det får vara färdigt, eller låta det onda kapslas in.