Ont i hjärtat för din skull

Käraste, finaste Varmiskollega.
Det gör mig så ont.
Så ont att din son inte mår bra. Att han inte vill leva. Att hela din familj får kämpa så.
Femtonåringar ska tjuvröka, hångla, revoltera, slå i dörrar, sova länge och leka när de glömmer bort att de är stora.
Inte vilja dö.

Jag såg det ju så tydligt på dig när du kom idag. Hur trött du var. Så låg.
Ändå gick jag inte fram. Tog mig inte tid.
Tog avsked av min Favoritpianist och av finaste Musiklina.
Var så uppe i endorfinerna från gårdagens gospelmässa nr 2 och jazzspelning. Hade fortfarande suset av applåder och hyllningar i öronen. Känslan av att äga en scen. Se hur människor stannar till för att höra mer.
Ville stanna där. Där i det goda.

Hölls också tillbaka av Organistens undringar. Han som smolkade min fina gårdag med att höra med Favoritkollegan om du och jag är ett par.
Han, vars ord, gör en varm vänskap till något suspekt.
Han som känner andra som sig själv.
Ville inte spä på. Såg hur besvärad du blev igår när Favoritkollegan berättade. Kände själv hur det snörde till runt hjärtat. Det här blev jag utsatt för. Jag tänker inte göra det mot någon annan kvinna. Jag har inga baktankar, inga hopplösa förhoppningar, ingen spirande förälskelse. Bara mycket tycke om, omsorg och värme.

Och nu slits jag.
En del av mig vill bara finnas till hands. En annan del är så rädd att göra det värre.
Jag är så glad för att du fanns där hela söndagen och hela gårdagen. Köpte lunch, vatten, skötte ljud... Jag är så glad att du stannade och lyssnade på halva jazzspelningen och jag saknade dig när du gick.
Men jag har också dåligt samvete. Du gick för att din son inte mådde bra. Hur länge hade han behövt dig? Jag borde kanske ha bett någon annan?

Tycker det är skönt att du valde att ställa in din spelning idag och åka hem. Skönt att du kom förbi, så att jag fick krama om dig. Önskar så att det fanns mer att göra.

Jag tänker på dig. Jag ber för er.
Var rädd om dig.