Som att pilla upp ett sår

Idag tog jag tåget en timme bort.
Bort till marker dit jag förr åkte titt som tätt.
För att träffa Exets brorsdöttrar och deras mamma.

A är tolv år och jag har känt henne i elva av dessa.
L är nio och henne har jag följt sedan hon låg i magen.
Otaliga gånger har jag sjungit, lekt, dansat, badat, nattat, kramat, busat, spelat och läst för och med dessa töser.
Att försvinna ur deras liv helt abrupt kändes så grymt.
Jag skickade ett brev till deras mamma förra sommaren och förklarade att de alltid var välkomna, att de var viktiga för mig och att jag fanns kvar.
Tacksamt ringde M upp mig och nu träffades vi för tredje gången sedan separationen, dvs en träff i halvåret.
Mer sällan än förr, men värdefullt.

Vi har shoppat, lunchat, glassat och mot all förmodan, badat.
Drygt nio timmars intensivt umgänge. Som om vi aldrig varit från varandra, men ändå helt annorlunda.

Att träffas är som att delvis kastas tillbaka i en gammal värld.
Platser, personer och händelser från mitt gamla liv, fast ur ett annat perspektiv.
Förr fanns jag i mitten. Jag befann mig där händelserna utspelades. Jag var en del av tjejernas liv på pappans sida.
Nu hålls kontakten bara via deras mamma (någon gång ska jag skriva och berätta om flickornas något knepiga familjesituation).
Perspektivet är vridet.
De personer, som förr var perifera, är nu centrum.
Centrum har flutit ut till en oåtkomlig utkant.
Historierna de berättar, är så välkända. Miljöerna känner jag innan och utan. Men jag är inte längre välkommen.

Nu är det Maran, som firar A och L i trädgården. Hennes barn leker där jag hoppades att mina barn skulle känna sig som hemma. Det är Maran och hennes barn, som nu fyller mina kära svärföräldrars, nej fd svärföräldrars, nej Exets föräldrars kök med liv och rörelse.
Hans föräldrar har kunnat utöka sitt djurbestånd (kor) med grisar och innehund, eftersom de inte längre behöver ta hänsyn till en astmatisk flickvän.
Maran, som tjejerna var hårt programmerade att referera till som Exets jobbarkompis, har tyst och enkelt glidit över i flickvänsrollen.
Hon är nu en självklar gäst i alla de sammanhang som jag under tio år gjorde till mina. Som om jag aldrig funnits.

Enligt Makalösa Mamman dröjer det nog länge innan Exet och Maran tar ytterligare steg i sin relation. Hon avfärdade min önskan om att få sådan information från henne, som i princip otrolig.
Jag tror att hon har fel.
Om man, som nyskild mamma till en femåring och en åttaåring, gladeligen följer med på släktmiddagar och i familjesammanhang och tar med sig barnen, tror jag att man är mer seriös än bara här och nu.
Om man, som konflikträdd yngsteson, tar med sig sin, enligt egen utsago, sprillans nya flickvän och hennes två barn, till släktsammankomster, bör man se sig själv som etablerad partner och plastpappa.

Eller är jag ute och cyklar?
Jag har ju inga egna barn.
Kanske är det en enkel match att dra med sin telningar i nya sammanhang? Kanske tar man inte så allvarligt på om barnen knyter an till en massa nya människor för bara en kort flört?

Oavsett vad så är det som att ha ett sår och inte kunna sluta pilla.
En del av mig vill inte veta.
Den andra vill veta så mycket som möjligt.
Och när jag får veta är det samma känsla som när sårskorpan går upp.
En slags lättnad, när varet kommer ut, men också svidande och brännande stickningar i ett sår som inte får läka. Och en kluven inställning till vad som är bäst - se till att det får vara färdigt, eller låta det onda kapslas in.

Sms 2

Jag fick iväg ett svar i fredags till Z.
Skrev att han inte behövde ursäkta sig, det tog mig ett år att få iväg sms:et till honom.
Nämnde också att om han vill träffas, ta en fika och prata, så vet han var jag finns.
Vi får väl se...

Jag skulle vilja träffa honom.
Men det är inte livsviktigt.
Det är skönt.
Det är nog den stora skillnaden nu. Jag vill fortfarande få reda på saker, jag blir fortfarande ledsen, jag behöver fortfarande prata om det som hänt. Men det är inte längre livsviktigt. Jag kan lägga det åt sidan, tänka på annat, rycka på axlarna. Jag kan själv bli trött på ämnet och vilja prata om något annat. Det är en sådan lättnad.

Fast visst gör det fortfarande ont.
Ägnade helgen åt att fixa i min lägenhet. Hänga upp tyg på väggen, sätta upp min samling av änglar, få upp tavellister i köket till mina foton av nära och kära... Behövde då öppna lådan med foton från 2006 och 2007. Foton som aldrig hann bli insatta och som nu aldrig kommer att bli det. Där finns bilder på oss, på våra gudbarn, familjer och vänner. Välbekanta situationer, som aldrig mer kommer att finnas. Då är det som att vira taggtråd runt hjärtat.

Idag är det också en typ av årsdag.
En vecka efter att Exet lämnat mig, blev jag fast anställd i församlingen där jag jobbar. Minnet av intervjun är något dimmigt...
Mina tre fina favoritkollegor tog då beslutet att överraska mig med middag.
Det var den första kväll jag såg fram emot.
Ikväll följer vi upp med knytkalas hemma hos mig.
God mat, mycket vin och härligt umgänge.
Och nu förstår alla varför jag ägnat helgen åt att pimsa lägenheten...

Exets nyas ex

Så gjorde jag det till slut.
Tog mod till mig och sms:ade Mr Mara - fast nu får jag väl hitta ett bättre namn på honom.
Vi kan kalla honom Z.

Skrev att jag funderat i ett år på att ta kontakt, men först nu känt att det var riktigt aktuellt, eftersom jag fått reda på att Exet och Maran är ett par. Skrev att det kändes både sorgligt och skönt att få mina misstankar bekräftade. Och att han nu hade mitt nummer om han ville ha kontakt.

Tystnad i två veckor.

Så igår, helt oväntat, kom ett svar.

"Ursäkta det tog ett tag att svara. Visste inte riktigt vad jag skulle säga...
Men visst, nu har vi någonting gemensamt. Känns minst sagt lite snopet det som har hänt.
Som du säger, sorgligt och skönt samtidigt."

Så nu ska jag tänka ut ett bra svar på svaret.
Tror att jag vill träffa honom. Kanske kan vi räta ut lite frågetecken för varandra. Lägga pussel. Leka detektiv.
Är jag konstig, som nästan kan tycka att det är lite kul?

Årsdag

För ett år sedan vaknade jag efter att ha sovit en natt så nära exet jag bara kunde.
Närheten var ensidig. Han upplät sin arm, men vände sig bort.
På morgonen skulle han till vårdcentralen, därefter skulle vi båda till vårt andra samtal hos familjeterapeuten.
Jag skojade och sa att det nog skulle börja regna då. Så hade det varit under helgen. När vi var iväg från varandra regnade det och när vi var tillsammans sken solen.
Se det som ett tecken, tyckte jag med försök till glimt i ögat.
Då kommer det att regna om en liten stund då, sa han.
Magen knöt ihop sig.
Vad menar du? undrade jag. Varför ska det börja regna?
Du följer ju inte med till vårdcentralen, var hans glidande svar.

Han åkte och vädret blev sämre.
Han kom tillbaka och solen likaså.
Vi gick iväg tillsammans. Hand i hand.
Jag var så rädd.
Han var så tyst.

Inne i samtalsrummet satt vi i varsin fåtölj mitt emot varandra med terapeuten i mitten.
Hur har det gått? undrade hon.
Jag redogjorde för att han pratat med Maran och sagt att han inte skulle träffa henne mer. Att helgen börjat bra, men blivit jobbig. Att söndagen varit hemsk. Att vi kraschat och pausat från varandra en lång stund, att han ringt Maran. Att vi försökt plocka ihop oss och åkt till havet.
Hon vänder sig till honom och ställer samma fråga.
Jag vill inte mer, svarade han.

Allt svart blev svartare, allt ont ondare.
Jag brast.

Det blev utgångspunkten för ett nytt liv.
Ett år har gått.
Jag överlevde.

Det är inte roligt längre

Nu strömmar det.
Berättelserna och iakttagelserna av Exet och Maran.
Makalösa Mamman som visste, men inte sa något.
Herr Mazarin, vars far berättade om Exets nya och hennes barn som varit med släkten på grodspaning.
Fru Mazarin som for i luften när svärfadern tyckte att hon var trevlig och som rakt ut sa att de betett sig som svin.
Fina, fina syster som tog studenten i måndags och fick ett smycke av Exet med familj, förmedlat av Makalösa Mamman. Samma kvinna som säger att hon INTE vill vara medlare.
Stackars syster som sedan springer på honom på en kompis studentfest, hand i hand med Maran. Han som försöker gömma Maran bakom sig, släppa hennes hand och inte presenterar henne för syster.
Gamla kollegor som vänder bort blicken, som låtsas som inget. Han i sammanhang som vi båda blev ombedda att lämna, men som han dröjer sig kvar i och dessutom tar med henne till.
Det känns inte ok.
Det gör ont.
Det är inte ok att han bara kunde gå vidare. Att det gick så fort att lämna mig och starta ett nytt liv. Det är inte ok. Det känns bara hemskt.

Lilla My - en tioårig parentes.

Faktum

Så kom det då.
Beskedet jag väntat på.
Bekräftelsen av det jag länge vetat.
Så klart helt olämpligt, vid fel tillfälle, av fel person.

Dop, gudmor för tredje gången, låtsaskantor under gudstjänsten.
Mitt fokus hos Minsta Guddottern, inställd på en glad dag, finnas där för att underlätta för stressade dopföräldrar, vara social med deras släkt och vänner, prata ikapp med bekanta.

Där och då kom det.

A, som är förskolelärare, gift med en gammal bekant från Kyrkans Unga-tiden och vän med mina vänner, sökte upp mig för att prata.
Hon jobbar i samma församling som Exet och Maran.
Att de skulle dyka upp i vårt samtal var inte förvånande, men att hela vårt samtal skulle handla om dem var oväntat.

A var arg och kränkt. Hon och hennes närmsta kollegor hade blivit brickor i deras spel.
I höstas reagerade förskolans personal på Exets och Marans beteende. De tyckte att det var konstigt att de alltid skulle kramas, ta i varandra, nojsa, springa efter varandra. De kände till att han lämnat mig och att hon var gift. Och de pratade med varandra.
Pratet nådde Marans och Exets öron och de fick kyrkoherden att kalla till möte.
I mötet berättade Maran och Exet att de känt sig kränkta och ledsna av snacket. Att det aldrig varit något dem emellan och att de tagit väldigt illa vid sig av att folk trodde det. Kyrkoherden tog förskolans personal i upptuktelse och förskolelärarna bad om ursäkt, skämdes och kände sig dumma.
Det blev jul och när den var slut var Maran frånskild.
Förskolans personal undrade lite.
För två månader sökte Maran upp dem:
"Inte för att ni har med det att göra, men nu är vi ett par."

Där och då försvann mitt fokus.
I den stunden var inte längre min Minsta Guddotter dagens huvudperson.
En undanskymd toalett blev räddningen. Mobilen blev livlinan.
Det jag inte kunde skrika ut sammanfattade jag i korta sms och skickade iväg.
Hela jag var på väg att implodera.

Men nu vet jag.

Tänker du på mig ibland?

Nu blommar träden. Träden längs gatan vi gick så många gånger tillsammans. Minns du?

Igår fyllde Stora Guddottern år. Fem år. Hon fyllde prinsessa.
Jag var där och hjälpte Makalösa Mamman med prinsesskalaset för dagiskompisarna. Intensivt och roligt. Härligt att få vara där. Men det var ett substitut.
Idag var det kalas för släkt och vänner.
Jag valde att tacka nej. Jag vill inte träffa dig. Jag orkar inte.
Fyra andra kalas har jag varit med och firat och fixat. Första var på många sätt det största. Vi hjälpte till med så mycket och följde med dem hem efteråt för att landa. Stolta över vårt fantastiska gudbarn. Minns du?

I stället passar jag Lilla Guddottern. Efter en solig dag med årets första strandbesök sover hon nu i min säng. Snart ska jag bädda ner oss båda i bäddsoffan, så att ingen av oss behöver vakna av att trilla ur sängen.
Förra gången jag hade henne över natten var för rätt så exakt ett år sedan. Då behövde jag inte oroa mig för att hon skulle rulla ut. Du låg i vägen på andra sidan. Minns du?

Jag klarar mig rätt så bra nu för tiden. Jag tänker inte på dig hela tiden. Och när jag pratar om dig är det mest om den du är nu, den jag inte känner. Den jag aldrig trodde fanns.
Men ibland minns jag, kastas tillbaka och saknar dig vid min sida.
Igår såg jag dig flimra förbi på två bilder. Du med en gitarr, Stora Guddottern med en liten. Och min första tanke var: Vad fin du är!
Den poppade upp innan jag hann stoppa den och ersätta den med en bortvänd blick och ett stålsatt hjärta.

Igår kände jag mig stark.
Nu rinner tårarna.
Tårarna som har runnit i mer än ett år. Först i frustration över att du gled bort från mig, i ilska i våra gräl och i rädsla för vad som skulle komma. Och sedan av förtivlan över att du gick.
Vi gick till familjerådgivningen hand i hand. Efter fem minuter sa du, inför terapeuten, att du inte ville mer. Och jag gick sönder.
Minns du?

Hört hos frissan...

Jag och exet levde på många sätt i en liten värld.
Vi hade samma vänner, samma arbetsplats (dock inte under samma tid), samma arbetsgivare, samma ideella engagemang, samma gudbarn, samma frisör, lyssnade på samma musik, såg samma filmer och läste samma böcker.

Vi delar fortfarande gudbarn och några vänner. Vi har samma arbetsgivare, men det är på stiftsnivå och märks inte. Det ideella engagemanget har vi båda tvingats släppa.
Cd-skivorna delades upp och hans sanna musiksmak har blottats. Per Gessle får mig nu att vilja kräkas av mer än en anledning... (Kan se framför mig hur exet sitter med sin gitarr och sjunger om att han är en händig man, medan Maran glittrar med ögonen och han går över i att tycka om hennes bröst i morgonljuset - huärk!)
Jag bär bara hem böcker jag verkligen vill äga och med fördel av kvinnliga författare och aldrig mer en Bondfilm i min video.

Huruvida vi fortfarande delade frisör visste jag inte, när jag idag gick till henne för att bli vårfräsch.
Lite kallprat och frisyrprat. Lite skvallertidning medan slingorna ljusnade.
Sedan var det annat som klarnade.
Jag och exet delar tydligen inte längre frissa, men vi har fortfarande en del gemensamt.
Frissan känner nämligen Maran och Mr Mara.
Och från tidigare klipptider och på grund av hennes vänliga frågvishet känner hon också till en del av exets turer och Marans skilsmässa.
Att exet numer låter städerskan på jobbet klippa honom framstår som förklarligt. Det finns ju en gräns för hur liten världen får lov att bli. Och den nya, gubbigare frisyren (som jag bara hört om, inte sett) matchar väl Maran bra.
Frissans uppenbara förvåning över exets byte gjorde en tilltufsad My lika gott på insidan som nya frisyren på utsidan.

När man skrapar på ytan…

Jag har skaffat mig en sårskorpa, en skyddande yta över såret.
Den är ful och taggig i kanterna och i vissa vinklar spricker den och allt det onda väller ut.
Eller så lossnar den lite i kanten och blottar det ömma.

Kanske är det för att jag har sjungit idag. När jag sjunger släpper jag ut och in mina känslor och står naknare än annars.
Kanske är det för att jag slötittat på en fånig kärleksfilm.

Ikväll revs sårskorpan upp.
Ur väller minnena. Minnena av fingrar inflätade i varandra, en varm famn att vila i, läppar att kyssa och bli kysst av.
Minnet av kvällar tillsammans, nätter ihop och gemensamma morgnar.
Och jag kan inte värja mig.
Det gör så ont och jag saknar så.

Du fick mig att tro och hoppas, att älska med hela mitt väsen. Jag la mitt liv i dina händer, mina drömmar, min framtid.
Jag litade på dig och på oss.
Jag gick in helhjärtat.

Du lämnade och gick vidare.

Jag tror inte längre, jag vågar inte hoppas.
Jag är ensam om mitt liv, mina drömmar och min framtid.
Jag står kvar med ett söndertrasat hjärta.

Utbytt

Det finns en förnedring i att gå på klassiska nitar.
Att behöva inse att man är utbytbar och att ens livsöde är långt ifrån unikt.
Att helt plötsligt spegla sig i förlorarnas berättelser och inte i vinnarnas.

Min farbrors sambo levde i en klyscha.
Hon fick två pojkar på kort tid, blev hemmafru och skötte markservicen. Försökte få ihop vardagen för sig, barnen och den hårt arbetande mannen.
Diska, städa, trösta, leka, lyssna, svara, laga mat...
Mannen jobbade allt mer över och under honom sekreteraren.
En dag sprack bubblan, mannen gick och kvar fanns en trött, sviken och ledsen småbarnsmamma. Ensam, ratad och lämnad för någon yngre, snyggare, piggare och fräschare.
Bittert, vidrigt, smärtsamt…

Länge tänkte jag att detta måste vara det värsta. Att bli utbytt mot något bättre. Att behöva inse att man inte var bra nog.
Men nu vet jag bättre. Det finns värre.

Värre är det att bli utbytt mot något sämre.
Att bli lämnad för någon som är nästan tio år äldre, som är överviktig och småbarnssliten. En kvinna med platt rumpa och utsugna bröst, blek och hålögd i ständigt tantig klädsel. En person som är så i avsaknad av utstrålning och personlighet att hon smälter in i tapeten. Någon som saknar utbildning och bildning, allmänbildning och intellekt. En tyst mus, som inte har några åsikter, inte vill sticka ut, aldrig skulle ta strid för någon svagare eller orka intressera sig för något som bränns. En kvinna som pratar så tyst och vänt och vet sin plats och aldrig skulle sticka ut hakan och vara obekväm. En kyrkans husmor, som sköter sitt arbete bak i kulisserna, inte bra så folk är nöjda, men heller inte så illa att någon kan pricka henne. En något lågbegåvad husmor, som behövde gå en kurs för att förstå att en disktrasa i ett offentligt kök måste bytas en gång i veckan. Ohotande och i behov av beskydd. Ofarlig och därför livsfarlig.

Kvar står jag.
En tjugoåttaårig kvinna, välutbildad, kompetent och efterfrågad. Rapp och intellektuell. Tydlig, kraftfull och målinriktad. Kvinnlig och pimpinett, med en utstrålning som kan golva de flesta. Konstnärlig och kreativ, handlingskraftig och slagfärdig, med brinnande engagemang för jämställdhet och genusfrågor.
Dessutom är jag både snygg och vacker, med välformad häck!

Jag ska be att få tala om att känns rätt förnedrande.
Och lägga till mitt ovanstående cv: Arg och lagom bitter.

Där Satan har sin boning!

Hacke har de senaste dagarna frågat efter och klurat kring ondskans ursprung och symboler. Intressant, tycker jag.
Så jag vill inte vara sämre.

Ondskan bor så klart i Satanstorp, en liten håla där inget gott någonsin sett dagens ljus.
Självklart heter inte denna lilla satansport, nej tätort, just Satanstorp, det skulle vara alldeles för uppenbart. Nej, den heter något annat, men väldigt snarlikt.
Bussen som går dit heter 166, men det förstår ju alla att det är en omskrivning för 666, Odjurets nummer.
Som av en händelse är det även härifrån Maran är sprungen och framlever sitt äktenskapsbrytande liv.
Kunde man ju förstått på förhand...

I det här läget brukar jag få en utskällning av Bästiskollegan. "Du får inte lägga det här på henne!" "Lägg av, det är inte nyttigt att gå och bli bitter!"

Men, jag gör revolt. Jag tänker visst pysa ut mitt förakt och min ilska även mot Maran. Hon är i högsta grad inblandad i Exets göranden och låtanden. I alla fall kommer jag att pysa den här, när jag behöver. Och bitter tänker jag också vara. En riktig bitterfitta, när jag känner att jag måste. Nåt ska ju underlivet användas till!

Får väl bara akta mig, så att inte jag tvingas bo i ett småhus, bland smådumma, småfeta, småbarnsmammor från Satanstorp.

Den här dagen

Idag för ett år sedan kom exet hem med två inslagna cd-skivor och ett fång tulpaner. Oväntat, eftersom vi inte brukade göra någon stor affär av den 14 februari.
Jag tänkte att det kanske var en vändning, ett gott tecken. Jag hade inget till honom och kände ett styng av dåligt samvete, men lät mig också njuta av att vara lite bortskämd.
Fyra dagar senare sa han att han inte längre älskade mig. Att han inte visste vad han kände eller ville. Att han var vilse. Och i hans mobil dök ett sms upp från Maran samma kväll. Min värld rämnade och sen kämpade jag i fyra månader till för att tråckla ihop den.
Det gick inte. Skivor och blommor var nog inte ett tecken på vilja. Idag tror jag att de var ett tecken på dåligt samvete.
Det gör fortfarande så in i helvetes ont…

Säg den lycka som varar...

Maran och Mr Mara har separerat och ska skiljas.
På omvägar nådde mig ryktet och efter ett sms till en vän, följt av ett samtal blev det bekräftat.
Det känns... dubbelt.
Mest känns det jävligt.
Ont och sårigt och vidrigt.
Än mer utbytt, än mer ersatt.
Jag vet egentligen inget om orsaken till deras skilsmässa, men jag tror ju att Exet är inblandad.
Det känns så orättvist att jag är sönder och trasig, medan han nu kan rulla vidare i nästa relation, buren av förälskelse och pirr. Även om deras situation inte är drömlik, så hjälper ju positiva känslor.

Men det känns också lite som en triumf.
Som ett stort fett finger upp i fejan på dem som trodde att jag förstorade, hittade på och överdrev i min bitterhet.

Nä, inget är bekräftat. Men att hon lämnar sin man gör ju inte indicierna färre.

Jaha

Födelsedagar, jul och nyår är avklarade och jag överlevde.
Många dagar har varit fyllda av kalas, umgänge, barnpassning.
Julafton var inte värst, inte heller nyårsafton, som var riktigt kul. Inte födelsedagarna, inte ens besöket av exets brorsbarn.
Det värsta är tiden mellan. Stunderna som inte är fyllda av sorl, samtal och sysselsättning. Stunden då min dörr stängs och jag är ensam igen. Tiden mellan tider att passa. De tillfällen jag annars har delat. Ensamheten som varit i samförstånd. Tystnaden som varit vilsamt gemensam. Saknaden i att inte kunna utbyta tankar om det nyss upplevda.
Då blir det så påtaglig. Ensamheten.

Ett brustet hjärta

Idag slutade skolorna för terminen och jag och Favoritkollegan höll i två av stadens alla avslutningar.
Vid ett tillfälle bad vi tre barn komma fram, känna på något i en påse och sedan gissa vad det var.
I påsen låg ett hjärta – i detta fall ett gammalt, sönderkramat sresshjärta som fått en djup spricka mellan halvorna.
Barnen hade inga problem att känna sig fram och sedan haglade associationerna på vår uppmaning.
Kärlek, vänskap och fred... svaren var givna och ledde snällt vidare i enlighet med vår planering.

Tills en flicka sa något oväntat.
Sorg.
För en liten stund upphörde tiden.
För en liten stund klev livet in i avslutningsmanuset.
Ja, svarade jag. Sorg kan få hjärtat att brista, och så höll jag upp hjärtat och delade på halvorna så att sprickan blev tydlig.

Sprickan i mitt hjärta är djup och sårig.
Just nu är det som om någon håller isär halvorna och blottar det brustna. Ur jacket flödar minnen av sånt jag aldrig mer får uppleva. Saknaden jag inte vill kännas vid. De brännande tårarna av svek och smärta. Ensamhetens isande kyla. Rädslan…

Årets julkortsskörd är avsevärt mindre. Inte ett ljud från hans familj. Bekanta som dragit sig undan.
Idag låg där bara ett ensamt julkort på hallmattan.
Från familjen, skrivet av mamma.
På högersidan ett klassiskt god jul samt ett GOTT NYTT ÅR med versaler.
På vänstersidan: Vi älskar dig.

Och för andra gången idag upphörde tiden och livet klev in i julmanuset.

Ett halvår som singel

Sex månader har gått sedan den där fruktansvärda morgonen i juni då jag blev dumpad hos familjerådgivaren efter tio år.
Sex måndader...
Det är helt ofattbart.

Då trodde jag inte att jag skulle överleva.
Nu väntar jag på att livet ska börja igen, men tror det knappt.
Då visste jag inte vart jag skulle ta vägen.
Nu har jag en fungerande vardag.
Då var allt nattsvart.
Nu är det mer jämnt grådaskigt.
Då trodde jag aldrig att jag skulle kunna le igen.
Nu skrattar jag varje dag och leendena når allt längre in.
Då trodde jag att det var en mardröm.
Nu vet jag att det är mitt liv.
Då hoppades jag att det skulle ordna sig på något sätt.
Nu vet jag att det som var aldrig kommer åter.
Då trodde jag att jag kände honom utan och innan.
Nu står jag undrande inför allt som kommit i dagen.
Då ville jag bevara och konservera så mycket som möjligt.
Nu längtar jag efter nytt.
Då anklagade jag mig själv för alla mina brister.
Nu känner jag mig drabbad av hans oförmåga att kommunicera.
Då sörjde jag honom, mig själv, det liv jag levde, den framtid jag hoppades.
Nu sörjer jag allt jag trodde.
Då trodde jag att allt var över.
Nu vet jag att livet obarmhärtigt går vidare. Men än vågar jag inte tro att det kan bli större än så här.

Ett halvår kvar av detta sorgeår.

På det hela taget en bra helg

Då har jag passerat nästa tidsmarkör, den som har med hans födelsedag att göra.
Och det har gått riktigt bra, faktiskt.

Igår unnade jag mig sovmorgon, men det fick också till följd att jag drömde massor om honom och till och med om hans mamma. I drömmen skulle det delas upp saker, hon ville ge mig en massa. Jag grät och grälade om vartannat. Jobbigt... Men så var det också hans födelsedag, så det var ju inte helt oväntat att han skulle göra sig påmind.

När jag väl kommit upp åkte jag med pappa på tv-tur. Har fått en ny i födelsedagspresent, men måste välja ut den. Vi passade även på att käka ihop och jag shoppade lite till kvällens konsert. En riktigt mysig stund.

På kvällen var det sedan tredje konserten denna julgospelturné. Vi var på klassisk mark och det var så magiskt! Konserten svängde, publiken svängde och det var bara SÅÅÅ kul. För första gången i år kom jag inte direkt från jobbet med andan i halsen, utan hann landa och njuta. Dessutom kom både mamma och Bästiskollegan och lyssnade.

Idag var det jobb. Terminsavslutning för alla barngrupper med familjedag: lotteri, fika, upplevelsevandring om julen, pyssel och gudstjänst med luciatåg och predikan av min ängelkaraktär, med knallrosa hår. Idag gjorde hon entré iklädd ett alldeles för stort röcklin (gjort för präster i tvåmetersklassen), för att vara med i luciatåget.
Efter jobbet åkte jag två städer bort och gick och lyssnade på en klassisk körkonsert tillsammans med Bästiskollegan, hennes sambo och syster.

Efter en liten fikautflykt landade jag sedan i soffan framför slutet av Love Acutally.
Och en ny seger är vunnen!
Denna film är en favorit och väldigt förknippad med mitt tidigare liv. Vi såg den två dagar innan han gick, som ett sätt att hitta tillbaka till varandra, men då grät jag bara. I scenerna mellan Emma Thompson och Alan Rickman kom min verklighet för nära.
Men idag såg jag delar av den igen. Och kunde återigen njuta.

Lilla My 2-0!

Plockepinn

Vid den här tiden för ett år sedan, eller vilket som av de senaste tio, så hade jag påbörjat firandet av Exet. Klockan har passerat tolv och det är officiellt hans födelsedag.
I år blir det intet. Inget kort, inget samtal, inget mess, inget mejl, ingen hälsning. Bara tystnad. Han skickade förvisso kort till mig i måndags, men det är för sent. Inte en chans att jag ger honom något tillbaka. Och jag bjuder på om folk tycker att jag gör fel och han rätt. Han har gjort så mycket fel att jag har mycket svängrum.
Är det här en viktig tidsmarkör? En sådan där som ska passeras, precis som alla andra datum och högtider detta år? Jo, på ett sätt. Det känns lite grand. Men inte så mycket som jag trodde i somras.
I bilen hem från julkonsert, pratade jag med en körkollega om erfarenheten att bli lämnad. Hon uttryckte det så fint.
De där tio åren förvandlas till ett hål, ett hål man faller ner i jämnt och ständigt.
Uppgiften är att långsamt plocka och sortera ut vad som var jag under de tio åren och samla ihop det.
Precis så känns det nu i december. Jag pyntade - det hade inget med honom att göra upptäckte jag. Jag fyllde år - det hade väldigt mycket med mig att göra. Han fyller år - tja, det har inte med mig att göra och från och med nu är det här en dag bland många andra. Inget annat.
Kanske krympte hålet?

Ett nådens år – tack!

Igår var det första advent och därmed nytt år i kyrkan.
Idag är det min tjugoåttaårsdag och därmed nyår i livet.
Dags att göra upp och starta om!

Nytt år med Gud?
Ja, det är frågan… vi har en del otalt med varandra.
Eller jag med Gud i alla fall.
Jag och Gud har haft ihop det alltid, typ.
Som i alla relationer har det ibland varit enkelt och självklart, ibland komplicerat och kämpigt, ibland pinsamt, ibland coolt, men ständigt i förändring.
Precis som i andra förhållanden, så är kommunikation A och O och på typiskt vis pratar vi inte samma språk.
Jag slänger iväg tydliga, raka ord och meningar om hjälp, tack eller förlåt.
Svaren däremot… För det första är det inte säkert att de kommer och kommer de, så är det ofta på ett helt annat sätt än jag tänkt mig. Dessutom får jag upptäcka och tolka dem själv, för de är baske mig inte uppenbara eller med tydlig avsändare.
Det här kan ju vara utmanande och givande, men inte just nu.
Dessutom har det mesta blivit tvärt om mot vad jag velat.

Tre innerliga böner följde mig i våras:

• Rädda mitt förhållande!
• Ta hand om barnet som Makalösa Mamman väntar.
• Gör så att Favoritkollegan blir gravid någon gång!

Det spelar ingen roll att jag inte tror på en marionettgud, som styr oss och har allt förutbestämt. Det spelar ingen roll att jag tror att ont händer utan att Gud vill det. Det spelar ingen roll att jag vet logiskt att böner inte är önskelistor till tomten och att bönesvar inte alltid är att få det man trodde man ville.
DET HJÄLPER INTE!

• Mitt förhållande gick i kras.
• Makalösa Mammans barn dog efter halva graviditeten.
• Favoritkollegan väntar och längtar och våndas efter två misslyckade IVF-försök.

Nytt år, nya chanser? Upp till bevis!

Nytt år med mig?
Jag drog ihop kalas för nära och kära igår. Bakade muffins, städade, dukade och donade. Tjugo personer, dvs ALLA som jag bjudit, kom och firade. Sorgligt att fira på egen hand för första gången på många år. Välgörande att vara prioriterad!
Fru Mazarin fällde avgörandet, när jag velade om jag skulle fira eller inte. ”När får vi fira dig?” var frågan hon ställde och då väcktes svaret.
Idag har telefonen ringt en del och grattningar har inkommit. Dessutom en inbjudan av Översätterskan och Skribenten att komma och laga mat till mig i min lägenhet. Det är mysigt.
Men åldersnojan finns också på plats och gratulerar. Tjugoåtta och dumpad. Singel, men så trasig och trött att något nytt är otänkbart. Fylld av saknad och bitterhet över allt som aldrig blir. Tanken på att jag någon gång kommer att vara lycklig igen känns overklig. Tanken på att jag någon gång kommer att dela mitt liv med någon igen känns orealistisk. Åldersnojan tar plats och uppmanar mig att acceptera mitt öde.
Spinster, tror jag den passande engelska termen är…

Nytt år, nya chanser? Jag tror det när jag ser det.

Första advents rubrik är alltid ”Ett nådens år”.
Ja tack! Det är jag värd.

Skadeglädje är också glädje!

Blev spontant medbjuden till ikea av min "överleva-dumpning-guru" Powerprinsessan.
Förutom mysigt umgänge, lite shopping och mycket snack så fick jag även lite ny info.
En av Powerprinsessans bästa vänner känner Maran.
Mr Mara hade ringt upp honom för ett litet slag sedan och önskat en fikastund.
Mr Mara är ledsen och uppgiven. Han vet inte längre vad han ska göra.
Han känner att de hela tiden är tre stycken i förhållandet.
När de hade semester, messade Maran och Exet konstant. När de ser på film, messar Maran Exet hela tiden. Överallt och hela tiden finns Exet med i deras förhållande, aldrig längre än ett sms bort.
Mr Mara hade också beklagat sig över sitt eget beteende. Över hur han ett tag tyckte att Exet var sympatisk och träffade honom lite på tu man hand. Över hur han lättade sitt hjärta angående sitt äktenskap för Exet. Sen insåg han med vem han pratade...
Det här är så klart fruktansvärt för Mr Mara. Jag får ont i magen å hans vägnar.

Men jädrar i min låda vad skadeglädjen bubblar!!!
Där har Exet gått runt och hållit huvudet högt. Nej, de är bara vänner. Han och Mr Mara är bästisar och bundis. Han och Maran är som syskon. Mr Mara har INGA problem med deras relation. Det var bara jag som var orealistiskt svartsjuk. Mr Mara har ju tom försökt fixa jobb till Exet. Även gemensamma vänner har anklagat mig för att måla allt i svart.

Nu går jag inte på det längre.
Nu vet jag.
Oavsett vad de har ihop - träning (Hur får en arbetande småbarnsmamma loss sex timmar i veckan för att träna med en annan man? De mammor jag känner har inte den tiden.), massage, vänskap eller sex, så sker det på bekostnad av Marans man, precis som det skedde på bekostnad av mig tidigare.

Det är riktigt humoristiskt att konflikträdde och Exet helt plötsligt hamnat i ett intrikat triangeldrama och det är riktigt löjeväckande att detta beteende går så stick i stäv med Exets goda, snälla och hunsade framtoning. Snacka om att falla hårt!
Därför tillåter jag mig att skratta.