Idag för ett år sedan kom exet hem med två inslagna cd-skivor och ett fång tulpaner. Oväntat, eftersom vi inte brukade göra någon stor affär av den 14 februari.
Jag tänkte att det kanske var en vändning, ett gott tecken. Jag hade inget till honom och kände ett styng av dåligt samvete, men lät mig också njuta av att vara lite bortskämd.
Fyra dagar senare sa han att han inte längre älskade mig. Att han inte visste vad han kände eller ville. Att han var vilse. Och i hans mobil dök ett sms upp från Maran samma kväll. Min värld rämnade och sen kämpade jag i fyra månader till för att tråckla ihop den.
Det gick inte. Skivor och blommor var nog inte ett tecken på vilja. Idag tror jag att de var ett tecken på dåligt samvete.
Det gör fortfarande så in i helvetes ont…
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar