När man skrapar på ytan…

Jag har skaffat mig en sårskorpa, en skyddande yta över såret.
Den är ful och taggig i kanterna och i vissa vinklar spricker den och allt det onda väller ut.
Eller så lossnar den lite i kanten och blottar det ömma.

Kanske är det för att jag har sjungit idag. När jag sjunger släpper jag ut och in mina känslor och står naknare än annars.
Kanske är det för att jag slötittat på en fånig kärleksfilm.

Ikväll revs sårskorpan upp.
Ur väller minnena. Minnena av fingrar inflätade i varandra, en varm famn att vila i, läppar att kyssa och bli kysst av.
Minnet av kvällar tillsammans, nätter ihop och gemensamma morgnar.
Och jag kan inte värja mig.
Det gör så ont och jag saknar så.

Du fick mig att tro och hoppas, att älska med hela mitt väsen. Jag la mitt liv i dina händer, mina drömmar, min framtid.
Jag litade på dig och på oss.
Jag gick in helhjärtat.

Du lämnade och gick vidare.

Jag tror inte längre, jag vågar inte hoppas.
Jag är ensam om mitt liv, mina drömmar och min framtid.
Jag står kvar med ett söndertrasat hjärta.