Att sjunga för tanter

Jag och organisten har nu gjort vårt andra gig.
Denna gång för tanter och några farbröder, som underhållning en insamlingsdag för Svenska Kyrkans kampanj Vatten för livet.
Lite jazz, mycket visa och en gospellåt. Finstämt, lite humoristiskt och med en gnutta vass skärpa.
Det fikande tantkollektivet, med några tillhörande gubbar, blev ovanligt tysta. Kaffekopparna skramlade bara ibland, rösterna lät de mestadels vila och kissepauserna fick vänta.
Nu kanske någon tror att jag raljerar och ser ner på dessa äldre pensionärer, men nej. Jag har bara varit med tillräckligt många gånger för att veta att det är svårt att prata tyst när man inte hör, svårt att sitta stilla när kroppen värker och svårt att dricka kaffe utan att skramla, när händerna skakar efter många års trogen tjänstgöring.

Därför känns det stort att det blev så tyst. Under någon av sångerna var det munnar som rörde sig, men då inte för att prata, utan för att munnens ägare lät läpparna mima med i en text som hon tyckte om.
Slutna ögon, tårade ögon, skälmska ögon, leende ögon...
En organist och en trettiofem år yngre sångerska som ler fånigt mot varandra, för hur omfattar man lyckokänslan av magiska musikaliska möten?

Det blev en härlig stund, men glöm nu inte att det var tanter jag sjöng för.
Därför avslutades också det hela med följande kommentar:
"Tack för fin sång. Men jag tycker inte att organisten spelade så bra. Det finns ingen som spelar mjukare än Ingmar. Alla de andra hamrar. Det är minsann inte orgeln de spelar på här inne! Nä, det var för hårt!"

För en riktig tant kan nog aldrig vara riktigt nöjd. Hon har sett och upplevt för mycket och vet därför också att det var bättre förr, på den gamla goda tiden. I hennes ögon är en 63-årig organist bara en pojkvasker och den riktige musikern, är den gamle, döve och för länge sedan pensionerade.