Plockepinn

Vid den här tiden för ett år sedan, eller vilket som av de senaste tio, så hade jag påbörjat firandet av Exet. Klockan har passerat tolv och det är officiellt hans födelsedag.
I år blir det intet. Inget kort, inget samtal, inget mess, inget mejl, ingen hälsning. Bara tystnad. Han skickade förvisso kort till mig i måndags, men det är för sent. Inte en chans att jag ger honom något tillbaka. Och jag bjuder på om folk tycker att jag gör fel och han rätt. Han har gjort så mycket fel att jag har mycket svängrum.
Är det här en viktig tidsmarkör? En sådan där som ska passeras, precis som alla andra datum och högtider detta år? Jo, på ett sätt. Det känns lite grand. Men inte så mycket som jag trodde i somras.
I bilen hem från julkonsert, pratade jag med en körkollega om erfarenheten att bli lämnad. Hon uttryckte det så fint.
De där tio åren förvandlas till ett hål, ett hål man faller ner i jämnt och ständigt.
Uppgiften är att långsamt plocka och sortera ut vad som var jag under de tio åren och samla ihop det.
Precis så känns det nu i december. Jag pyntade - det hade inget med honom att göra upptäckte jag. Jag fyllde år - det hade väldigt mycket med mig att göra. Han fyller år - tja, det har inte med mig att göra och från och med nu är det här en dag bland många andra. Inget annat.
Kanske krympte hålet?