Ett halvår som singel

Sex månader har gått sedan den där fruktansvärda morgonen i juni då jag blev dumpad hos familjerådgivaren efter tio år.
Sex måndader...
Det är helt ofattbart.

Då trodde jag inte att jag skulle överleva.
Nu väntar jag på att livet ska börja igen, men tror det knappt.
Då visste jag inte vart jag skulle ta vägen.
Nu har jag en fungerande vardag.
Då var allt nattsvart.
Nu är det mer jämnt grådaskigt.
Då trodde jag aldrig att jag skulle kunna le igen.
Nu skrattar jag varje dag och leendena når allt längre in.
Då trodde jag att det var en mardröm.
Nu vet jag att det är mitt liv.
Då hoppades jag att det skulle ordna sig på något sätt.
Nu vet jag att det som var aldrig kommer åter.
Då trodde jag att jag kände honom utan och innan.
Nu står jag undrande inför allt som kommit i dagen.
Då ville jag bevara och konservera så mycket som möjligt.
Nu längtar jag efter nytt.
Då anklagade jag mig själv för alla mina brister.
Nu känner jag mig drabbad av hans oförmåga att kommunicera.
Då sörjde jag honom, mig själv, det liv jag levde, den framtid jag hoppades.
Nu sörjer jag allt jag trodde.
Då trodde jag att allt var över.
Nu vet jag att livet obarmhärtigt går vidare. Men än vågar jag inte tro att det kan bli större än så här.

Ett halvår kvar av detta sorgeår.