Ett brustet hjärta

Idag slutade skolorna för terminen och jag och Favoritkollegan höll i två av stadens alla avslutningar.
Vid ett tillfälle bad vi tre barn komma fram, känna på något i en påse och sedan gissa vad det var.
I påsen låg ett hjärta – i detta fall ett gammalt, sönderkramat sresshjärta som fått en djup spricka mellan halvorna.
Barnen hade inga problem att känna sig fram och sedan haglade associationerna på vår uppmaning.
Kärlek, vänskap och fred... svaren var givna och ledde snällt vidare i enlighet med vår planering.

Tills en flicka sa något oväntat.
Sorg.
För en liten stund upphörde tiden.
För en liten stund klev livet in i avslutningsmanuset.
Ja, svarade jag. Sorg kan få hjärtat att brista, och så höll jag upp hjärtat och delade på halvorna så att sprickan blev tydlig.

Sprickan i mitt hjärta är djup och sårig.
Just nu är det som om någon håller isär halvorna och blottar det brustna. Ur jacket flödar minnen av sånt jag aldrig mer får uppleva. Saknaden jag inte vill kännas vid. De brännande tårarna av svek och smärta. Ensamhetens isande kyla. Rädslan…

Årets julkortsskörd är avsevärt mindre. Inte ett ljud från hans familj. Bekanta som dragit sig undan.
Idag låg där bara ett ensamt julkort på hallmattan.
Från familjen, skrivet av mamma.
På högersidan ett klassiskt god jul samt ett GOTT NYTT ÅR med versaler.
På vänstersidan: Vi älskar dig.

Och för andra gången idag upphörde tiden och livet klev in i julmanuset.