Faktum

Så kom det då.
Beskedet jag väntat på.
Bekräftelsen av det jag länge vetat.
Så klart helt olämpligt, vid fel tillfälle, av fel person.

Dop, gudmor för tredje gången, låtsaskantor under gudstjänsten.
Mitt fokus hos Minsta Guddottern, inställd på en glad dag, finnas där för att underlätta för stressade dopföräldrar, vara social med deras släkt och vänner, prata ikapp med bekanta.

Där och då kom det.

A, som är förskolelärare, gift med en gammal bekant från Kyrkans Unga-tiden och vän med mina vänner, sökte upp mig för att prata.
Hon jobbar i samma församling som Exet och Maran.
Att de skulle dyka upp i vårt samtal var inte förvånande, men att hela vårt samtal skulle handla om dem var oväntat.

A var arg och kränkt. Hon och hennes närmsta kollegor hade blivit brickor i deras spel.
I höstas reagerade förskolans personal på Exets och Marans beteende. De tyckte att det var konstigt att de alltid skulle kramas, ta i varandra, nojsa, springa efter varandra. De kände till att han lämnat mig och att hon var gift. Och de pratade med varandra.
Pratet nådde Marans och Exets öron och de fick kyrkoherden att kalla till möte.
I mötet berättade Maran och Exet att de känt sig kränkta och ledsna av snacket. Att det aldrig varit något dem emellan och att de tagit väldigt illa vid sig av att folk trodde det. Kyrkoherden tog förskolans personal i upptuktelse och förskolelärarna bad om ursäkt, skämdes och kände sig dumma.
Det blev jul och när den var slut var Maran frånskild.
Förskolans personal undrade lite.
För två månader sökte Maran upp dem:
"Inte för att ni har med det att göra, men nu är vi ett par."

Där och då försvann mitt fokus.
I den stunden var inte längre min Minsta Guddotter dagens huvudperson.
En undanskymd toalett blev räddningen. Mobilen blev livlinan.
Det jag inte kunde skrika ut sammanfattade jag i korta sms och skickade iväg.
Hela jag var på väg att implodera.

Men nu vet jag.