Sms 2

Jag fick iväg ett svar i fredags till Z.
Skrev att han inte behövde ursäkta sig, det tog mig ett år att få iväg sms:et till honom.
Nämnde också att om han vill träffas, ta en fika och prata, så vet han var jag finns.
Vi får väl se...

Jag skulle vilja träffa honom.
Men det är inte livsviktigt.
Det är skönt.
Det är nog den stora skillnaden nu. Jag vill fortfarande få reda på saker, jag blir fortfarande ledsen, jag behöver fortfarande prata om det som hänt. Men det är inte längre livsviktigt. Jag kan lägga det åt sidan, tänka på annat, rycka på axlarna. Jag kan själv bli trött på ämnet och vilja prata om något annat. Det är en sådan lättnad.

Fast visst gör det fortfarande ont.
Ägnade helgen åt att fixa i min lägenhet. Hänga upp tyg på väggen, sätta upp min samling av änglar, få upp tavellister i köket till mina foton av nära och kära... Behövde då öppna lådan med foton från 2006 och 2007. Foton som aldrig hann bli insatta och som nu aldrig kommer att bli det. Där finns bilder på oss, på våra gudbarn, familjer och vänner. Välbekanta situationer, som aldrig mer kommer att finnas. Då är det som att vira taggtråd runt hjärtat.

Idag är det också en typ av årsdag.
En vecka efter att Exet lämnat mig, blev jag fast anställd i församlingen där jag jobbar. Minnet av intervjun är något dimmigt...
Mina tre fina favoritkollegor tog då beslutet att överraska mig med middag.
Det var den första kväll jag såg fram emot.
Ikväll följer vi upp med knytkalas hemma hos mig.
God mat, mycket vin och härligt umgänge.
Och nu förstår alla varför jag ägnat helgen åt att pimsa lägenheten...