Så gjorde jag det till slut.
Tog mod till mig och sms:ade Mr Mara - fast nu får jag väl hitta ett bättre namn på honom.
Vi kan kalla honom Z.
Skrev att jag funderat i ett år på att ta kontakt, men först nu känt att det var riktigt aktuellt, eftersom jag fått reda på att Exet och Maran är ett par. Skrev att det kändes både sorgligt och skönt att få mina misstankar bekräftade. Och att han nu hade mitt nummer om han ville ha kontakt.
Tystnad i två veckor.
Så igår, helt oväntat, kom ett svar.
"Ursäkta det tog ett tag att svara. Visste inte riktigt vad jag skulle säga...
Men visst, nu har vi någonting gemensamt. Känns minst sagt lite snopet det som har hänt.
Som du säger, sorgligt och skönt samtidigt."
Så nu ska jag tänka ut ett bra svar på svaret.
Tror att jag vill träffa honom. Kanske kan vi räta ut lite frågetecken för varandra. Lägga pussel. Leka detektiv.
Är jag konstig, som nästan kan tycka att det är lite kul?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det kan kanske vara befriande och bekräftande att få svar på en del frågor. Låt dock inte mötet hålla dig kvar och älta det som varit, och tänk på att ofta gör sanningen ont, iaf till en början. /Hanna, en läsare som känner igen sig.
Hej Hanna!
Du har nog alldeles rätt. Ett möte, dela erfarenheter och räta ut frågetecken och sen gå vidare. Och visst gör sanningen ont. Den har slagit mig till marken flera gånger. Samtidigt är det skönare att veta vad jag har att brottas med, än att måla upp diverse hjärnspöken. Vet jag, kan jag bryta ihop, älta, bli arg... och sen gå vidare. När jag inte vet sitter det som en tagg och skaver hela tiden.
Instinktivt har jag ju vetat länge, men det var ändå skillnad att få det bekräftat. Då blev det lättare att ta ett steg till.
Vad har du varit med om?
Skicka en kommentar