Årsdag

För ett år sedan vaknade jag efter att ha sovit en natt så nära exet jag bara kunde.
Närheten var ensidig. Han upplät sin arm, men vände sig bort.
På morgonen skulle han till vårdcentralen, därefter skulle vi båda till vårt andra samtal hos familjeterapeuten.
Jag skojade och sa att det nog skulle börja regna då. Så hade det varit under helgen. När vi var iväg från varandra regnade det och när vi var tillsammans sken solen.
Se det som ett tecken, tyckte jag med försök till glimt i ögat.
Då kommer det att regna om en liten stund då, sa han.
Magen knöt ihop sig.
Vad menar du? undrade jag. Varför ska det börja regna?
Du följer ju inte med till vårdcentralen, var hans glidande svar.

Han åkte och vädret blev sämre.
Han kom tillbaka och solen likaså.
Vi gick iväg tillsammans. Hand i hand.
Jag var så rädd.
Han var så tyst.

Inne i samtalsrummet satt vi i varsin fåtölj mitt emot varandra med terapeuten i mitten.
Hur har det gått? undrade hon.
Jag redogjorde för att han pratat med Maran och sagt att han inte skulle träffa henne mer. Att helgen börjat bra, men blivit jobbig. Att söndagen varit hemsk. Att vi kraschat och pausat från varandra en lång stund, att han ringt Maran. Att vi försökt plocka ihop oss och åkt till havet.
Hon vänder sig till honom och ställer samma fråga.
Jag vill inte mer, svarade han.

Allt svart blev svartare, allt ont ondare.
Jag brast.

Det blev utgångspunkten för ett nytt liv.
Ett år har gått.
Jag överlevde.