Jag är trött på maktlöshet!

Ständigt denna kamp.
Dessa besvikelser och nederlag.
Som om livet bara vore uppförsbacke och motgångar.

Första avhoppet från knytiset ikväll.
Favoritkollegan orkar inte.
Hennes mormor ligger för döden och senaste IVF:en slutade i mens.
Varför?
Att hennes älskade mormor dör är nog ok, trots allt. Hon är gammal och dement. Saknaden kommer nog att bli stor, men det är livets gång.
Men att hon inte blir gravid...
Det går inte. Det går bara inte.
Hon längtar så.
Så många inseminationer, först frun och sen hon.
Flera IVF-försök, försök de nu betalar själv, eftersom de tre fria är slut.
Och sen?
Sen inget.
Det finns inga givarländer som accepterar homosexuella.
Det spelar ingen roll att det går omkring en fantastisk mamma, som saknar barn.
Det gör så ont.

Maktlöshet.