Uppdatering

Fortfarande inga nyheter från Makalösa Mamman. Tystnad är jobbigt. Jag hinner föreställa mig allt möjligt läskigt. Allt ifrån fortfarande trött efter snittet, till liten på Neonatal för observation, till liten med något som inte stämmer, till liten som inte klarade sig, till Makalös Mamma som inte klarade sig.
Går liksom helt i spinn. Måste sluta med det.
Min kloka farbror sa att hade nåt hänt, hade jag fått veta.
Så är det nog.
Så måste det vara.
Jag är bara nojig.
Messade Favoritkollegan och kollade om hon hört nåt. Har inte fått nåt svar. Ännu nojigare.

Däremot hörde Varmiskollegan av sig med ett mejl.
Han började att be om ursäkt för att störa mig och Favoritkollegan i semestern, men eftersom vi är mer än kollegor och redan inblandade ville han uppdatera oss.
Ord som värmer. Känns gott att få vara mer än "bara" kollega. Att ha avancerat till vän.
Han ser lite ljus i tunneln. Promenad och prat med sonen. Kontakt med BUP och vägar att gå även om sonen fortsätter att vägra vård.
Men han har så dåligt samvete. Kunde de ha gjort nåt innan? Och borde han, som ju för vidare generna med depressioner, gjort något?
Jag förstår mekanismen. Jag, som står utanför, kan kanske tycka att de borde ha sökt tidigare. Men jag vet också hur svårt det är att tvinga iväg en älskad.
Jag tänker i stället på den kärleksfulla och oroade pappa jag har pratat med under våren. Han som har varit ömsom stolt över sonen och ömsom tårögd över depressionen. Pappan som svurit över maktlöshet, men som har vakat och observerat, funnits till hands och gripit in. Vad mer kan man göra?
En sådan pappa skulle jag önska alla tonåringar. Depressiva gener till trots.

Idag firar mina föräldrar 30-årig bröllopsdag.
Jag fixade ett kort, med kopior av bilder från bröllopsfesten och skickade ner till hotellet där de och Lillasyster just nu befinner sig. Det kom, mot förmodan, fram idag.
30 år. Inga enkla år. Mycket bråk och gräl. Slitningar ekonomiskt, känslomässigt, personligt. Kanske två människor som inte borde leva ihop.
En fantastisk pappa, som ofta är en rätt usel make. En fin mamma, som känner sig låst och vars missnöje med livet går ut över nära och kära.
Och samtidigt.
Glad att de fann varandra.
Annars ingen Lilla My, ingen Lilla Syster, ingen Lillebror.
Gott så.
För nu.