Lite obekvämt sådär...

Fick äntligen ett sms från Makalösa Mamman.
"Tack för grattissms:et. Vi har det bra och har fått flytta till patienthotellet. Äntligen mobiltillgång!"

Mass-sms, tänkte jag och skickade iväg: "Hälsningen var inte från mig, men jag har hört att Lille V har kommit. Grattis! Skönt att ni mår bra. Stor kram."

Fick tillbaka: "Syftade på ditt lyckönsknings-sms."

Gör om, gör rätt...

Bad om ursäkt och skyllde på seg hjärna till följd av semesterchock. Själv kontrade hon med amningshjärna.
Kanske trodde hon att hon skickat ett besked även till mig. Kanske läste hon in min besvikelse över att inte ha fått besked i mitt svar.

Så var vi tillbaka i de vassa kanterna. I det outtalade. I det som gör ont. Skulle önska att vi bara kunde rensa luften en gång och lämna bakom oss. Nu blir det bara knashänsyn. Jag vågar inte ta upp något för hon är ju sörjande/gravid/nyförlöst/ammande... och dessutom klämd mellan två viktiga vänner. Hon vill helst sopa under mattan. När något väl kommer på tal blir vi båda defensiva. Slöseri. En del av mig vill bara dra ett streck över det som hänt och gå vidare. Komma tillbaka till det goda, det familjära, det vardagliga. En annan del är trött på att alltid ta hänsyn, vara supervuxen och ta ansvar inte bara för mina känslor, utan även för hennes.

Det är ett drygt jobb att vara människa.