Nattmangling

Umgicks igår med Mysiga och Coola familjen.
De är sådana favoriter.
Det var utställningsbesök i min hemstad och sedan prat och mat hos dem i jobbetstan.
Var vettig och tog tåget hem innan elva för att kunna ta mig hem från stationen utan att det blev mitt i natten.

Men.

På tåget satt M, en av mina gamla ungdomar, nu 23 år gammal.
Vi sprang på varandra häromdagen och då var det lite obekvämt. Hur mycket vet han? Vad undrar han? Vi hälsade, men jag skyndade snabbt vidare.
Igår blev det annorlunda.
Vi slog följe en bit, han undrade och frågade försiktigt och jag berättade.
Det var natt, jag hade druckit ett glas vin och hade redan pratångan uppe.
Efter att ha stått en timme vid ett övergångsställe, frågade jag om han kunde tänka sig att följa mörkrädda mig hem.
Jo då. Vi gick hemom honom och hämtade cykel.
Som tack bjöd jag in honom på te och sen blev vi sittande till klockan sex i morse, då han gick för att jobba.
Lätt galet...

Genom honom vet jag nu hur snacket går bland mina tidigare ungdomar, varav en del övergick i vänner när de blev vuxna.
Vi har ingen kontakt idag. Jag orkade inte.
Några var söta och hörde av sig precis när det hänt, men blev sedan tysta.
En av dem, Boel, som jag tidigare skrivit om, valde Exet.
Det pratas om Exet, som är lycklig, har gått vidare och har ny flickvän. O ja, de blev ju tillsammans i påskas. Som av en slump. Helt renhårigt.
Men Lilla My, hon har det jobbigt. Hon klarar inte riktigt det här.

Bilden av vårt förhållande är att det var synd om Exet. Att jag inte ville ha barn eller gifta mig. Att vi aldrig passade ihop. Att jag dominerade.

Ska man bry sig om vad ett gäng 20-åringar tror och tycker?
De har sett oss som sina ledare. Som idealparet. Stabila och trygga. En del av deras tonår.
De har så klart bara sett den del av oss, som vi valde att visa upp. De har ingen aning.
Men oj, vad de pratar. Och oj, vad de tror att de har lösningar.

Och oj, vad ont det kan göra...

Nåja. Det var en intressant natt. Jag fick ge min version. Jag fick möjlighet att slå hål på myten om den otroligt snälle, sympatiske Exet, som bara vill allas väl. Jag blev lyssnad till och vidgade nog M:s syn något. Det var skönt.
Dessutom hann vi med spännande tanke- och erfarenhetsutbyte i religiösa grubblerier, krockar med frikyrkan och nattsvarta perioder av tvivel och frånvaro.

Vilken ynnest att få återkoppla en stund. Få möta en människa, som jag kände när han var tonåring och få höra om hans vuxenblivande.
En gåva.
Tack M!