En kopp kaffe?

Jag firade nyår med Bästiskollegans kompisar, en hel del av dessa firade jag även midsommar med.
Så gott – nya sammanhang, nya människor, nya kontakter.
Inga beröringspunkter med mitt gamla liv.
Hej! Det här är jag. Utan bihang. Och i ett par ursnygga högklackade skor i guldbrokad.

Nåja, skorna gör ju inte kvinnan. Efter lite panikshopping, plockning och noppning sprang jag nöjd ut till Bästiskollegans bil iklädd, en till skorna matchande, guldnougatfärgad tunika, med kort svart kjol under och guldskimmer runt ögonen.

I bilen fick jag reda på att tillställningen inte tillhandahöll några tänkbara singlar. Bara värdens polare och Sångaren skulle jag hålla mig ifrån. Självupptagen, lite smörig och insnöad på Star Wars.

Ja, ja, tänkte jag. Jag är ändå inte här för att ragga. Middagen blev trevlig. På vänstersidan hade jag två singeltjejer, med mycket fniss och igenkännande och på högersidan en trevlig och lättpratad ung man. Säkert bög, tänkte jag, för han hade en hel del manér och var väldigt gentlemannaaktig.
Vid tolvslaget började jag tvivla på mina antagande och på utestället stod det klart att han gjorde sina försök. Jag var dock inte speciellt mottaglig, eftersom jag vid det laget visste att mitt trevliga middagssällskap var Sångaren.

Nu har det ändå hampat sig så att Sångaren slängt iväg en trevare om en kopp kaffe och jag har svarat att kaffe är gott, efter några dagars vånda.

Inger jag falska förhoppningar? Kanske.
Men om inte annat blir det ett övningstillfälle för mig. ”Så här dejtar man – lektion 1”.
Och alla oskyldiga flirtförsök behöver ju inte sluta i tioåriga förhållanden.
Kanske inte ens i en påtår.