Mika 7:7-8
Jag spanar efter Herren,jag väntar på Gud, min räddare:min Gud skall höra mig.Triumfera inte, du min fiende!
Jag har fallit men reser mig igen,jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus.
Tankar
Jag flyttar.
Hela helgen har ägnats åt att packa ner mitt liv i lådor.
Tömma, slå in, lägga ner. Tömma, slå in, lägga ner. I all oändlighet….
Jag monterar ner allt det jag byggt upp.
Jag plockar isär hemtrevnaden och trycker bryskt ner den i kartonger.
Mitt förut så ombonade hem är en osannolik kombination av röra, kaos och sterilt gapande hyllor och väggar.
Att komma hem är ingen avkoppling. Att komma hem är att överfallas av allt som måste göras och övermannas av känslan att det aldrig kommer att ta slut.
Vägen fram till ett nytt, ombonat hem, med var sak på sin plats känns evighetslång.
Ibland avbryts monotonin. Mina rörelser stannar och arbetet pausas.
Då har jag hittat något som jag måste ägna lite tanketid. Något som väcker minnen. Något som kräver ett beslut.
En bortglömd cd-skiva, som lånats för länge sen, aldrig blivit lyssnad och heller inte tillbakalämnad. Och där står jag och brottas med mitt dåliga samvete. Ska jag packa ner den och fortsätta glömma bort den? Eller ska jag se till att lämna tillbaka den och samtidigt erkänna att jag aldrig tog mig tiden att uppskatta lånet?
En gåva jag fått och som påminner om det liv jag levde och att denna flytta inte bara är en flytt till något, utan ännu mer från något. Ska jag packa upp denna påminnelse på nya stället, eller ska den förpassas ner i en källarlåda tillsammans med förhoppningar och förväntningar som blev till intet?
Ett gammalt lönebesked som för mig tillbaka till korridorer, klassrum och 400 elever på fyra dagar. Minnen av ett älskat arbete och en älskad arbetsplats, som musiklärare. Ständiga utmaningar i att försöka nå alla barn med min undervisning, smitta dem med musikglädje, känna dem till namn, klass och sammanhang. Beslutsvåndan, då jag valde mellan att stanna i församlingen eller gå tillbaka dit. Det var inte lätt att lyfta luren och säga nej, när jag visste att jag var saknad och behövd.
Det finns fortfarande dagar då jag inte är säker på om jag valde rätt. Livet som musiklärare är på många sätt enklare. Rollen är tydlig, uppgifterna likaså. Arbetet är självständigt och ofantligt roligt. Dessutom är det vad jag är utbildad att göra.
Men de flesta dagar är jag ändå glad att jag stannade.
I söndags var en sådan dag.
Hela lördagen hade jag packat och slitit. Jag hade ont i ryggen och i alla skärsår och blåmärken orsakade av mina jämrans flyttkartonger. Jag hade ont i hjärtat av att lämna en lägenhet jag flyttade in i för fyra år sedan med stora drömmar.
Tung i sinnet och mörk i blicken förberedde jag söndagsskola och rytmik.
Sen kom barnkören. Härliga, goa, spralliga, fnittriga barnkören. Med glittrande ögon, tusen frågor och hopp i benen. Och jag, privilegierade människa får stå framför dessa ungar och leda dem när de sjunger. Det var som om någon drog upp rullgardinen och började släppa in ljuset.
I söndagsskolan, denna kyndelsmässodag, berättade jag om Maria och Josef som gick till templet med sin lille son, för att tacka Gud. Om den gamle Symeon, som förstod att Jesus var Messias – världens ljus. Jag pratade med barnen om vårt uppdrag att sprida ljuset vidare och vi pratade om hur man kunde göra det.
Jag berättade att idag hade de varit ljus för mig. Att de gjorde mig glada, när jag var trött och ilsk. Att de hade fått det att kännas ljust inne i mig.
”Du är också ljus. För du gör oss glada.”, svarade ett av barnen och de sista resterna av mitt mörker svepte bort.
Jag har världens bästa jobb. Vilken ynnest att få prata med barn om ljus och mörker, med vuxna om oro och glädje. Att möta hela familjer och ge både stora och små sånger och ord att sätta på det som känns. Det är stort att få lysas upp av förtroendet jag möter hos barnen och deras föräldrar. Att få bli en del av deras vardag. Att i sång, rörelse, lek och samtal få sprida tron att det finns en gud som stöder och bär, som älskar och förlåter. Som omsluter och genomlyser.
Då är det självklart att vara här, i stället för att ägna mig åt att kontrollera om alla elever i årskurs fem kan skilja en fjärdedel från en åttondel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar