Att tro att man kan växa

I söndags kom jag med andan i halsen till kyrkan för att sjunga med gospelkören och möttes av: Kan du sjunga leadet på Bring me home i mässan?
Jag har sjungit altstämman vid två repetitioner, aldrig solopartierna, så svaret blev så klart
– Ja, visst!
Ibland är det bara att kasta sig ut, stirra utmaningen i vitögat och förhoppningsvis komma ut med äran i behåll och växa med erfarenheten.

En påtvingad luftfärd är värre.
Jag, min bror och våra kompisar skulle bada i deras pool. Vi var väl så där mellan 4 och 8 år. Solen kom och gick och poolvattnet var iskallt. Vi tvekade vid kanten, stänkte lite, doppade tår. Då hör jag hur mina vänners pappa kommer och snart kommer första plasket. Han har resolut tagit tag i sin femårige son och slängt honom i poolen.
Eivind-Henrik simmade, för vad annat kunde han göra – poolen var djup.

Orättvist! hade jag elever som kunde skandera. Orättvist att Carl får ligga bakom trumsetet när vi andra måste sitta på stolar. Orättvist att Carl får sitta, när vi andra måste gå omkring. Orättvist att Carl, som stökar mest, i stället för att bli utskälld får gå iväg och spela fotboll.
Rättvist! svarade jag.
I en skola där elever ska inordna sig i samma schema, följa samma kursplan och uppfylla samma mål borde inte rättvisa vara att alla gör lika. Rättvisa borde vara att alla fick den hjälp och det stöd de behöver för att kunna nå fram.

De kallar mig flicka, gråter mina vänners femårige son ilsket.
Han vill, precis som alla andra, vara fin. Och fint det är långt hår och rosa och lila. Men hans färgval passar inte in i mallen för pojkigt och han tvingas redan vara modig för att få vara den han är. Personalen vet inte riktigt vad de ska göra. Kanske för att de innerst inne också tycker att det är lite konstigt med en pojke som tycker om rosa.
Jag undrar oroligt hur länge min tvååriga guddotter ska få lov att välja dumpers och fjärrstyrda traktorer framför Skrållan-dockor innan någons uttalade eller outtalade synpunkter på pojkigt och flickigt vingklipper henne.

I början av min utbildning fick vi blivande musiklärare en fråga. Vad har gjort att du sitter här?
I svaren fanns inte ett enda – miljoner timmar i övningsrum, jag överlevde antagningsproven, eller tur och skicklighet.
I stället blev det en redovisning av viktiga människor. Förebilder som fått en att vilja bli lika duktig. Lärare som intresserat sig och lockat fram talang och lust. Vuxna som trott på en och fått en att anta utmaningar man inte trodde man mäktade med. Människor som skapat trygga miljöer där man fick lov att misslyckas. Medvandrare som delat både kamp och glädje.

Det är vi som är varandras jordmån, näring och solljus.
Med våra blickar kan vi få andra att växa eller krympa.
Med våra ord kan vi få någon att blomma eller vissna.
Med våra handlingar kan vi ge människor utrymme eller beskära dem hårt.
Och dessa blickar, ord och handlingar växer och skapar det samhälle vi lever i.

Jag vill leva i en värld där små barn får välja vad som är fint och roligt utifrån sig själva och inte begränsas av vuxenvärldens förutfattade meningar.
Där elever får vara individer för att kunna lära sig kollektivt.
Där kvinnor och män tillåts misslyckas och gå vidare.
Jag vill vara med och skapa en värld där man vågar tro att man kan växa
och därmed kan växa i tro.