Missade chanser

Under de tio år jag delade med Exet hade jag, så klart, förälskelser.
Den första var i Basisten, långhårig och blåögd klasskompis på musiklinjen på folkis. Tittade in i hans stora, vackra ögon dag ett och föll en smula.
Vi umgicks intensivt i början, men känslorna ebbade ut av sig själva och vi gjorde aldrig något åt dem.
Nästa inträffade ett år senare. Jag började på musikhögskolan och där bara klickade jag med Pianisten. Vi blev jättegoda vänner omedelbart och träffades ständigt, på skolan och utanför. Om jag inte hade exet, tänkte jag mer än en gång, men lät det stanna vid en tanke. Till slut blev den nära kontakten omöjlig, eftersom Pianisten fick mer känslor för mig. Vi backade och jag saknade honom så. Året efter blev han tillsammans med Musikfröken och balansen var återställd. Helt plötsligt var vi mer jämbördiga och kunde återuppta vår nära, goa vänskap och han är idag en riktigt viktig vän, precis som Musikfröken.
Den allvarligaste förälskelsen växte fram långsammare.
Sommaren 2000 var jag musikansvarig konfirmandledare på ett sommarläger. Min motsvarighet på församlingens andra sommarläger var en otroligt duktig musiker (piano, orgel, gitarr mm). En charmig, smart och rolig grabb och vi hade jättetrevligt när vi tillsammans satte ihop sånghäften och planeringar.
Efter lägren höll vi kontakten, gjorde någon spelning och gick ut och fikade.
Sommaren 2002 drog han med mig som ledare på en annan församlings konfirmandläger och vi var på samma ställe.
Under de två veckorna började jag pirra. Vi bodde, åt, skrattade och undervisade ihop. Det var underbart. När konfirmanderna lagt sig, satt vi uppe i flera timmar till. Bastade, promenerade, pratade… Vi pratade i timmar om våra liv och våra sambos. Jag och Exet hade det bra, men han och hans sambo hade det riktigt jobbigt. Jag tyckte inte att hon var hans typ alls, men kunde förstå att det var trist för henne att vara tillsammans med någon som jobbar hela tiden – han gigade året runt på kvällar och helger.
Vid några tillfällen blev det riktigt farligt. Lite oväntad hudkontakt och hela jag sattes i brand. Sista natten ville jag aldrig skulle ta slut. Vi promenerade i timmar och stannade till slut på bryggan i sjön. Med armarna om varandra såg vi solen gå upp och jag tänkte bara: ”Vänd dig inte om!”. Hade jag vänt mig, hade jag kysst honom. Till slut var vi tvungna att gå till sängs. Vi stannade i en lång omfamning, som jag hade otroligt svårt att ta mig ur. En stund senare hade jag precis släckt lampan för att få en timmes sömn, när det knackade på dörren. Jag vågade inte öppna, för jag visste att jag inte skulle kunna motstå honom och jag ville ABSOLUT inte svika Exet.
Resten av sommaren var en kamp inombords. Jag sörjde det som aldrig blev och försökte komma över honom, samtidigt som jag älskade Exet.
Året efter hade vi fortfarande en hel del kontakt. Hans flickvän lämnade honom några månader senare och på någon fest på musikhögskolan fick vi frågan om han och jag var tillsammans. Hans svar var: ”Nä, hon ville inte ha mig.”
Jag skrattade mig ur situationen, men inom mig slets jag. Det handlade aldrig om att jag inte ville ha honom, det handlade om ett val och en prioritering.

Idag har vi ingen direkt kontakt. Vi springer på varandra ibland och varje gång är det lika härligt att träffa honom.
Han har sambo, hus och en dotter – född på min födelsedag och med mitt namn.
I somras ville jag så gärna kontakta honom, men det bar mig emot. Jag känner inte hans sambo och att trilla ner från ingenstans när jag blivit singel kändes konstigt.
Då kontaktade han mig. Helt från det blå kom ett mejl. Han hade mist sin mamma, visade det sig och kanske ville han, precis som jag, återknyta viktiga människor i en tid då livet skakar.
Vi fick aldrig ihop någon fika då, men vid jul åkte jag för att lyssna på en kör som han kompar. Vi kramades en evighet och allt var härligt för en stund. Han undrade om jag var ute på krogen nu och raggade och jag sa att jag nog snarare lagt ner det där med män.
”Klart det finns någon för dig!”
”Vet inte det, alla bra är ju upptagna.”
”Då får du väl norpa en upptagen.”
Han är min missade chans.
Då var det ett svårt val, men det enda jag kunde göra.
Idag är jag inte så säker…