Snurra ett solvarv

Genom området jag bor går en gata med malusträd.
Våren 2003 gick jag och exet denna gata hand i hand för att möta Stora Guddottern för första gången. Vi förundrades över träden som blommade i rött och rosa och blev en bild för lyckan som bubblade i oss, när vi traskade samma väg tillbaka till bussen som nykläckta gudföräldrar.

Våren 2004 bodde vi själva längs denna gata och nyinflyttade och lyckliga strosade vi under träden och följde vårens framfart genom dem; från gröna, späda knoppar, till rödrosa svällande knoppar på bristningsgränsen, till skira blommor, till fallande blomblad som färgade trottoaren röd.

Våren 2005 var härlig och hoppfull och promenaderna längs gatan var löftesrika.

Våren 2006 var fylld av arbete, men med stunder av förundran över vackra träd, precis runt knuten.

Våren 2007 var tung, men när träden började blomma, blommade också mitt hopp. Snart skulle sommaren komma, vi skulle ha tid för varandra, Maran skulle vara borta för sommarledighet och vi skulle komma på banan igen.

Våren 2008 har bara börjat. Träden har gröna, små knoppar och än så länge kan man inte ana hur vackra de kommer att vara om ett tag.
Jag slås då och då till marken av minnesbilder av ett liv som inte finns mer.
Ett liv, som för alltid, bara kommer att vara en övergående fas, som bara blev en parentes, en transportsträcka.
Och det är så sorgligt. Det jag trodde var för evigt, var för en tid. För varje vår som går kommer åren med exet att bli allt mer avlägsna, som en dröm, en illusion, en chimär.
På nätterna är han så nära.
I mina drömmar erkänner han att han är tillsammans med Maran och jag vet inte om jag känner lättnad över att äntligen få bekräftelse på det jag intuitivt vetat, eller sorg över att det jag fruktade var sant.
I verkligheten vågar jag inte möta honom
Jag vågar inte utmana mina känslor.
Tänk om jag upptäcker att jag fortfarande älskar honom?
Jag skulle inte orka att rämna igen, se honom vända mig ryggen och gå till någon annan.
Jag skulle inte orka se honom vara otillgänglig och främmande.
Jag skulle inte orka att han såg genom mig.

Därför kommer jag tacka nej till Stora Guddotterns femårsdag.
Därför kommer jag att fira Lilla Guddottern när hon har kompiskalas och inte när det är familj och släkt som firar.
Därför kommer jag att tacka nej till att närvara vid båda mina guddöttrars än så länge ofödda småsyskons dop.

Avståndet måste bli större.
Fler solvarv måste jorden hinna snurra innan jag är redo att möta våren fri från det förflutna.