Att höra samman ensam

Det är tomt att inte ha någon att spegla sig i.
Att inte komma hem till någon, att inte ha någon som är självklar närmsta, att inte dela allt med någon.
Den saknaden är stor. Så stor.
Men trots all ensamhet, så hör jag samman.
Runt mig finns ett nätverk som ger mig tillhörighet och trygghet, glädje och samhörighet.

Jag ska bli gudmor för tredje gången. Till en liten tjej. Guddotter nummer tre. Tänk att fem vuxna vid tre tillfällen gett mig samma förtroende. Att få vara en viktig vuxen i deras barns liv. Det är stort. Tillsammans bildar vi en familj. Jag är trebarns-gudmor. Mina guddöttrar har gudsystrar. Vi hör ihop.

Nästan varje dag och ofta mer än en gång den dagen trillar det in mejl från min vän och tonårsbästis Agronomen. Vi delar liv, tankar, funderingar, drömmar, oro, ilska, frustration nästan dagligen. Som en dagbok i samtalsform. Vi hörde ihop förr och vi hör ihop igen.

Makalösa Mamman ringde igår. Stora Guddottern fyller fem och ska ha första dagiskalaset. Hon är uppspelt och förväntansfull. Och Makalösa Mamman bad mig stå vid hennes sida när lägenheten stormas av små prinsessor. Vi har anordnat läger och ungdomskvällar, musikaler och resor. Vi har jobbat ihop oss. Vi underlättar för varandra i vardagen. Jag passar Stora Guddottern så att hon får en timmes sömn, rycker in när dagis inte räcker till, köper prinsesservetter till kalas och finns i en telefon eller soffa för att dela tankar. Hon kör hem ekologiska grönsaker till mig, hjälper mig att sortera tankar, räddar chokladbollsbak från sockerbrist och finns till hands. Vi hör ihop.

Mamma och jag har fått en mer vardaglig relation. Kortare och oftare samtal, på väg till eller från något annat. En avstämning, en koll. Vi hör ihop. Även dagar då vi ryker ihop.

Bästiskollegan träffar jag eller hör ifrån i princip dagligen. Hon är oftast den första jag vill prata med. Ocensurerat och oraffinerat. Bara rakt upp och ner.
Hon ringde ikväll, på väg från jobb. Ett sånt där samtal som betyder så mycket. Bara för att berätta om sin körövning, bubbla av sig lite och få lite sällskap på bilvägen. Och jag kunde bubbla lite tillbaka. Som en familjemedlem. Vi hör ihop.

Och det finns fler. Favoritkollegan som ringde i bilen hem från ett tröttsamt vigselsamtal. Glädjen i att få vara den hon ville dela sin frustration med.
Charmkollegan som ibland skickar sina upplevelser och tankar i ett mejl och som läser mina. Herr och Fru Mazarin, som stått vid min sida och talat om hur viktig jag är för dem.
Första Kärleken som ordnar plats för mig och frukost då och då.
Syster som glatt kommer hit och hjälper mig att få i ordning på balkongen och berättar om sitt kärleksliv.
Bror som gör hjälteinsatser. Pappa som rycker ut.

Listan kan göras längre.
Ensamma dagar är det bra att komma ihåg hur många som vill höra ihop med mig.