Jävla pissiga skitdag

Konflikter på jobbet.
Känner mig överkörd.
Får beröm av chefen och det möts av tystnad. Inte ok att berömma mig. Det är tydligen fel. Till och med Favoritkollegan tyckte att han tagit i. För många meningar riktade mot mig, i jämförelse vad han säger om andras arbete.
Jaha. Men det är ju ingen annan som dragit ihop fyrtiotalet sångare i ett gospelprojekt och fått dem att sjunga asbra i två gudstjänster, efter bara fem repetitioner.
Eller som i fjol startade en helt ny verksamhet och ett år senare har drygt nittio barn inskrivna i den.

Försökte vara duktig och ta överkördhetskänslan med prästkollegan på studs. Bokade möte och berättade vad jag ville prata om och varför. Kändes rakt och schysst.

Hamnade i en diskussion med organisten om var mitt gospelprojekt skulle räknas nästa år. Revir och pengar och platser. Känsloargument. Han har minsann stöttat mig och pratat med chefen, men vill jag inte stötta honom, så behöver han ju inte längre stötta mig. Vi hade ju ingen bra relation i början, men sen tog det sig. Men, visst, vill jag sabba det, så varsågod.
Det hela slutade med att jag tårögd sa att det här inte var en bra dag.

Och så familjekväll i kyrkan. Orgelvisning och bus. Hur kul kändes det?
Var på väg att ställa in.
Långt snack med kyrkoherden. Tårar och trötthet. Och frustration.
Tog mig iväg till slut i alla fall. Och det var nog bra.

Nu har jag kommit hem. Trött och ledsen.
Och har insett vad det är för dag.

I dag för ett år sedan, var sista gången jag hade kontakt med Exet. Det var då jag låg och skakade på golvet och inte kunde ta mig upp. Ingen kunde komma. Jag ringde honom. Han lovade, men ändrade sig efter att ha pratat med Maran. Han skulle ju till Satanstorp och äta middag och jag var minsann inte hans ansvar. Dagen innan hade han lovat att alltid finnas där för mig om jag behövde...

Kroppen minns.
Den här dagen var nog dömd på förhand.