Nostalgi

Läste nyss Lottens senaste inlägg om utklädningsåldern och det väckte minnen.
Än mindre Lilla My älskade att klä ut sig, skriva pjäser, spela huvudrollen i desamma och slänga in ett och annat sång- och dansnummer.
En något äldre Lilla My såg till att hamna på scen så ofta det bara gick. Rekvisitan hittades ofta i föräldrarnas garderober, både när det skulle letas fram brudklänning till sångnummer, 70-talskläder till musikalen Hair och drag kingutstyrsel till nyårsfesten.
En nutida Lilla My klär ut sig till ängel då och då i jobbet. En ängel med neonrosa, lockigt hår, mörkrosa klänning och knalliga strumbyxor, som dyker upp i gudstjänster, gör hyss, frågar, dansar och kommer med snusförnuftiga svar.
Och vid vissa gyllene tillfällen drar hon på sig den lilla svarta och leker jazzsångerska i högklackade pumps.

Det är inte konstigt att jag blir nostalgisk, för de senaste dygnen har varit fyllda av tillbakablickar och återträffar.

I fredags åkte jag och familjen för att träffa min nästkusin Li. Hon är en sådan fantastisk överlevare. Ur en mer än kämpig uppväxt, sina båda föräldrars bortgång och ett för tidigt vuxenblivande har hon skapat sig ett nytt liv. Vi träffade hennes man och deras fyraåriga dotter för första gången och på nolltid hade vi återskapat samma närhet och otvungenhet som vi delade som barn. Och det kommer definitivt att bli fler träffar!

I dag blev jag för en stund fjorton igen.
När jag såg Agronomen resa sig från trappan utanför stationsbyggnaden vaknade kroppsminnena.
Benen ville börja springa och hoppa, armarna fara ut och ansiktet spricka upp.
På samma sätt som när vi gick på högstadiet och iscensatte filmkramar (sådana där när pojken och flickan springer från varsin sida av perrongen, möts i mitten och han snurrar runt henne i en stor omfamning). Fast vi hade inte varit utan varandra mer än kanske fyrtio minuter och vår tågperrong var en trång och mörk korridor i en sextiotalsskolbyggnad bland suckande klasskamrater.
Jag samlade ihop mig, för jag är ju trots allt tjugoåtta och höll ben och armar i någorlunda schack. Däremot log jag nog från öra till öra och det var härligt att få krama om honom.
Nu har jag också träffat hans genomgoa fru Biologen och deras ursöta lilla dotter.
Jag är helt charmad.
Och hoppas på fler besök.

Mindre trevligt är det att Exet fortsätter att infiltrera mina drömmar.
Jag suckar och undrar varför han inte var man nog att stå för sina känslor och sina handlingar.
Han glider undan.
Inget rosa skimmer av nostalgi där inte.