Medicinmonopol – ja, tack!

Att stiga in på apoteket är en fröjd.
Välfyllda och välsorterade hyllor med krämer och tabletter i tjusiga förpackningar. Läckert färgkoordinerat med texten tryckt i snygga typsnitt.
Där inne kan man strosa runt bland de olika avdelningarna, lukta, prova och öka sin allmänbildning om allt från förstoppade porer till tilltäppta tarmar.
Personalen är lågmäld, vitklädd och ytterst professionell i sitt bemötande.
Ett trevligt ställe, helt enkelt.

Om det inte vore för apotekets kunder.
Som mamman som rådfrågar personalen om det finns något som hindrar en utbrytande kräksjuka – hon måste ju stå på benen nu när resten av familjen har gått i däck.
Eller pappan som tillsammans med sina barn jämför luskammar och lusmedel mitt bland balsam och inpackningar.
Det är då jag brutalt kommer tillbaka till verkligheten.Det här är ingen liten mysig boutiqe. Det här är en smitthärd.
Och mitt enda uppdrag är att få med mig mina varor utan att röra vid något eller någon på kortast möjlig tid, eftersom det är omöjligt att hålla andan i en evighet.

Nu pratas det om att luckra upp apoteksmonopolet. Det är ju läskigt. Rena rama självmordsprojektet. Ska man behöva springa ihop med lusiga, kräksjuka, förkylda människor med springmask i matbutiken nu? Tvingas lyssna till hur mobildiskussionerna kring yoghurtval och antal hekto köttfärs utökas med ”Var det en förpackning Immodium också, älskling?” mitt i konservgången.
Det vet väl alla, att det man inte vet har man inte ont av.

Gammal ost

Jag har tre kusiner, söner till min enda moster.
Min storkusin är i ålder precis mellan mig och min mamma. Det är fjorton år på varje håll.
Mellankusinen är tio år äldre än jag och lillkusinen sju år äldre.
Jag är äldst av mina syskon, så åldersspridningen är rejäl.

När mina kusiner var små hade de en ung och rolig moster, som passade, lekte, sjöng och pysslade om. Min mamma var som en storasyster och extramamma på en och samma gång.

När jag var liten hade jag tre extra storebröder. Lite irriterade och avundsjuka på den lilla som kom och tog uppmärksamhet och störde ordningen, men också lite omhändertagande och beskyddande. Ibland var det ett helvete med så stora kusiner. Dörrar stängdes framför näsan, ord flög en meter över huvudet och blickar sa mer än tusen ord, det var bara det att jag inte förstod vad.
Ibland var det himmelriket. Jag hissades och kastades, kittlades och sönderbusades. Jag fick spela och rita och leka. Jag fick krypa upp i stora famnar och bara sitta med.
Med åren kom kusinerna att betyda för mig och mina syskon lite av det, som vår mamma betytt för dem.

Nu har mellankusinen egna barn. En femårig pojke och en treårig flicka. Till vardags bor de i Italien, tillsammans med sin svenska pappa och sin spanska mamma. Ungefär en gång i halvåret kommer de till Sverige och träffar sin farmor (min moster) sin Tia Tulla (min mamma) och oss andra.
Därmed har kedjan fått ytterligare en länk. Nu är det jag och mina syskon som busas sönder och samman av två små barn.
Idag har jag umgåtts med kusinbarnen på egen hand. Vi har målat, lekt, sjungit och käkat plättar med stunder av knäsittande och kramande.

Släktbanden borde ha tunnats ut. Åldersskillnaden borde ha fått oss att inte ha så mycket gemensamt. Avståndet mellan Sverige och Italien borde ha fått mina kusinbarn att vara som främlingar.
Men så är det inte.
Vi är nära och viktiga för varandra.
Självklara och trygga. Vi kan skälla, gapa och gorma, prata förtroligt och bara vara.
En härlig och komplicerad storfamilj.
En familj där det alltid finns stora som kan busas sönder av de små och där de små växer upp till nya stora och de stora blir föräldrar till nya små.
En strid ström av avbetalningar för gammal ost.
Och aldrig har gammal ost smakat bättre!

Ett brustet hjärta

Idag slutade skolorna för terminen och jag och Favoritkollegan höll i två av stadens alla avslutningar.
Vid ett tillfälle bad vi tre barn komma fram, känna på något i en påse och sedan gissa vad det var.
I påsen låg ett hjärta – i detta fall ett gammalt, sönderkramat sresshjärta som fått en djup spricka mellan halvorna.
Barnen hade inga problem att känna sig fram och sedan haglade associationerna på vår uppmaning.
Kärlek, vänskap och fred... svaren var givna och ledde snällt vidare i enlighet med vår planering.

Tills en flicka sa något oväntat.
Sorg.
För en liten stund upphörde tiden.
För en liten stund klev livet in i avslutningsmanuset.
Ja, svarade jag. Sorg kan få hjärtat att brista, och så höll jag upp hjärtat och delade på halvorna så att sprickan blev tydlig.

Sprickan i mitt hjärta är djup och sårig.
Just nu är det som om någon håller isär halvorna och blottar det brustna. Ur jacket flödar minnen av sånt jag aldrig mer får uppleva. Saknaden jag inte vill kännas vid. De brännande tårarna av svek och smärta. Ensamhetens isande kyla. Rädslan…

Årets julkortsskörd är avsevärt mindre. Inte ett ljud från hans familj. Bekanta som dragit sig undan.
Idag låg där bara ett ensamt julkort på hallmattan.
Från familjen, skrivet av mamma.
På högersidan ett klassiskt god jul samt ett GOTT NYTT ÅR med versaler.
På vänstersidan: Vi älskar dig.

Och för andra gången idag upphörde tiden och livet klev in i julmanuset.

Ett halvår som singel

Sex månader har gått sedan den där fruktansvärda morgonen i juni då jag blev dumpad hos familjerådgivaren efter tio år.
Sex måndader...
Det är helt ofattbart.

Då trodde jag inte att jag skulle överleva.
Nu väntar jag på att livet ska börja igen, men tror det knappt.
Då visste jag inte vart jag skulle ta vägen.
Nu har jag en fungerande vardag.
Då var allt nattsvart.
Nu är det mer jämnt grådaskigt.
Då trodde jag aldrig att jag skulle kunna le igen.
Nu skrattar jag varje dag och leendena når allt längre in.
Då trodde jag att det var en mardröm.
Nu vet jag att det är mitt liv.
Då hoppades jag att det skulle ordna sig på något sätt.
Nu vet jag att det som var aldrig kommer åter.
Då trodde jag att jag kände honom utan och innan.
Nu står jag undrande inför allt som kommit i dagen.
Då ville jag bevara och konservera så mycket som möjligt.
Nu längtar jag efter nytt.
Då anklagade jag mig själv för alla mina brister.
Nu känner jag mig drabbad av hans oförmåga att kommunicera.
Då sörjde jag honom, mig själv, det liv jag levde, den framtid jag hoppades.
Nu sörjer jag allt jag trodde.
Då trodde jag att allt var över.
Nu vet jag att livet obarmhärtigt går vidare. Men än vågar jag inte tro att det kan bli större än så här.

Ett halvår kvar av detta sorgeår.

På det hela taget en bra helg

Då har jag passerat nästa tidsmarkör, den som har med hans födelsedag att göra.
Och det har gått riktigt bra, faktiskt.

Igår unnade jag mig sovmorgon, men det fick också till följd att jag drömde massor om honom och till och med om hans mamma. I drömmen skulle det delas upp saker, hon ville ge mig en massa. Jag grät och grälade om vartannat. Jobbigt... Men så var det också hans födelsedag, så det var ju inte helt oväntat att han skulle göra sig påmind.

När jag väl kommit upp åkte jag med pappa på tv-tur. Har fått en ny i födelsedagspresent, men måste välja ut den. Vi passade även på att käka ihop och jag shoppade lite till kvällens konsert. En riktigt mysig stund.

På kvällen var det sedan tredje konserten denna julgospelturné. Vi var på klassisk mark och det var så magiskt! Konserten svängde, publiken svängde och det var bara SÅÅÅ kul. För första gången i år kom jag inte direkt från jobbet med andan i halsen, utan hann landa och njuta. Dessutom kom både mamma och Bästiskollegan och lyssnade.

Idag var det jobb. Terminsavslutning för alla barngrupper med familjedag: lotteri, fika, upplevelsevandring om julen, pyssel och gudstjänst med luciatåg och predikan av min ängelkaraktär, med knallrosa hår. Idag gjorde hon entré iklädd ett alldeles för stort röcklin (gjort för präster i tvåmetersklassen), för att vara med i luciatåget.
Efter jobbet åkte jag två städer bort och gick och lyssnade på en klassisk körkonsert tillsammans med Bästiskollegan, hennes sambo och syster.

Efter en liten fikautflykt landade jag sedan i soffan framför slutet av Love Acutally.
Och en ny seger är vunnen!
Denna film är en favorit och väldigt förknippad med mitt tidigare liv. Vi såg den två dagar innan han gick, som ett sätt att hitta tillbaka till varandra, men då grät jag bara. I scenerna mellan Emma Thompson och Alan Rickman kom min verklighet för nära.
Men idag såg jag delar av den igen. Och kunde återigen njuta.

Lilla My 2-0!

Plockepinn

Vid den här tiden för ett år sedan, eller vilket som av de senaste tio, så hade jag påbörjat firandet av Exet. Klockan har passerat tolv och det är officiellt hans födelsedag.
I år blir det intet. Inget kort, inget samtal, inget mess, inget mejl, ingen hälsning. Bara tystnad. Han skickade förvisso kort till mig i måndags, men det är för sent. Inte en chans att jag ger honom något tillbaka. Och jag bjuder på om folk tycker att jag gör fel och han rätt. Han har gjort så mycket fel att jag har mycket svängrum.
Är det här en viktig tidsmarkör? En sådan där som ska passeras, precis som alla andra datum och högtider detta år? Jo, på ett sätt. Det känns lite grand. Men inte så mycket som jag trodde i somras.
I bilen hem från julkonsert, pratade jag med en körkollega om erfarenheten att bli lämnad. Hon uttryckte det så fint.
De där tio åren förvandlas till ett hål, ett hål man faller ner i jämnt och ständigt.
Uppgiften är att långsamt plocka och sortera ut vad som var jag under de tio åren och samla ihop det.
Precis så känns det nu i december. Jag pyntade - det hade inget med honom att göra upptäckte jag. Jag fyllde år - det hade väldigt mycket med mig att göra. Han fyller år - tja, det har inte med mig att göra och från och med nu är det här en dag bland många andra. Inget annat.
Kanske krympte hålet?

Jag behöver en paus!

På jobbet är det tokstressigt, vilket är helt logiskt pga advent och jul. Högsäsong, liksom.
Bästiskollegan kämpar med jobb, renovering, släkt...
Favoritkollegans drömmar om barn är ännu mer avlägsna.
Trivselkollegan drar på samma virus för andra veckan i rad, kämpar med sin gamla mamma och drunknar i jobb trots sjukdagar.
Själv är jag ju inte i toppform.
Ingen bra kombination. Svårt att orka bära någon annan, när man inte orkar bära sig själv... och samtidigt vill jag finnas där.
Men det är inte enkelt. Jag är fortfarande inte ur "me-myself-and-I"-fasen (vilket Bästiskollegan pikade kärleksfullt genom att ge mig ett halsband med just dessa ord i present).
Om bara någon av oss som trivs ihop på jobb fick lite lycka... det hade smittat av på oss andra och fått oss att orka lite till.

PAUS - NU!

Bitte...

Ett nådens år – tack!

Igår var det första advent och därmed nytt år i kyrkan.
Idag är det min tjugoåttaårsdag och därmed nyår i livet.
Dags att göra upp och starta om!

Nytt år med Gud?
Ja, det är frågan… vi har en del otalt med varandra.
Eller jag med Gud i alla fall.
Jag och Gud har haft ihop det alltid, typ.
Som i alla relationer har det ibland varit enkelt och självklart, ibland komplicerat och kämpigt, ibland pinsamt, ibland coolt, men ständigt i förändring.
Precis som i andra förhållanden, så är kommunikation A och O och på typiskt vis pratar vi inte samma språk.
Jag slänger iväg tydliga, raka ord och meningar om hjälp, tack eller förlåt.
Svaren däremot… För det första är det inte säkert att de kommer och kommer de, så är det ofta på ett helt annat sätt än jag tänkt mig. Dessutom får jag upptäcka och tolka dem själv, för de är baske mig inte uppenbara eller med tydlig avsändare.
Det här kan ju vara utmanande och givande, men inte just nu.
Dessutom har det mesta blivit tvärt om mot vad jag velat.

Tre innerliga böner följde mig i våras:

• Rädda mitt förhållande!
• Ta hand om barnet som Makalösa Mamman väntar.
• Gör så att Favoritkollegan blir gravid någon gång!

Det spelar ingen roll att jag inte tror på en marionettgud, som styr oss och har allt förutbestämt. Det spelar ingen roll att jag tror att ont händer utan att Gud vill det. Det spelar ingen roll att jag vet logiskt att böner inte är önskelistor till tomten och att bönesvar inte alltid är att få det man trodde man ville.
DET HJÄLPER INTE!

• Mitt förhållande gick i kras.
• Makalösa Mammans barn dog efter halva graviditeten.
• Favoritkollegan väntar och längtar och våndas efter två misslyckade IVF-försök.

Nytt år, nya chanser? Upp till bevis!

Nytt år med mig?
Jag drog ihop kalas för nära och kära igår. Bakade muffins, städade, dukade och donade. Tjugo personer, dvs ALLA som jag bjudit, kom och firade. Sorgligt att fira på egen hand för första gången på många år. Välgörande att vara prioriterad!
Fru Mazarin fällde avgörandet, när jag velade om jag skulle fira eller inte. ”När får vi fira dig?” var frågan hon ställde och då väcktes svaret.
Idag har telefonen ringt en del och grattningar har inkommit. Dessutom en inbjudan av Översätterskan och Skribenten att komma och laga mat till mig i min lägenhet. Det är mysigt.
Men åldersnojan finns också på plats och gratulerar. Tjugoåtta och dumpad. Singel, men så trasig och trött att något nytt är otänkbart. Fylld av saknad och bitterhet över allt som aldrig blir. Tanken på att jag någon gång kommer att vara lycklig igen känns overklig. Tanken på att jag någon gång kommer att dela mitt liv med någon igen känns orealistisk. Åldersnojan tar plats och uppmanar mig att acceptera mitt öde.
Spinster, tror jag den passande engelska termen är…

Nytt år, nya chanser? Jag tror det när jag ser det.

Första advents rubrik är alltid ”Ett nådens år”.
Ja tack! Det är jag värd.

Skadeglädje är också glädje!

Blev spontant medbjuden till ikea av min "överleva-dumpning-guru" Powerprinsessan.
Förutom mysigt umgänge, lite shopping och mycket snack så fick jag även lite ny info.
En av Powerprinsessans bästa vänner känner Maran.
Mr Mara hade ringt upp honom för ett litet slag sedan och önskat en fikastund.
Mr Mara är ledsen och uppgiven. Han vet inte längre vad han ska göra.
Han känner att de hela tiden är tre stycken i förhållandet.
När de hade semester, messade Maran och Exet konstant. När de ser på film, messar Maran Exet hela tiden. Överallt och hela tiden finns Exet med i deras förhållande, aldrig längre än ett sms bort.
Mr Mara hade också beklagat sig över sitt eget beteende. Över hur han ett tag tyckte att Exet var sympatisk och träffade honom lite på tu man hand. Över hur han lättade sitt hjärta angående sitt äktenskap för Exet. Sen insåg han med vem han pratade...
Det här är så klart fruktansvärt för Mr Mara. Jag får ont i magen å hans vägnar.

Men jädrar i min låda vad skadeglädjen bubblar!!!
Där har Exet gått runt och hållit huvudet högt. Nej, de är bara vänner. Han och Mr Mara är bästisar och bundis. Han och Maran är som syskon. Mr Mara har INGA problem med deras relation. Det var bara jag som var orealistiskt svartsjuk. Mr Mara har ju tom försökt fixa jobb till Exet. Även gemensamma vänner har anklagat mig för att måla allt i svart.

Nu går jag inte på det längre.
Nu vet jag.
Oavsett vad de har ihop - träning (Hur får en arbetande småbarnsmamma loss sex timmar i veckan för att träna med en annan man? De mammor jag känner har inte den tiden.), massage, vänskap eller sex, så sker det på bekostnad av Marans man, precis som det skedde på bekostnad av mig tidigare.

Det är riktigt humoristiskt att konflikträdde och Exet helt plötsligt hamnat i ett intrikat triangeldrama och det är riktigt löjeväckande att detta beteende går så stick i stäv med Exets goda, snälla och hunsade framtoning. Snacka om att falla hårt!
Därför tillåter jag mig att skratta.

Att vara sjuk och hemma har sina sidor.

Avigsidor:

• Man är sjuk...
• När man inte orkar annat än att sova och vara stilla så far tankarna runt.
• Sjukdom ökar drömmandet - mardrömmandet.
• Ensamheten blir VÄLDIGT påtaglig.

Rätsidor:

• Man får ta det lugnt - för man MÅSTE.
• Man får sova.
• När hungern till slut kommer, måste man äta och då kan man lika gärna äta ihop med Första Kärleken och passa på att prata av sig lite.
• Man blir bättre och då orkar man göra adventsfint hemma.

I mitt hem:

• hänger nu två adventsstjärnor rakt och prydligt med timer.
• hänger olika lila och guldiga julkulor i vardagsrummet, röda i biblioteket och en tjusig creme- och grönfärgad i sovrummet.
• ramas köksfönstret in av en ljusslinga.
• ligger turkos och gröna julkulor i en liten grupp på ett fat, tillsammans med annat fint.
• är två kitschiga julkrubbor av tre uppsatta - en minivariant i plexiglas på ett fat med turkos små glasstenar och en fingerdocksvariant på en hylla i köket.
• har även annat pynt, som adventsljusstake, en och annan ängel och någon tomte med dispens placerats ut.

Trodde aldrig jag skulle orka pynteriet i år, men det gjorde jag. Dessutom har det varit mysigt och känts roligt. Det faktum att jag älskar att pynta och göra fint till jul vann över separationsångesten.
1-0 till Lilla My!

Sjuk

Så har jag gjort det.
Första sjukdagen sedan jag började på min arbetsplats för 2,5 år sedan.
Det var nog smart, eftersom jag i princip bara sovit och ändå har huvudvärk, muskelvärk, lock för öronen och känner mig trött och hängig.
På onsdagar har jag dessutom mina rytmikgrupper med små, små barn och föräldrar och det vore väl ingen hit att smitta bebisarna...
Det skrämmer mig att vara hemma från jobb.
Jag är plikttrogen, jag gillar inte att ställa in, jag tror att världen ska gå under när jag inte är på plats och så vidare. Gammalt. Gammal är också irritationen över karensdagen. Jag hade många gånger nöjt mig med att vara hemma en dag, när det är som värst och sen bitit ihop. Med karensdagen är det ju helt galet. Då går det ju inte att gå tillbaka till jobbet dag 2 för att inse dag 3 att man behöver vara hemma igen, för då blir det två karensdagar. Alltså måste man bestämma sig för att bli sjuk när man har möjlighet att vara hemma minst två dagar. Det funkar ju aldrig...
Men det nya är rädslan. Rädslan över att ensamheten och sysslolösheten ska få mig att falla. Och det gjorde den. Hans frånvaro har inte varit så påtaglig på länge. Sorgen så närvarande, saknaden så stor.
Rädd att det aldrig ska ta slut, att jag aldrig ska bli lycklig igen, att jag alltid kommer att leva ensam... Rädd att rädslan ska sluka mig. Rädd att jag inte orkar dra igång igen, när jag en gång stannat av.
Rädd...

Steg för steg...

Lägenheten är skinande ren och godkänd i besiktningen.
Vaktmästaren har varit här och rensat badkarsavloppet, samt vasken i köket. Han är en klippa, som städar efter sig, inte lämnar spår och låser säkerhetslås med framlagd extranyckel och slänger sen in den i brevinkastet.
Julsakerna står redo att bli uppackade.
Inhandling till kalas är bokad med bästiskollegan.
Datum bokat för kontraktsskrivning för lägenhetsbyte.
Steg för steg...

En trea är för stor för en...

Efter att ha jobbat i gudstjänst med HUR många av mina gruppbarn och -föräldrar som helst, så trillade jag hem.
Sjuklig, trött och öm i hela kroppen och hela huvudet.
Kunde jag landa i soffan med glassen jag köpt hem på vägen?
Nej, nej, nej.
Storstädning i fyra timmar fick det bli i stället.
I morgon ska lägenheten besiktigas inför bytet mot en tvåa.
Då gäller det att allt är tipp topp!
Dessutom stundar födelsedagskalas inom kort och adventspyntande, så det är väl lika bra att ha gjort det värsta.
Flytt blir det troligtvis i februari.
Ska bli riktigt skönt.
En trea är alldeles för stor att julstäda när man är själv...

Det är tungt på jobb nu...
Det är tungt privat sedan länge.
Det är ingen bra kombination.
Jag är trött, slut, dränerad.

Och jag är ledsen. Ledsen över att chefen och hans högra hand signalerar att jag måste dra ner. Inte på den grupp jag fått i knäet och som får mig att vackla, utan på de arbetsuppgifter och grupper som är min huvudsyssla, ger mig lust och arbetsglädje. Ingen bra strategi...

Låg, låg, låg.

Mitt i allt detta kom bostadsbolagets beslut att lägenhetsbytet godkänns. Besiktning nästa vecka, så jag måste hinna städa.

Dessvärre har jag och den jag ska byta med lite olika syn på rimlig hastighet. Hon vill byta lägenhet i december (hon har ju redan bjudit en massa folk på nyårsfest...). Det vill inte jag. Jag jobbar som en gnu i december och skulle dessutom aldrig orka dra ihop en flytt inom ett par veckor. Så jag sa tidigast i mitten av januari. Hon blev inte glad och började prata om alla lägenheter hon tackat nej till.
Nåja, hon får en fantastisk lägenhet i toppskick, renoverad med kärlek och omhändertagen. Hennes lägenhet är tämligen nedgången.
Aldrig att jag forcerar flytten! Allt ska gå rätt till. Rätt persons namn på rätt kontrakt, möjlighet till sortering och organisering. För mycket i mitt liv är rörigt ändå.

Men det ska bli skönt att flytta! Jag behöver det. Få börja om på egen hand, bygga ett eget hem, komma bort från väggarna.
Lägre hyra är ju inte heller fel!
Och i morgon inhandlas en ny, snygg bäddsoffa på ikea. Det ska bli kul!

Att få börja om på nytt

När jag läste denna text på Hackes blogg, skrattade jag högt. Den fick bli inledning till den morgonbön jag höll för personalen idag. Varje dag borde nämligen börja på nytt med ett leende.
Här är mina andra tankar, som jag delade med mina kollegor i morse. De svavelosande texterna jag refererar till är domsöndagens texter 2:a årgången (Dan 7:9-10, Upp 20:11-21:15, Joh 5:22-30).

På söndag är det domsöndag och mina rytmikgrupper ska medverka för första gången i kyrkan. Som musiklärare får jag lätt panik när jag läser texter om uråldriga män på tronstolar och böcker med förteckningar över dömda. Hur förarbetar man sådana texter i grupper med barn och småbarnsföräldrar? Konkretiserar ordet? Och hur väljer man sånger? Eller gör söndagsskola?
Jag vet fortfarande inte, men jag tänkte börja testa lite tankar här.

Först och främst har jag beslutat mig för att lämnar de brinnande sjöarna till Favoritkollegan, som är präst.
Jag väljer, med förmånen utifrån att vara lärare och inte teolog, att ta fasta på det som står mellan allt svavelosande, nämligen omstarten, en ny himmel och en ny jord. Kyrkoårets nyårsafton. Sista dagen på det gamla, med löften och förhoppningar inför det nya, då allt ska bli annorlunda och jag en lyckligare och sundare människa.
För längtan efter att få lämna och börja om känns bekant. Det kan jag relatera till mig själv, men också till deltagarna i mina grupper.

Rytmikgrupperna består av små barn, de flesta väldigt nya här på jorden och deras, i många fall, lika nya föräldrar.
I föräldrarnas ögon ser jag förhoppningar. Viljan att skapa det bästa för sina barn, förutsättningar och skydd, men också önskan att välja bort och skydda från sånt som de själva upplevt, men velat vara utan. Det nya livet, som har alla möjligheter att bli så mycket helare, lyckligare och tryggare än mitt eget om jag bara fyller på med rätt saker.
Men barnet är inte tomt när det kommer. Där finns personlighet, dygnsrytm, temperament. Förutsättningar för både begåvningar och svårigheter. Så allt som fylls på påverkas av det som redan finns. Och föräldrarnas räckvidd har begränsningar, det kommer dagar då det inte längre går att skydda barnet, eller välja åt det. Dagar då barnet gör tvärtemot det föräldern ville och föräldern bara hjälplöst kan se på. För tillsammans med våra medfödda förutsättningar, finns också drivkraften att få välja själv.
Och detta pågår ständigt, generation efter generation.

Men jag kan inte sluta hoppas på en ny start, en ny början.
Jag måste tro att det kan bli bättre, att det kan förändras.
I mitt liv här och nu, även om den omstarten aldrig kan bli frikopplad från det som varit, men också i stort, en omstart som verkligen är en ny början, bortom gråt, klagan och död.

Helgslut

Jag är helt slut efter en helg full av eget sjungande och lyssnande på systers skolkonserter.
Och det är konstigt.
Egentligen borde jag vara påfylld efter två bra konserter med kören och en vacker stund i domkyrkan med Förklädd Gud.
Men jag är bara slut...
Det är för mycket nu.
Min jobbsituation stressar mig så.
Jag ha inga reserver och inget energiskapande i min vardag.
Jag sliter med varje dag som ensam och det är tungt nog.
Jag orkar inte att jobbet strular.
Jag orkar inte kämpa på en front till i ett krig jag inte kan vinna.
När får jag lov att vara svag?

Hemmakväll

Har haft en tuff jobbvecka.
Är drabbad av chefens förtroende och goda öga.
Man skulle kunna tro att när man är bra, så blir man belönad.
Men icke…
Just nu känner jag mig bestraffad med fler arbetsuppgifter. Arbetsuppgifter jag får ta över från
kollegor som inte håller måttet. Tacken för effektivitet och planeringssinne är fler grupper, att leda, åka på läger med, administrera och planera. Arg är bara förnamnet.
Dock har det fört med sig två hemmakvällar denna vecka, som jag verkligen njutit av.
För andra kvällen i rad trivs jag hemma och kan slappna av och varagslyxa lite. Har till och med valt bort att ringa upp vänner som sökt mig just ikväll, för att få lite egentid.
Slumrade i soffan nyss, för första gången denna sida juni och tyckte att det var skönt.
Kanske är jag på väg att sluta springa? Eller så tar jag bara ett depåstopp. Oavsett vad så är jag värd det och tänker njuta att jag orkar stillhet, om så bara ikväll.

En tanke

Jag har förhandlat med mig själv från den första dagen vi blev tillsammans.
Då handlade det mest om att han inte stämde in i pojkvänsprofilen - och det var inte lätt att acceptera som sjuttonåring.

Jag vägde i början dåliga kyssar och fumligt nybörjarsex mot ömhet och närhet som pirrade.
Jag vägde senare mesighet och initiativlöshet mot stabilitet och trygghet.
Jag vägde i perioder andras attraktionskraft och spänning mot en djupare kärlek.
Jag vägde i slutet obekräftelse och ointresse mot framtidsdrömmar och minnet av det goda.

Men jag valde alltid honom och valde om honom. Hittade tillbaka till pirr och förälskelse. Mina val gjorde mig starkare, mina känslor djupare och honom bättre i mina ögon.
Endast en fantastisk man kan gå vinnande ur alla dessa förhandlingar.

Jag vet att han återvalde mig en gång på allvar, då han egentligen tänkt gå, efter ett år vi tillbringat med 55 mils avstånd.
Men sen vet jag inte. Jag tvivlade och fick honom att gunga, men han ville alltid tillbaka.
Kanske var det bekvämast, skönast och lättast för honom att stanna, fram till en dag då det inte längre var klart och tydligt. Där stod en annan kvinna och skymde sikten. Där fanns en depression som la sordin på alla känslor, utom de nattsvarta. Där fanns kriser i vår omgivning som dränerade oss på tid och energi.
Och utan erfarenhet av att behöva förhandla och välja om, så fanns det bara en väg. Bort.
Då fanns det bara en enkel lösning på nödvändig förändring och det var att lämna.

Det är ju bara trist att man inte kan förändra sig själv genom att lämna situationen som kräver förändring.

Hade jag så fel?

Jag går i samtal för att hantera livet sedan exet valde att dumpa mig.
Han gjorde det inför familjeterapeuten på vårt andra samtal och hennes lösning var att se till att jag fick en annan psykolog att gå och prata med.
I början gjorde jag inget annat än grät och sen har det mest varit prat.
Hon har hjälpt mig att hitta vissa nycklar, formulera vissa saker och bekräftat mig och mina känslor.
Ändå finns det något som gnager i mig.

Igår sa hon nämligen någonting i stil med: ”Utifrån vad du har berättat, så känns det som om du har projicerat dina goda sidor på honom och att han har psykologiskt parasiterat på dig. Tagit energi ifrån dig.”

Visst känns det skönt när någon säger att han inte är guds bästa barn, men det här snurrar ändå runt i huvudet.
Har det alltså inte varit ett bra förhållande?
Varför trodde jag det då?
Hade jag fel?Är jag inte förmögen att avgöra om något är bra eller inte?
Ingen människa är fullkomlig, men han var den jag valde. Var jag puckad?
Om han inte hade gått, då hade ju verkligheten och omdömet sett annorlunda ut, eller?
Eller var det självklart att han gick, för att förhållandet var dåligt? Var det alltid dåligt? Har jag levt i en total lögn?

Det snurrar, som sagt.
Hur kan någon gå från den ende man kan tänka sig, till att bli någon som haft negativ inverkan på en?
Är det så här det är att separera?
Är orsaken alltid att förhållandet är dåligt?

Förhållandet var ju definitivt inte på topp när han tog steget, men länge funkade vi. Mycket var gott och positivt, men för honom tog känslorna slut och med dem viljan att arbeta för oss.
Betyder det att vi inte var bra för varandra?
Är det då sant att den som lämnar för någon annan gör ett rätt val? För när känslorna tar slut är det ett tecken på att förhållandet är kasst?

Jag trodde nog att det mer handlade om att alla förhållande bygger på att man vill och arbetar för dem. Att man väljer varandra med alla brister och styrkor och kompromissar. Känslorna förändras, ibland är de starka, ibland borta i stress och gräl, men så länge man fortsätter välja varandra kommer de tillbaka.
Eller hade jag helt fel?

*suck*

Var hemma hos Stora Guddottern och Makalösa Mamman ikväll. Mat och umgänge, som så många andra lördagar i mitt tidigare liv.
Nu var det första gången på länge. Det gick bra en lång stund och var trevligt. Middag, Pippi och godis, TV-sällskap. Men så kom det, först i små, små smygande vågor. Minnesbilderna och hur det varit. Hur det borde varit? Hur en lördagsmysig guddotter brukade sitta mellan oss, hur snacket brukade gå, hur jag brukade ha någon att sitta nära, hålla i handen, lägga upp mina ben på. Vid tio hade vågorna ökat i styrka och jag försökte få bukt med tårarna på toaletten. Det var omöjligt och jag plockade ihop mina saker, ursäktade mig och gick hem. Ledsenheten var dubbel. I tårarna fanns även sorgen över att min och Makalösa Mammans vänskap, som inte längre rymmer mig fullt ut. Väl hemma ringde jag mamma, bara för att inte sitta ensam med sorg och tomhet. Vet inte om det var en bra idé. Hon blir så otålig. ”Du måste släppa det här!” ”Det var ju uppenbarligen inte rätt – då hade han ju inte gått.” ”Du sörjer ihjäl dig, du måste gå vidare.” Allt sagt som krävande uppmaningar. Det blir inte bättre. Just nu är jag bara ledsen och behöver bli mött där. Även jag är trött på att vara ledsen. Även jag vill att jag ska bli lycklig igen. Även jag vill lägga detta bakom mig.

Lite bättre?

Med hjälp av Bästiskollegans omtanke och vassa kommentarer om att jag ska ta mig samman och att jag banne mig är närmre äktenskap och barn nu, än när jag var tillsammans med exet i kombination med en torsdagsdejt med Översätterskan med mycket prat, lite mat och en äpplekaka, så känns livet lite bättre.
Tror jag...
Ska sova på saken och se hur morgondagens lekträff med Stora Guddottern och Makalösa Mamman avlöper. Risken finns att jag faller igen, men då är jag i alla fall lite beredd.
Med hopp om god sömn...

Brev till exet

Jag vet inte var jag ska börja. Vi har inte pratats vid på länge nu. Drygt sex veckor. Så länge har jag aldrig varit utan dig. Trodde att saknaden hade börjat lägga sig, men den är tillbaka. Det gör så ont. Du fattas mig så.
Jag kan fortfarande inte fatta att du valde bort mig, valde bort oss. Att jag inte var värd att kämpa för.
När jag tänker på det liv vi hade, det goda vi delade, så går jag sönder. Jag rämnar…
Överlevnadsinstinkten har tvingat mig se det som inte funkade, se besvikelserna och skillnaderna. Det funkar rätt så bra, men det blir som att bygga luftslott.
Jag trivdes, jag älskade, jag ville, annars hade jag ju varit den som gått.

Bästiskollegan försökte få mig på andra tankar igår.
”Du ville mer”, påminde hon mig. ”Du ville barn, familj, en framtid. Du ville initiativ, uppskattning och jämbördighet.”
Allt det är sant, men framförallt ville jag dig.
Jag valde dig och visste då att jag valde bort annat. Jag var beredd att ta de konsekvenserna, att leva utan de stora orden, utan tydligt mål och riktning, bara jag fick leva med dig.
När jag skriver detta framstår jag som någon utan egen vilja, någon som försökte leva sitt liv genom någon annan. Så är inte fallet. Du var ingen kanal, inget redskap, ingen väg till lycka. Du var den jag valde och valde om, som min reskamrat genom livet.

Men du valde bort mig.
Ingenting jag gjorde kunde förändra det faktum att du stängde dörren.
I början trodde jag att det var en fas, att vi skulle kunna hitta tillbaka till varandra igen.
Att vi ett år senare, skulle träffas hos vänner på någon sommarfest och att vi skulle se varandra på nytt, få lära känna varandra på nytt, få återupptäcka och återuppväcka.
Så kommer det aldrig att bli. Det vet jag. Det är kört.

Du har valt bort mig, inte bara här och nu, utan för all framtid. Ditt agerande med Maran, då och nu, ditt sätt att hantera separationen, allt du kastade i ansiktet på mig, de val du gör idag, gör att det är omöjligt för mig att se på dig med samma blick igen. Du kommer aldrig mer att bli insläppt i mitt liv. Jag kan idag inte ens se hur du skulle kunna finnas som bekant. De sår du har orsakat mig är för djupa. Jag ser ingen annan möjlighet än att hålla mig så långt från dig som möjligt. Aldrig mer kommer du att få tillgång till mig. Aldrig mer kommer jag att se på dig med stolthet eller värme. Du förorenade effektivt det liv vi delat. Visst finns alla goda minnen kvar, men de är förpassade. Ibland kommer de tillbaka, men då går jag sönder på nytt. Dessutom passar de så dåligt ihop med de sidor du visat nu, så jag får inte längre ihop bilden.

Jag får höra och försöker tro att man själv skapar det liv man vill leva. Att det hänger på mig och ingen annan om jag är lycklig.
Problemet är att jag skapade ett liv med dig. Jag byggde upp ett hem, en tillvaro, ett sammanhang med dig. Du drog dig ur och kvar står jag i resterna. Tom och trasig. Kanske lättar det när jag flyttar och slipper bo kvar i det hem vi omsorgsfullt byggde oss. En bytesansökan ligger inne hos kommunala fastighetsbolaget och kanske är tiden till en flytt snart mätbar.
Förhoppningsvis gör det skillnad.
Men jag vågar inte riktigt tro det.

Jag vet nu att jag inte var den enda, eller den rätta för dig. Men tänk om du var den ende för mig? Tänk om det aldrig blir bättre än det var?
Jag är så bränd. Hur ska jag någonsin våga släppa in någon på nytt?
Jag undrar om du någon gång kommer att förstå hur mycket dina handlingar påverkade mig.
Innerst inne önskar jag att du försvann från jordens yta, att jag inte behövde dela platser och människor med dig längre.
Men jag får nöja mig med att hålla avståndet.
Kontakta mig inte.

Tillbaka...

i sorgen. Ilskan, blev till drömmar, som blev till ledsenhet.
Tillbaka i varför??? Tillbaka i saknad. Tillbaka i älsk..., nej får inte ens tänka det.

Jag är bara så förbannad

Tydligen är det inte genom egen kraft exet har nytt jobb på g.
Nej, det är Marans man som fixat möjlighet till detta.
Vet inte om det är i hamn, men ändå...
Å andra sidan är det som Bästiskollegan sa. Min bild av exet blir ju bara bekräftad.
Dessutom fick jag reda på att han lånat böcker om massage.
Den informationen tillsammans med minnet av hans kommentar om att han och Maran pratat om att man ju borde få massage ibland, för att må bättre...
Är Mr Mara dum i huvudet?

Jag är förbannad.
Förbannad på att han inte behöver jobba själv. Förbannad på det han har ihop med Maran. Förbannad för att folk tror att jag är övertolkande. Förbannad på att jag reagerar så starkt på vad han gör och inte gör.

I första hand ville jag dela liv med honom
När det sket sig, så vill jag i alla fall bli fri, må bra och kunna gå vidare.

Outad

Sedan en tid tillbaka framgår det med all önskvärd tydlighet på denna blogg att jag är kristen (räkna bara antalet "gudstjänst" eller "guddotter" i de senaste inläggen...).
Inte lönt att hymla, smyga eller sockra sanningen.
Bara att komma ut och vara den jag är.

Anledningarna till att jag har tvekat är:

1. Det har inget med min separation att göra (om man bortser från den lilla detaljen att det var genom kyrkan vi träffades, i kyrkan vi jobbade och i kyrkan han träffade Maran, men det är ju bara petitesser i sammanhanget).
2. Ordet kristen får folk att koppla samman en med allt från Kristi brud, till Kristdemokrater (själv är jag inget av det).

Men i fredags gick det plötsligt upp för mig hur jag skulle göra för att presentera denna sida av mig själv på rätt sätt. Helt enkelt genom att länka till ett TV-inslag, för en bild säger ju mer än 1000 ord och när bilden dessutom innehåller både ord och ton, måste det ju vara oslagbart.
Så håll till godo (och klicka dig fram till "Mamma, pappa, barn")!

http://www.tv4.se/fredaghelaveckan/

Kärleksbombad!

Efter två månaders tomhet och saknad, så träffade jag äntligen 4-åriga Guddottern igår en kort stund i hennes Makalösa Mammas bil.
Min och Makalösa Mammans relation har varit gungig den senaste tiden. Vi har båda varit låga och den neutralitet hon sa sig inta, upplevde jag verkligen inte. Dessutom jobbar hon, exet, Boel och Maran på samma ställe - det ställe där jag, genom Makalösa Mammans beslut, inte längre är välkommen som ungdomsledare. En riktigt soppa med andra ord och jag har valt att hålla distans för att inte förvärra.
Det korta mötet med Stora Guddottern var inte nog, varken för mig eller henne. Makalösa Mamman och jag bestämde raskt att träffas på fredag, men inte heller det räckte. Guddottern ville inte släppa mig.

Så idag hämtade jag henne och vi två traskade iväg till gudstjänst för små och stora. Hand i hand sprang, hoppade och gick vi. I kyrkan valde hon, stora långa tjejen, att sitta nära, nära i mitt knä och gosa, mysa och busa. En liten pojke döptes och tillsammans pratade vi om den stora dag, då jag blev hennes fadder och att vi hör ihop sedan dess.
Efteråt bjöds jag på lunch av Makalösa Mamman och jag och Guddottern lekte och njöt varandras sällskap.

Det finns ett stråk av sorg denna dag. Att inte längre kunna dela den med hennes gudfar. Att exets val att bryta, även bröt den lilla familj vi utgjorde. Saknad...

Men framförallt är jag så fylld av kärlek. Fylld av min kärlek till henne och av hennes till mig.
Vi hör ihop. Ett band som knutits hårt och starkt genom att träffas minst en gång i veckan i hela hennes liv. Till och med innan hon föddes kände hon igen min röst när jag sjöng. Älskade unge...

Som grädde på moset fick jag dessutom en stund med Lilla Guddottern, 18 månader gammal och lika älskad och omhuldad. Lilla Guddotterns föräldrar är Herr och Fru Mazarin, så vi har träffats mycket denna höst. Att höra hennes lilla röst ropa mitt namn, när jag ringer på dörrklockan är stort!

Totalt kärleksbombad sitter jag nu hemma och kan dessutom meddela att jag nu, med Herr Mazarins hjälp, är invigd i punkalagningens mysterium...

En glimt av framtiden?

Häromdagen tog jag en tur på stan efter jobbet.
Trots trötthet och sömnminus, lockades jag inte av tanken att gå hem och umgås med väggarna och TV:n.
Jag sicksackade in och ur affärerna, provade kläder, fingrade på saker och njöt att av att vara ensam, men omgiven av andra.
Mina lungor fylldes av sval kvällsluft och jag höll huvudet högt där jag gick. Kände mig självständig och tillfreds med mig själv.
Innan jag vände hem köpte jag mig en take away-latte. Medan jag väntade på att få den tittade jag mig omkring. I närheten av disken satt två kvinnor, var för sig. Den ena i fyrtioårsåldern, den andra drygt tio år äldre. Den ena satt med en kaffe och blickade ut på gatan. I all sin tankfullhet såg hon nästan uppgiven ut. Den andra satt och bläddrade i medhavda papper, som om hon fördrev tiden det tog att dricka sin kaffe och äta en kaka.

Jag fick min latte och gick ut. Mörkret kröp in även i mig. För tänk, om det var två äldre versioner av mig själv?
Idag, ensam med en latte att ta med till en tom lägenhet. Om femton år, ensam med en latte stirrandes på livet som pågår utanför fönstret. Om ytterligare femton år, ensam med en latte och en bibba papper, sittandes på café för att slippa gå hem till tomheten.
Skräck…

Återta

Sorgeår… ja, det är väl det jag lever i.
Dag för dag lämnar jag mitt gamla liv och återtar mitt eget.
Första sommaren har gått: midsommar, födelsedagar, semester.
Första hösten är under arbete och konstruktion.
Första julen ligger otäckt nära: alla våra födelsedagar, traditioner, fester.
Men den saknaden tar jag tag i en annan dag.
Dag för dag får jag lämna och återta. Blickar jag framåt stupar jag.

Idag åkte jag till Huvudstan med mamma och syster. En riktig tjejdag med shopping och strosande, men också ett steg i återtagandet.
Till Huvudstan åkte vi regelbundet för att sätta guldkant på tillvaron. Visst har jag åkt med andra också, men det var något speciellt för mig och exet.
Nu har jag varit där, gått delvis i gamla spår, men även trampat upp nya stigar.
Sorgeklumpen i magen var ständigt närvarande, men hindrade mig inte från att ha trevligt.
Jag lät mig till och med förföras av allt vackert julpynt. Jag älskar julen…
I mitt fönster hänger nu en fantastisk, lila julgranskula.
Jag kommer kanske genom julen också…

Antiklimax???

Enligt exets egen handlingsplan skulle han ha ringt ikväll för att "stämma av".
Förra gången det var dags, sms:ade jag honom att inte ringa. Det gjorde jag inte denna gång, utan hade helt enkelt tänkt att ignorera det.
Hålla hemtelefonen upptagen och noga kontrollera numret om mobilen skulle ringa.
Han ringde inte... tror jag. Det ringde vid åtta och jag svarade inte, Jag tror inte att det var han, eftersom det var en timme för tidigt (då är han nämligen inte hemma från privatträningen med Maran).
Jag önskar att jag kunde säga att jag inte bryr mig, men det gör jag så klart.
Jag ville inte prata med honom, men jag hade velat att det beslutet låg hos mig, inte hos honom.
Men jag är inte förvånad.
Allt stort snack om att höra av sig vid stora händelser: flytt, jobb, partner... har han ju inte hållit hittills, så varför skulle han börja nu?
Nä, det är bara till att fortsätta stänga dörren, låsa, regla och täppa igen varenda liten springa.

Tuff dag och kväll

Ibland blir ensamheten så påtaglig…
Ett mejl från en vän som vill träffas utlöste tårar och jag satt gråtandes hos ena bästiskollegan.
Hur gör man när det finns taggar som gör ont och hinder som känns oöverstigliga till vännen?
När ens sorg inte ryms i vänskapen, när den som säger sig vara neutral tar ställning och när en av ens närmsta vardagsvänner glider ur vardagen, men delar vardag med exet genom jobbet.
Hur överlever man saknaden av ett gudbarn man tidigare träffat minst en gång i veckan och nu inte sett på två månader?
Hur reparerar man svek?
Jag vet inte… och därför vet jag inte hur jag ska göra. Träffas, med risk för att allt det outtalade bubblar upp och gör det värre, eller inte träffas, och låta sprickan och känslan av svek växa sig allt större?
Det bästa vore väl att tala ut, men då måste båda vilja och jag tror inte att önskan är ömsesidig. Men jag tror heller inte att jag orkar låtsas som om det inte finns.
Så jag köper mig tid genom att vara uppbokad.

Väl hemma efter en lång arbetsdag ringde syster för att boka systerdag. Mysigt… Systerdag växte till mamma-/dotterdag och så var mamma i telefon. Jag grät och berättade om dagens dip. Kändes skönt. Tyvärr grumlades känslan av att mitt föräldrahem är i gungning. Inget nytt under solen, men det är så smärtsamt.

Och nu får jag bära det själv. Det finns inte längre en famn att krypa in i och dela sorg och oro med. Mitt gamla hem är ostadigt och det egna jag byggde finns inte längre. Just nu är jag så ensam…

So far...

I drygt fyra månader har jag levt ensam.
Om jag bortser från de stunder då det fortfarande känns som en mardröm och i stället ser till vad som hänt under denna tid, så känns det snarare som fyra år.
Så här är en summering.

Saker jag numer gör och klarar:

• Rensa avlopp med kaustiksoda
  Tidigare oprövad mark, men nu är jag något av en mästare i denna gren. Lagom farligt, låter roligt och ger snabbt resultat. Synd bara att det gör mig till miljöbov.
• Jaga och döda spindlar
  Varje ofrivillig närkontakt med en åttabening orsakade hjärtklappning, panik och hyperventilering och olustkänslan satt i länge efteråt.För tio år sedan skulle jag ha skrikit, sprungit och flippat ut tills någon tog hand om äcklet. För fem år sedan skulle jag ha satt något över den alternativt smashat den och gått omvägar och ryst tills någon kom hem och tog hand om resten.
  Nu tar jag tag i problemet metodiskt. Ett välriktat och hårt slag med en sko plattar ut odjuret och sedan tar dammsugaren hand om resterna. Sitter den väggen eller i taket är det dammsugaren direkt. Jag får knappt en förhöjning av adrenalin längre.
  Det är nästan lite synd.
• Tvätta
  Missförstå mig rätt nu. Självklart har jag tvättat även tidigare, men tvättkällaren var jag inte speciellt god vän med. Mörk, läskig och spindelrik. Nu däremot är jag totalt in control of the tvättkällare, vilket har smittat av sig även på andra källarutrymmen. I rule!
• Mörker
  Jag har alltid varit illa mörkrädd, till och med i lägenheten. Att gå hem själv i mörker gjordes ytterst sällan och då i mer än rask takt (synkade väl stegen med hjärtrytmen). Men nu… inte fasen ska lite mörker stoppa mig. Och märkligt nog, för varje gång jag traskar vägen hem i mörker, så sänks pulsen. Nu är det först efter tio på kvällen, som jag har nycklarna i handen.

Saker jag jobbar på:

• Laga mat
  Ärftlig akilleshäl. Blir ofta köpelunch och lite fil på kvällen. Men jag jobbar på det. Plättar är jag till exempel en total virtuos på. Också det ärftligt…
• Umgås med mig själv
  Är inte lika desperat efter sällskap. Gillar fortfarande inte långa dagar med endast mig själv som sällskap, men blir inte panikslagen längre. Det finns ju alltid saker som måste göras: yoga, varma bad, shopping, bokläsande, bloggande, dansa framför spegeln…
• Laga punka
  I teorin vet jag ju hur man gör, men jag har aldrig gjort det. Skulle kunna lämna in cykeln, men det är ju ingen sport. Så jag har en punkadejt med Herr Mazarin på lut vilken dag som helst nu. Får kanske förbereda mig med lite facklitteratur först? Castor lagar punka ska vara bra, har jag hört.

Saker jag fortfarande är usel på och nog aldrig kommer att behärska:

• Rensa avlopp manuellt
  Uärk! Går bara inte! Tänker inte ens försöka lära mig. Äckligt, vidrigt, hemskt… Dessutom är ju hela poängen med hyreslägenhet att det finns folk att ringa, som kan komma till undsättning till damer i nöd.
• Sluta shoppa
  Varför? Måste ju unna mig några glädjeämnen… Dessutom är det riktigt trevligt att stiga ut i omvärlden i snygg frisyr och snygga kläder inifrån och ut. Vem vet, kanske kan må bra-känslan smitta av sig utifrån och in också?
• Rebound
  Nä, det går bara inte. Jag kan inte, inte ens i tanken. Hur fasen gör man? Jag var sjutton sist och det känns som om spelreglerna är i grunden förändrade. Flirta - inga problem, men sen tar det stopp. Känns ju lite dumt och frustrerande. Tänk att gå omkring, snyggare än någonsin, smalare än någonsin (separation är ju världens effektivaste bantningskur!) och inte vara kapabel att använda det. Vilket slöseri!

Brev till Boel

Bästa Boel,
det här är ett brev till dig, som jag aldrig kommer skicka eller mejla.
Men jag måste få det ur mitt system.

Du kom in i mitt liv som tonåring, på väg att omdefiniera dig själv och ta chansen att bygga dig själv på nytt i ett nytt sammanhang.
Jag vill tro att jag var en del av den processen.
I den ungdomsgrupp jag var med och ledde, blev du en av de lysande stjärnorna: rolig, kompetent och seriös.
Jag gav dig en plats på scen i våra uppsättningar, gav dig sånglektioner och uppmuntrade dig musikaliskt.
Jag satte stor tilltro till dig och bad dig bli ledare för andra, då jag såg att du hade så stor kapacitet.
Jag tog dig i försvar, när kollegor ansåg att du inte levde upp till förväntningarna. Jag såg att våra krav var för högt ställda, för trots alla dina talanger så var du fortfarande tonåring.
Med åren växte värmen oss emellan. Du blev ung vuxen och åldersskillnaden minskade. Allt mer började vi jobba sida vid sida och en vänskap växte fram. Fortfarande med en rollfördelning där jag var mer omhändertagande, men det fanns en ökande ömsesidighet.
När du flyttade utomlands för att jobba, samtidigt som din familj flyttade till andra sidan jorden, fanns jag där som en del i din trygghet.
Jag lyssnade, tröstade och stöttade när du ringde på knastrig telefonlinje och grät och kände dig liten. Jag lovade din familj att finnas till hands när du kom hem igen och det gjorde jag.
Jag såg så mycket av mig själv i dig och tyckte så mycket om dig.
Vi återgick till att arbeta tillsammans och denna gång på lika villkor. Det var så givande!
Jag fick se hur du strålade och tog plats – i ditt jobb och på din fritid. Och jag ville fortfarande tro på dina ord, att jag var en del i din strålglans, att jag hade något med vägen dit att göra. Jag fortsatte att ge dig utrymme – på scen och i mitt hjärta.

Under hela denna tid, var jag ena delen i en väl sammansvetsad enhet. En enhet som du gärna kallade familj.
Kanske trodde du att allt jag gjorde hade dubbla avsändare, kanske trodde du att både han och jag arbetade lika mycket för relationen. Så var det inte. Det var jag som bondade, som nätverkade och som höll liv i det sociala. Han tyckte det var praktiskt, men var totalt ointresserad. Det skilde ju dessutom 11 år på er. Jag vet att du tyckte mycket om honom, men jag trodde nog att det var du och jag som hade den djupa vänskapen.

Men jag hade fel.
Inte en enda gång har du hört av dig sen jag blev lämnad. Inte ett sms, inte ett mejl, ingenting. Bara tystnad…
Det gjorde mig ledsen, men jag hade ändå någon sorts förståelse. Du är vuxen, men ung och det är svårt att veta hur man ska göra.
Men jag hade fel.
Du hörde inte av dig, eftersom du valt sida. Du valde honom.

Nu, när han är mellan lägenheter, så öppnar du upp ditt hem för honom.
Inte ett ord till mig, men totalt stöd till honom.
Det gör ont, må du tro!
Det svider lika jävligt som grus mot knäna.
Och inte ens har du haft ryggrad nog att berätta det för mig. Jag har fått reda på det på omvägar.
Kanske är det som killbästisen från tonåren, Agronomen, sa: Du vill ha en del av mitt liv.
Ja, nu får du det. Vardagen med mannen jag levde med. Det som innebär att man har någon som tvättar, lagar mat, städar och myser i soffan.
Men du förlorar mig.

När det inte blir som man tänkt sig

är det härligt med vänner som sluter upp.
Dagen blev inte riktigt som jag tänkt mig och det är trist.
Men kvällen räddades av Översätterskan som bara slöt upp och hängde med ut på promenad och fika. Dessutom räddade Skribenten det hela, eftersom jag inte tagit med mig plånbok... men han gjorde en hjälteinsats och kom med kontanter.
Och Bästiskollegan ringde och kollade av.
Vad skulle jag gjort utan er?

Möten som berör...

även om man sitter i ett auditorium, ska detta inlägg handla om.
Jag har haft turen att i två dagar få vara mottagare.
Det är en sån lyx, när jag i vanliga fall jobbar med att få andra att uppleva, känna och lära.
Enda nackdelen är att det har varit mycket bra på lite tid. Uppmärksamheten orkar inte riktigt vara på topp hela tiden, men det är ju ett i-landsproblem i sammanhanget.

Så här är en liten presentation av de människor som berört mig (på många meters avstånd):

• Martin Ingvar, hjärnforskare. Rolig, rapp och tankeväckande!
• Pija Lindenbaum, författare. Fantastiska bilderböcker för barn! Igenkänning och humor.
• Niki Daly, 60-årig författare från Sydafrika. Jag är betagen! Hade turen att få luncha med honom och det samtalet var bara ljuvligt. Stillsamt, underfundigt och uppriktig uppmärksamhet. Kärlek.
• Jonas Hassen Khemiri, författare. Vacker man med vackra tankar och vackra ord. Ville ta hem. Vågade inte... han var rätt lång och hade varit svår att smuggla ut obemärkt.
• Georg Riedel med litet band. Jazzig guldstund. Hujedamig, så bra han är!

Invändigt är jag varm och skön. Nu ska jag bara värma på utsidan med ett bad och sen somna med ett leende på läpparna.

Ska det aldrig gå över?

Jag är så låg... igen...
Börjar känna mig som en raspig, repig, hackig cd-skiva.
Ett tag tuffar det på, men så halkar jag tillbaka och står och stampar.
Jag vet att det är utlöst av informationen jag fick i söndags, men det är ändå jobbigt.
Så påfrestande att vara ledsen och nedstämd.
Tro mig, jag försöker att bryta det.
Tänka på annat och hålla mig sysselsatt.
Men det finns där, som ett tunt flor över allt annat.
Jag fattar inte...
Fattar inte att han bara slängde bort oss och det vi byggt under så många år och med så mycket kärlek.
Det är en sådan sorg.
Och jag vet faktiskt inte om jag någonsin läker igen.
Korta stunder fungerar jag, men något är rubbat och förstört långt in.
Aj...

En dröm…

Jag drömmer mycket. Hela filmer utspelas bakom mina ögonlock varje natt. Så har det alltid varit.
Nu drömmer jag så klart mycket om exet.
Här är den senaste:

Vi sover tillsammans i en liten säng med träram, i ett vindsrum.
Sluttande tak med takfönster på båda sidor och gavelfönster vid huvudändan.
Jag vaknar till och hinner registrera att vi sover skönt – nära, lagom varmt och tryggt. Jag känner mig hemma och lycklig.
Då ser jag ett stridsplan flyga utanför det ena takfönstret. Det avtecknar sig mot en mörk himmel och loopar. Det suger till i maggropen, för jag är inte så där jätteförtjust i att flyga och tycker att det är lite läskigt med loopande plan – det känns som om de ska falla ner.
Även exet vaknar och helt plötsligt är jag inte trygg längre.
Jag frågar om han vill att jag ska fortsätta sova bredvid honom på hans arm, eller om han skulle föredra att vi sov skavföttes. Han väljer det sistnämnda och jag fylls av en sådan sorg och känsla av avvisning och förnedring, men kryper ner i fotändan och tänker att det nog ändå är bäst. Jag ska ju inte pressa honom. Det var därför jag frågade – jag ville bara ligga hos honom om han själv ville ha mig där.
Då ser jag hur det hänger en spindel från det andra takfönstret – det som är ovanför sängen. Jag gillar inte spindlar och tvingas störa honom och be honom ta den för att jag ska kunna sova. Han suckar och blir irriterad, men gör det.
Drömmen slutar med honom sittandes upp på sängkanten med spindeln i handen och jag ihopkrupen i fotändan.

Han var verkligen en stor del av min trygghet. Han var min familj. Han tog spindlar och höll om mig när jag kände mig liten och rädd. Jag älskade att kura ihop mig i hans famn och somna där och det första jag gjorde när jag vaknade var att rulla bort till honom.
Flygplan återkommer i mina drömmar i perioder då jag känner mig otrygg. Ibland sitter jag i dem, ibland ser jag dem. Ibland sprängs de eller störtar. Ibland loopar de bara och får mig att hisna. Mången natt har jag vaknat rädd efter en flygplansdröm och krupit nära.
I drömmen frågar jag om han verkligen vill att vi ska sova nära. Ofta frågade jag honom om han var nöjd, om han hade det bra, om han var lycklig. Jag frågade eftersom jag aldrig fick någon spontan bekräftelse eller feedback. Jag visste aldrig riktigt var jag hade honom. Det sista året började han svara som han gjorde i drömmen. Att han helst låg själv, eller att han inte älskade mig, eller att han bara kysste mig för att han kände sig tvungen. Det var ont och tungt…
Jag vet att min mörkerrädsla och spindelfobi hämmade både honom och mig. Jag tyckte att det var jobbigt när han var bortrest länge och det var tufft för oss båda. Jag trodde att han var oumbärlig. Nu vet jag att han inte är det. Jag dödar spindlar, går hem själv i mörker och mörkret i lägenheten är övervunnet sedan länge. Det är synd att jag inte tog tag i det tidigare, men han sa inte förrän efteråt att det hade varit viktigt för honom och då är det svårt att hitta motivationen.
I slutet var jag så ensam…

Missunnsam

Jag är så förbannad!
Har ju inte längre någon kontakt med exet.
Har till slut insett att det inte leder någonstans, förutom djupare ner i svärtan.
Men ikväll blev jag uppdaterad på vad som händer i hans liv (inte av honom).
Jag fick reda på att han fått ett förstahandskontrakt på en lägenhet, dessutom i min gamla hemstad.
Han har tydligen också ett jobb på gång – ett som ligger närmre hans kompetens och inte bara ett sketet vaktmästarjobb i en kyrka, som han harvat runt på sen han misslyckades med att hämta ut sin civilingenjörsexamen härom året.

Det vill säga:
Livet ger honom rätt.
Så fort han lämnade mig, så började bitarna falla på plats.
Som om jag var den som bromsade.
Och det gör mig så förtvivlat förbannad!

Jag unnar inte honom detta.
Jag önskade att livet satte krokben för honom.
Att han fick det tufft på jobbet pga misstankar om hans och Marans förhållande.
Att han skulle flytta runt i sunkiga andrahandslägenheter ett bra tag.
Att han skulle sitta på sitt skitjobb tills det drogs in.

Men i stället flyter det på.
Det är han för fan inte värd!

Åtta ting jag aldrig gör igen

Jag har haft dåligt med tid och dåligt med inspiration, så då är det bara att tacka och ta emot, när det uppmanas (Lotten och Trulsa).

1. Exet
   Been there, done that…
   Om jag upprepar det tillräckligt med gånger, så blir det nog helt sant ända in i hjärtats innersta.
   
2. Korv
   Vegetarian sedan 1999, men korv lade jag av med långt innan.
   Det går bara bort och kommer aldrig igen! Kan knappt vara i närheten av lukten ens.
   
3. Korridor
   Ett år på folkhögskola med korridorsboende räckte och blev över. Kanon då, men aldrig mer.
   Tycker helt enkelt att andras intorkade matrester är för äckliga.
   
4. Midjelångt hår
   Jag lät det växa och växa och helt plötsligt var jag synonym med Rapunzellångt hår. Långt och rakt, och fint i Leia-snurror. Men rätt så tråkigt, flickigt och alldeles för snällt. De senaste åren har det blivit allt kortare och fräckare. Jag trivs! Man ska ju inte köra med falsk marknadsföring!
   
5. 15 år
   Inte bara för att det är biologiskt omöjligt, utan också för att det var så jobbigt!
   Varje gång jag träffar eller arbetar med 15-åringar, så tänker jag: ”Tack gode Gud, att jag inte är 15!”. Högstadiet, inte vuxen, inte barn, hormoner, övertolkande och överkänslig. Det är rätt skönt att känna sig själv lite bättre!
   
6. Tält/vindskydd
   Uärk! Har tvingat mig genom några nätter i dylika tortyrredskap och hatar det. Får klaustrofobi och panik. Allt är mörkt (i skogen finns inga gatlyktor – jag hatar kompakt mörker!), allt är inpyrt, insekter och spindlar härjar fritt överallt och ett toabesök är förenat med livsfara (fästingar på läskiga ställen, för att inte tala om risken att trilla ner i bajsgropen). Friluftsliv i allmänhet och tältning i synnerhet – inget för mig!
   Asfalt är vackert!
   
7. Sagan om ringen
   Jag har plöjt böcker en gång, för det ska man väl ha gjort. Men det lär inte bli fler genomläsningar. Såååå seg.
   
8. Örnspaning
   Utflykt med exet och hans familj. Kallt, blåsigt, blött och kallt. Dessutom har jag ingen aning om hur man skiljer en havsörn från en kungsörn och ärligt talat. I couldn’t care less. Nämnde jag att det var kallt?

Obotlig romantiker

Jag är hopplös.
Jag tror att kärleken ska vara som på bio.
Att det är som i sångerna.
Poetiskt, pirrande, självklart, romantiskt, bortsvepande...

Det här brukar jag inte erkänna.
Utåt försöker jag nämligen hålla en krass och cynisk inställning.
Kärlek håller så länge den håller, inga löften är för evigt, en ring är bara en bit metall...
Men inne i mig, så längtar jag hett efter det stora svallande.
Lyft och snurrar på tågperrongen, smäktande ögonkast, brännande hud och andetag, himlastormar...
I 10 år höll jag till godo med en man med små gester. En man som inte passade in i mallen som drömprins. En man som generades av offentliga ömhetsbetygelser och som inte vågade ta mig med storm.
Och jag tänkte att så är det. Det andra är bara dikt.

Men igår gick det upp för mig.
Jag lever visst som i sångerna och filmerna.
Igår satte Rigmor Gustafsson ord och toner på mina upplevelser.
"You don't have to worry" - nej, din stackare du hade inget annat val än att lämna och var inte orolig, jag klarar mig.
"Don't do it in here" - jag vet du har en ny, men snälla, kyss henne inte här. Jag vet faktiskt inte vad du såg i mig, när hon är din typ.

Se där, jag lever mina romantiska drömmar...

Du vet att du är singel när

• det är fredag och du är ensam online på facebook av alla dina vänner.
• du har stopp i vasken och får ringa fastighetsskötaren.
• du försöker stirra fram aktivitet i mobilen.
• du får punka på cykeln och det inte finns någon reservcykel.
• du glömmer tvätten i torktumlaren och ingen annan kommer ihåg den.
• du möts av samma tvättberg, som du lämnade 3 timmar tidigare.
• du fryser och i brist på mänsklig värme får ta en filt.
• du kränger upp ALLA godisbitarna i godispåsen och inte har någon att skylla på.
• en lugn hemmakväll, verkligen är lugn.

Överkänslig

Har haft några riktigt bra dagar.
Lite energi och kuligheter.
Men nu är jag helt dränerad.
Ska inte mycket till för att få mig ur balans.
Ett sms från hans syster, som säger att hon saknar mig - whof, klumpen i magen tillbaka.
En kontakt som inte var vad jag trodde - whof, ensammast i världen.
Farmor på sjukhus - whof, orolig och sänkt, trots att det än så länge inte är någon fara.

Sms:ade honom och sa att jag inte ville att han skulle ringa i morgon. Kändes bra.
Fick svar av honom "Varför?" - whof, tillbaka i marionettrådarna.

Suck!

Dags för omställning av fokus.

Måste berätta om min fantastiska farmor.
Hon blir 92 år i år och klarar sig i stort sett själv.
Farmor är rätt så tystlåten, bestämd och har stor intigritet - nästan besvärande mycket, men med en krasshet och analysförmåga som jag uppskattar så.
Nu ligger hon dessvärre på sjukhus, men med en åkomma som ska gå att åtgärda och hemkomst på måndag om allt går väl.
Besökte henne i dag.
Har slarvat med henne denna sommar. Har varit för upptagen av mig själv...
När jag kommer dit, så frågar hon hur det är.
Jag konstaterar att det är bättre, men fortfarande tungt.
Hon förstår och bekräftar.
Sen tittar hon på mig och säger:
"Men ni passade inte ihop. Du ska ha någon mer kreativ. Visst var han snäll, men tråkig. Och mesig."
Jag älskar min farmor!

Kapitel 4 – Ensam är stark!

Kära dumpade,
tro inte att vägen till lycka går genom någon annan!
Ensam föds du och ensam dör du.
Däremellan inbillar du dig att du hör ihop med andra.
Du söker trygghet och kärlek i relation till andra.
Definierar dig genom andra.
Men detta är bara en chimär!

När som helst kan dessa människor, som du tror är en del av dig, ryckas bort. Frivilligt eller ofrivilligt.
Och då står du där med skägget i brevlådan.

Nej, se till att lära känna dig själv.
Genomför dina drömmar och stirra dina rädslor i vitögat.
Umgås med dig själv, roa dig själv och ett, tu, tre, så har du hittat din livskamrat – Du!

Kommentar
Det här har jag trott på stenhårt.
Jag trodde att jag träffade mannen i mitt liv som 17-åring och var inte odelat positiv. Lite jobbigt att inte vara fri och ledig.
Men jag lät mig inte hindras. Här skulle inga bojor slås!
Jag flyttade iväg drygt 50 mil för att uppfylla drömmen att studera sång på folkis. Jag genomförde min princip att bo själv ett år i egen lägenhet innan samboskap.
Jag skapade mig egna sfärer, hade egna vänner och pratade vitt och brett om insikten att 1 + 1 aldrig kan bli 1 utan 2.
Kände mig både stark och duktig.

Med detta i bagaget skulle man kunna tro att jag skulle stå stadigt.
Men, ärligt talat.
Hur kul är det på egen hand?
Visst är jag rätt intressant och har många goda sidor, men till och med jag blir trött på mig själv om jag inte får någon annan input.
Klart att jag ska genomföra mina drömmar, men det är attans tråkigt när ingen finns där bredvid och fattar hur stort det är.
Jag stirrar och stirrar och stirrar på mina rädslor och tar tag i dem. Men hur kul är det när ingen applåderar?
Och det här med att roa sig på egen hand… det har nog sina poänger, men det är rackarns mycket roligare när man är två!

Härlig helg

Solen skiner denna lördag.
Har en välförtjänt långhelg och lyckats fylla den med goda ting.
Är alltid lite nervös inför långa ledigheter. Vill inte sitta ensam...
Därför är det gott i dag.

I går blev det frukost med första kärleken, skogspromenad och nära samtal med bästiskollegan, restaurang och bio med den samma och hennes sambo.

I dag ser jag fram emot att hjälpa bästiskollegan och hennes sambo, en promenad i solen och en trevlig kväll.
Kommer gå och lyssna på körkonsert och sedan avrunda med lite vin på stan i hop med översätterskan.

Ibland är livet gott.

Olycklig - svart på vitt

Då är det bevisat - jag sitter på flertalet nitlotter i livets lotteri.

Trendanalysföretaget Kairos Future har gjort en studie av "Generation Ambition" (30-50 år) i sex länder (Sverige, Danmar, Norge, Finland, Spanien och Frankrike).
Bara det faktum att jag är svensk gör att jag tillhör den befolkning som är näst minst nöjd med livet.
Sen är jag kvinna och det gör att jag är mer benägen att oroa mig och stressa, tydligen beroende av att kvinnor tycks ha högre ambitioner.
Nåja, det här kan jag ta.
MEN, nu kommer vi till det svårsmälta.
Gift/sammanboende mår väsentligt bättre än ensamstående. Den som inte nöjd med sitt kärleksliv är inte ens hälften så nöjd med livet i stort.
Nä, men tack för den!
Nu känns det ju mycket bättre.
Här inbillar man sig att kanske, kanske, kanske har singellivet några fördelar att erbjuda. Tycker att i rättvisans namn, så kunde ju singlar få lov att vara lite nöjdare med något i livet i alla fall. Det är ju trist nog att somna ensam och komma hem till en tom lägenhet, men det kunde väl räcka. Gifta/sambos kunde väl i alla fall ha den goda smaken att vara lite olyckliga. Så himla kul är det ju inte alltid att kompromissa och förhandla.

Dömd till denna olycka, så försöker jag ändå fokusera på något positivt:
En god relation till närmsta chefen är avgörande för hur nöjd man är med arbetet. Den klarar jag! Tjoho! Det finns hopp. Jag kan ju bli arbetsnarkoman. Det passar bra ihop med singellivet.

Det finns en tröst till i detta mörker.
Än så länge har jag inte fyllt trettio. Kanske kommer det en ny undersökning om några år, som säger något helt annat? Hoppas det, för det vore ju skönt att få vara nöjd och lycklig!

Ge mig en flirt!

Jag vill pirra.
Jag vill bli elektrisk.
Jag vill bli disträ och drömsk.
Jag vill ha en flirt.

Svartsjuka

Jag äts upp inifrån.
Hatar det!
Ser dem framför mig hela tiden.
Grubblar över tecken, märkligheter och känslor som dök upp det sista året.
Hur länge har det pågått?
AAAAHHHHH!

Kapitel 3 - hämnd

Hämnas inte!
Vad du än gör, hämnas inte!
Det är ju bara dumt och slår tillbaka mot dig själv.
Håll huvudet högt.
Ta inte ut din ilska på materiella ting för att skada honom.
Var noga med att inte prata illa om honom eller att visa dig bitter.
Ingen annan har med att göra hur och varför det tog slut.
Det är en privatsak er emellan.
Låt det förbli så.
Oavsett hur du har blivit behandlad, ska du så klart inte göra något dumt.
Du är ändå bara den försmådda kvinna och vad du än säger och gör, sker i ljuset av det.
Visar du svaghet här, så bekräftar du ju bara bilden av hur otillräcklig du var. Klart att han inte ville ha dig!
Så skylta inte med dina fel. Var stolt och stark!

Kommentar
Det här har jag levt efter.
Jag har nyanserat, tagit i försvar och tagit mitt ansvar. Man är ju alltid två om att träta...
Jag har inte hämnats. Inte bränt något kort, inte klippt någon slips, inte äggat något fönster...
Jag har varit noga med att inte hänga ut honom eller Maran, inför människor i periferin.
Jag har berättat om mina egna tillkortakommanden och om hur vi har missförstått varandra och förklarat och förklarat.

Men.

Nyligen har jag gjort en kursändring.
Nu får det vara nog!
Ingen mer tystnad när folk tror att det var ett ömsesidigt beslut.
Inget mer: "Nej, vi växte från varandra." eller någon annan klyscha.
Det är slut med att förklara hans sida. Nu förklarar jag bara min.
So what, om det får honom att framstå i dålig dager, eller mig som bitter.
Jag har rätt till min upplevelse och mina känslor.
Jag skyddar inte längre honom. Han behandlade mig illa, han behandlar mig illa och han behandlade Maran som sin älskarinna och svek mig.

Det hjälper faktiskt!

Jag sätter honom inte längre på piedestal och det är skönt.
Och troligtvis räddar det mig från att verkställa mina hämndfantasier.
För än så länge ser jag ingen långsiktig vinst i att försöka ta dem på bar gärning, ringa hennes man, spetsa sanningen eller sprida mina teorier för att skada.
Det ägnar jag mig bara åt i fantasin.

Hänförd

På sistone har jag blivit hänförd av magiska ögonblick.

Bokmässan

• Väntad magi
  Bara vandrandet i mässhallen är för mig magiskt. Bara älskar det. Hittar alltid fynd och inspiration.
• Extravagant magi
  I år åkte jag i tjänsten och fick gå på seminarium - riktigt lyxigt för någon som annars åkt privat och parerat Happy Hour på söndagen, för att pricka in lägsta möjliga inträde. Lyssnade till Amos Oz om fanatism och där, högt högt upp i K2 där jag behövt teaterkikare för att urskilja ansiktsdrag, blev det magiskt. Hans ord och humor fick luften runt mig att bli lite klarare.
• Oväntad magi
  När jag, uppfylld och upplyft, kom ut från seminariet hade jag turen att trampa rakt in på Internationella torget och Manifestation för folket i Burma.
  Magiskt ögonblick att få höra Desmond Tutu.

Cullbergbaletten

• Rörande magi
  Har nu sett dem för första gången live. Njöt av varje ögonblick, av varje rörelse, av varje känsla. Betagen av denna fantastiska kombination av skönhet, fulhet, mjukhet, hårdhet, komik och tragik. Fångad, förtrollad, förälskad...

Medea vaknar...

Det här kan nog bli ett kapitel i handboken...
Tanken på hämnd är skön.
Väldigt skön.
Speciellt dagar då jag vaknar av drömmar med honom.
I denna dröm kom han för att, med ett hånleende berätta att han och Maran nu var ett par.
Jag grät, skrek, hotade, bönade... och var helt maktlös.
I drömmen hånlog han större och sa att Maran skulle skilja sig, så nu var det ute.
Kanske inte så konstigt att jag vaknade rätt så olustig...

Hämnden leker jag bara med i tanken.
Å andra sidan är det där drömmarna finns också, så de kan väl husera ihop.
Kanske tar de kål på varandra?

Tokmässa!

I morgon bär det av!
Äntligen bokmässa.
Som en skänk från ovan kom den.
Denna personalutflykt.
Den första vettiga någonsin och den första ever till bokmässan.
Och just denna höst, då jag trodde att bokmässan var körd.
En tidigare gemensam och omhuldad höstaktivitet, som jag nu får göra i annan form.
Och ärligt talat.
Det är viktigast att få komma dit!

Ska shoppa mig tokig i trängsel och dålig luft.
Och lyssna lite på Amos Oz.

Letar speciellt efter bra handböcker.
Efterlängtade titlar:

• Så överlever du en skitstövel.
• Enkel väg till ett lyckligt liv.
• En man i byrålådan - instruktionsbok.
• Här är ditt liv - om 10 år.
• 10 sätt att fånga drömlägenheten.
• 100 tips på hämnd som aldrig avslöjas.

Tjingeling!

Kapitel 2 - önskan att bevara

Tänk så mycket ni har byggt upp ihop.
Så många vackra saker.
Tänk så hemskt det är när det rämnar.
Nog vill man skrapa med sig så mycket som möjligt i livbåten.
Det är ju helt förståeligt.
Varför måste livet förändras, bara för att ni två inte längre är ett par?

Så här tänkte jag:

1. Dubbelsängen är min! Där sover jag tryggt och bra!
2. Jag vill bo kvar, eller i alla fall väldigt nära.
3. Jag vill umgås med samma människor på samma sätt. Det får jag se till att få att funka.
4. Den vackra sängramen ställer jag ner i källaren. Den nänns jag inte göra mig av med. Etc...

Så här blev det:

1. Tja, här vill jag ju inte ligga med alla minnen. Akutinköp av ny säng - något mindre, men stor nog för mer än en. Och bara min!!! Utan karlsvett och kroppshår.
2. Ge mig luftombyte!!! Lagom i alla fall.
3. Härligt att träffa folk som skiter i honom och inte måste vara lojala med skitstöveln.
4. Hmmm, en annons på blocket och jag kan köpa ny soffa när jag har ny lägenhet!

Det är ju konstigt att man inte kan stå vid sitt ord!
Svagt på nåt sätt...

Kapitel 1 - kontakt med exet

Självklart ska du ha kontakt med ditt ex.
Ni har ju ändå delat liv i 1, 5, 10, 20, 40... år.
Det vore ju märkligt om ni två, som delat alla känslor, vänner, familjer och upplevelser skulle bli som främlingar för varandra.
Så klart tycker ni ju fortfarande om varandra.
Det handlar bara om att "kär-känslorna" är borta, för en eller båda.
Så gör ett försök.

Det här fick jag ut av det:

• Små stunder då jag trodde vi var överens, brydde oss om varandra och möttes. Dessa resulterade först i lite lycka och sedan i mer sorg och saknad.
• Gräl - stora och små, långa och korta, om gammalt och nytt.
• Elakheter - både från mig själv och exet. Gammalt okänt och känt groll slängt i ansiktet.
• Större självinsikt - exet har delgett mig alla mina dåliga sidor. Så viktigt för självkänslan.
• Beskrivningar av honom och Maran och deras fantastiska relation. De är så kompatibla, hon behöver honom, de är varandras bästa vänner, hon fick honom att orka. Det är en ynnest att äntligen få reda på vad hon har som jag saknar.
• Förnedring - enbart från min sida. Jag har bönat, bett, gråtit, tiggt, trugat... allt för att han skulle ta mig tillbaka, eller i alla fall ge mig en smula.
• Känslan av att jag inte kan leva utan honom - en fantastisk start för ett nytt liv.

Gör som jag och stånga dig blodig, eller vänd på klacken.
Jag har i alla fall inte blivit lyckligare, men desto mer insatt i hur illa jag kan göra mig själv.

Och det som inte dödar...
gör jävligt ont!

Hur man INTE separerar - en liten handbok för dumpade

Introduktion

Jag har kastat mig ut i empiriska undersökningar för att du, kära läsare, ska besparas onödigt lidande.
Här kan du följa alla mina misslyckanden, alla mina tillkortakommanden och se till att göra precis tvärtemot.
Trillar jag, mot förmodan, över någon hållbar strategi, är jag så klart generös även med denna.

I nästa inlägg:
Kapitel 1 - kontakt med exet

Och med denna cliffhanger lämnar jag för i dag.

Jag är nog lite dum i huvet

Jag går i cirklar och kommer inte loss.
Ja, jag har blivit illa behandlad.
Ja, jag blir det fortfarande.
Nej, detta var inget jag ville.
Ja, jag är utbytt.

Men varför kan jag inte bara rycka på axlarna och gå vidare?
Varför tycker jag att det är värt att stånga mig blodig?
Att släppa fram ältandet och krälandet och bönandet och förtvivlan?
Varför ger jag honom den makten?
Han vill inte ha den och jag vill inte att han ska ha den.
Varje god stund, eller gott samtal kostar så mycket.

Om det finns en handbok, så gör jag alla fel.
Utom möjligtvis att hämnas och förstöra materiella ting.
Riktigt så dum i huvet är jag ändå inte.

Se - lite hopp i mörkret!

+
När man är på botten finns det bara en väg - upp.

-
Varje gång jag tror att jag nått botten, trillar jag lite till.

Lyxstunder

Just nu är det nästan lite lyxigt att vara jag.
Ikväll kommer Översätterskan och bjuder på sällskap, mycket prat och mat.
Och på måndag bjuder hennes fästman Skribenten på fika, hemma hos mig.
Är inte det lyx i kubik, så säg?
Så i väntan på att bli så omhuldad ska jag nu unna mig en lunch på stan med en av favviskollegorna. Idag är en bra dag...

+
Goa, gamla vänner som poppar upp på nytt och tar och får plats i mitt liv.

-
Viktiga vänner som ballar ur och väljer sida.

Alla goda ting är tre

Efter en hektisk dag på jobbet med alldeles för mycket på för kort tid, så landar jag i kväll i tre goda ting.

1. Jag har shoppat kläder! Många kläder! Och det är så kul och jag blir så fin och då blir jag glad.
2. Jag har sjungit med kören. Till och med gospelarret på All you need is love (kopierat ur filmen Love actually - som var favoritfilmen förr, men nu är för förknippad med det som var) är kul att sjunga, trots alla smärtsamma minnen och associationer. Så häftigt att sjunga i en kör som är så bra.
3. Jag har hittat tillbaka till gamla, fantastiska vänner. Idag har jag haft ett fantastiskt skrivet samtal med en gammal killkompis och bokat in en kvällsträff i morgon med en tjejkompis från förr. Dessa gamla kontakter är bara ljuvliga!

+
Kan unna mig tid och saker själv utan att få dåligt samvete.

-
Alla svartsjuketankar som bara snurrar.

3 månader

Idag är det tre månader sedan jag klev in i singelskapet.
Rättelse: Blev inknuffad i singelskapet.

Innan jag blev lämnad trodde jag inte att jag skulle överleva en separation, men det gjorde jag.
Lever gör jag inte ännu, men överlever, det gör jag varje dag.
Fortfarande gungar marken och varken boende, umgänge eller relationen till exet har hittat sina former.
Livet är tristare och gråare, men det har börjat rulla på igen.

Jag oroar mig för massor, är ledsen ofta och arg titt som tätt.
Hela händelsen upptar enormt mycket tid fortfarande, men det får vara så.
Jag är här och nu och får ta det som dyker upp, både inombords och utifrån.
Med jämna mellanrum slungas jag mot marken igen, men jag reser mig. Vad annat kan jag göra?

Dagens +
Det har dykt upp gamla och nya människor i mitt liv, som får plats på ett helt annat sätt än förr.

Dagens -
Jag är dumpad.

Tänk om det var som en förkylning...

... då skulle jag vara sjuk och tradig, men bli frisk.
Och sen immun mot viruset.
Det hade inte varit dumt om det var på samma sätt med brustna hjärtan.

Men det är kanske så?

Ögon och näsa rinner ungefär lika mycket.
Huvudet är tomt och överbelamrat på samma gång.
Man kan inte tänka på något annat än att man är sjuk, altenativt på allt man inte kan göra för att man är sjuk.
Ingen matlust, svårt att sova, hängig, miserabel...

Folk i allmänhet tycker inte att man är någon social höjdare, varken med förkylning eller med hjärtesorg.
Man går runt i sin bubbla och når varken ut eller in.
Bara ens närmsta orkar med en i detta urusla tillstånd.
Förkylningar smittar och hjärtesorgerna också - alla som påverkas blir ledsna.

Man råkar ut för beskäftiga människors goda råd:
Ät c-vitamin. Drick Echinacea. Sov.
Ring inte. Se inte allt så negativt. Bryt ihop och kom igen.

Korta stunder går det att uppbåda tillräckligt med energi för att dölja sitt tillstånd.
Men det räcker med en nysning, eller en tanke som leder till en tår, för att man ska känna sig som en spetälsk bland folk.

Fördelen med förkylningar är att de inte kommer igen. Inte samma i alla fall. Har kroppen väl vunnit över viruset, så är det kört.
Undrar om det är likadant med hjärtesorger?
Om jag väl överlever den, så är jag kanske immun mot den som orsakade det hela.

Tänk om det var som en förkylning!

Återfall

Pucko mig!
Kontaktade honom i torsdags.
Hittade vantar, mössor och halsdukar som var hans.
Ringde och gick sedan bort och hängde påsen på hans dörr.
Han ringde tillbaka.
Blev ytterligare ett maratonsamtal...
Jag som hade lovat mig själv att inte ringa, inte kontakta...
Hade klarat mig 2,5 veckor innan jag föll dit igen.
Kanske lite mer givande denna gång ändå.
Han kunde ge mig vissa erkännande - tex att hans agerande (eller avsaknad på) hade inverkat mer än han trott.
Det känns ju skönt.
Men vad hjälper det. Han vill ju ändå inte ha mig.
Och frågan är om jag vill ha honom?
För närvarande är han rätt patetisk.
För första gången hade jag stunder i ett samtal då jag kände mig stundtals distanserad.
Som om jag nästan tyckte det var skönt att vara utan honom...
Vi pratade om öppen kommunikation, raka kanaler när vi separerade.
Jag har hållt min del, men inte han.
Det är nog dags nu att följa mina vänners råd och skita i honom.
Antingen bidrar vi båda två, eller inte.
Han kan inte ha tillgång till mig utan att bjuda igen.
Måste bli lite stolt.

Dagens + med singellivet
Jag kan ondgöra mig över honom utan att känna mig illojal.

Dagens -
Jag är förkyld och ingen pysslar om mig.

4 nyanser av grått

Det regnar...
och jag är ruggigt trött efter en lägerhelg med 30-talet ungdomar.
Det var skönt att komma hemifrån.
Slippa tänka på mat, sällskap och sysselsättning - riktigt bekvämt faktiskt.
En bra helg och ändå...
Det är en sån sorg att inte ha någon att ringa och säga god natt till.

Allt har liksom blivit grått.
Som om det låg smog över allt som händer.
Visst kan jag ha kul, men jag har ingen att dela det med.
Och det är det tyngsta.
Att inte kunna dela, att inte landa hos någon.
Så ensamt och så grått.