Återfall

Pucko mig!
Kontaktade honom i torsdags.
Hittade vantar, mössor och halsdukar som var hans.
Ringde och gick sedan bort och hängde påsen på hans dörr.
Han ringde tillbaka.
Blev ytterligare ett maratonsamtal...
Jag som hade lovat mig själv att inte ringa, inte kontakta...
Hade klarat mig 2,5 veckor innan jag föll dit igen.
Kanske lite mer givande denna gång ändå.
Han kunde ge mig vissa erkännande - tex att hans agerande (eller avsaknad på) hade inverkat mer än han trott.
Det känns ju skönt.
Men vad hjälper det. Han vill ju ändå inte ha mig.
Och frågan är om jag vill ha honom?
För närvarande är han rätt patetisk.
För första gången hade jag stunder i ett samtal då jag kände mig stundtals distanserad.
Som om jag nästan tyckte det var skönt att vara utan honom...
Vi pratade om öppen kommunikation, raka kanaler när vi separerade.
Jag har hållt min del, men inte han.
Det är nog dags nu att följa mina vänners råd och skita i honom.
Antingen bidrar vi båda två, eller inte.
Han kan inte ha tillgång till mig utan att bjuda igen.
Måste bli lite stolt.

Dagens + med singellivet
Jag kan ondgöra mig över honom utan att känna mig illojal.

Dagens -
Jag är förkyld och ingen pysslar om mig.