Tänk om det var som en förkylning...

... då skulle jag vara sjuk och tradig, men bli frisk.
Och sen immun mot viruset.
Det hade inte varit dumt om det var på samma sätt med brustna hjärtan.

Men det är kanske så?

Ögon och näsa rinner ungefär lika mycket.
Huvudet är tomt och överbelamrat på samma gång.
Man kan inte tänka på något annat än att man är sjuk, altenativt på allt man inte kan göra för att man är sjuk.
Ingen matlust, svårt att sova, hängig, miserabel...

Folk i allmänhet tycker inte att man är någon social höjdare, varken med förkylning eller med hjärtesorg.
Man går runt i sin bubbla och når varken ut eller in.
Bara ens närmsta orkar med en i detta urusla tillstånd.
Förkylningar smittar och hjärtesorgerna också - alla som påverkas blir ledsna.

Man råkar ut för beskäftiga människors goda råd:
Ät c-vitamin. Drick Echinacea. Sov.
Ring inte. Se inte allt så negativt. Bryt ihop och kom igen.

Korta stunder går det att uppbåda tillräckligt med energi för att dölja sitt tillstånd.
Men det räcker med en nysning, eller en tanke som leder till en tår, för att man ska känna sig som en spetälsk bland folk.

Fördelen med förkylningar är att de inte kommer igen. Inte samma i alla fall. Har kroppen väl vunnit över viruset, så är det kört.
Undrar om det är likadant med hjärtesorger?
Om jag väl överlever den, så är jag kanske immun mot den som orsakade det hela.

Tänk om det var som en förkylning!