Medea vaknar...

Det här kan nog bli ett kapitel i handboken...
Tanken på hämnd är skön.
Väldigt skön.
Speciellt dagar då jag vaknar av drömmar med honom.
I denna dröm kom han för att, med ett hånleende berätta att han och Maran nu var ett par.
Jag grät, skrek, hotade, bönade... och var helt maktlös.
I drömmen hånlog han större och sa att Maran skulle skilja sig, så nu var det ute.
Kanske inte så konstigt att jag vaknade rätt så olustig...

Hämnden leker jag bara med i tanken.
Å andra sidan är det där drömmarna finns också, så de kan väl husera ihop.
Kanske tar de kål på varandra?