Det regnar...
och jag är ruggigt trött efter en lägerhelg med 30-talet ungdomar.
Det var skönt att komma hemifrån.
Slippa tänka på mat, sällskap och sysselsättning - riktigt bekvämt faktiskt.
En bra helg och ändå...
Det är en sån sorg att inte ha någon att ringa och säga god natt till.
Allt har liksom blivit grått.
Som om det låg smog över allt som händer.
Visst kan jag ha kul, men jag har ingen att dela det med.
Och det är det tyngsta.
Att inte kunna dela, att inte landa hos någon.
Så ensamt och så grått.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Get up. Stand up. Det kommer ska du se. Häng inte upp ditt liv på honom.
För att vara ärlig, så är det klart att jag fortfarande saknar honom och mycket av mina tankar kretsar kring honom.
Men i helgen var det egentligen värst att inte ha någon att komma hem till. Vem var lite mer underordnat - även om så klart vanan tog fram bilden av honom.
Skulle behöva omprogammeras...
Du vänjer dig. Jag har gjort det.
Skicka en kommentar