En tanke

Jag har förhandlat med mig själv från den första dagen vi blev tillsammans.
Då handlade det mest om att han inte stämde in i pojkvänsprofilen - och det var inte lätt att acceptera som sjuttonåring.

Jag vägde i början dåliga kyssar och fumligt nybörjarsex mot ömhet och närhet som pirrade.
Jag vägde senare mesighet och initiativlöshet mot stabilitet och trygghet.
Jag vägde i perioder andras attraktionskraft och spänning mot en djupare kärlek.
Jag vägde i slutet obekräftelse och ointresse mot framtidsdrömmar och minnet av det goda.

Men jag valde alltid honom och valde om honom. Hittade tillbaka till pirr och förälskelse. Mina val gjorde mig starkare, mina känslor djupare och honom bättre i mina ögon.
Endast en fantastisk man kan gå vinnande ur alla dessa förhandlingar.

Jag vet att han återvalde mig en gång på allvar, då han egentligen tänkt gå, efter ett år vi tillbringat med 55 mils avstånd.
Men sen vet jag inte. Jag tvivlade och fick honom att gunga, men han ville alltid tillbaka.
Kanske var det bekvämast, skönast och lättast för honom att stanna, fram till en dag då det inte längre var klart och tydligt. Där stod en annan kvinna och skymde sikten. Där fanns en depression som la sordin på alla känslor, utom de nattsvarta. Där fanns kriser i vår omgivning som dränerade oss på tid och energi.
Och utan erfarenhet av att behöva förhandla och välja om, så fanns det bara en väg. Bort.
Då fanns det bara en enkel lösning på nödvändig förändring och det var att lämna.

Det är ju bara trist att man inte kan förändra sig själv genom att lämna situationen som kräver förändring.