Att få börja om på nytt

När jag läste denna text på Hackes blogg, skrattade jag högt. Den fick bli inledning till den morgonbön jag höll för personalen idag. Varje dag borde nämligen börja på nytt med ett leende.
Här är mina andra tankar, som jag delade med mina kollegor i morse. De svavelosande texterna jag refererar till är domsöndagens texter 2:a årgången (Dan 7:9-10, Upp 20:11-21:15, Joh 5:22-30).

På söndag är det domsöndag och mina rytmikgrupper ska medverka för första gången i kyrkan. Som musiklärare får jag lätt panik när jag läser texter om uråldriga män på tronstolar och böcker med förteckningar över dömda. Hur förarbetar man sådana texter i grupper med barn och småbarnsföräldrar? Konkretiserar ordet? Och hur väljer man sånger? Eller gör söndagsskola?
Jag vet fortfarande inte, men jag tänkte börja testa lite tankar här.

Först och främst har jag beslutat mig för att lämnar de brinnande sjöarna till Favoritkollegan, som är präst.
Jag väljer, med förmånen utifrån att vara lärare och inte teolog, att ta fasta på det som står mellan allt svavelosande, nämligen omstarten, en ny himmel och en ny jord. Kyrkoårets nyårsafton. Sista dagen på det gamla, med löften och förhoppningar inför det nya, då allt ska bli annorlunda och jag en lyckligare och sundare människa.
För längtan efter att få lämna och börja om känns bekant. Det kan jag relatera till mig själv, men också till deltagarna i mina grupper.

Rytmikgrupperna består av små barn, de flesta väldigt nya här på jorden och deras, i många fall, lika nya föräldrar.
I föräldrarnas ögon ser jag förhoppningar. Viljan att skapa det bästa för sina barn, förutsättningar och skydd, men också önskan att välja bort och skydda från sånt som de själva upplevt, men velat vara utan. Det nya livet, som har alla möjligheter att bli så mycket helare, lyckligare och tryggare än mitt eget om jag bara fyller på med rätt saker.
Men barnet är inte tomt när det kommer. Där finns personlighet, dygnsrytm, temperament. Förutsättningar för både begåvningar och svårigheter. Så allt som fylls på påverkas av det som redan finns. Och föräldrarnas räckvidd har begränsningar, det kommer dagar då det inte längre går att skydda barnet, eller välja åt det. Dagar då barnet gör tvärtemot det föräldern ville och föräldern bara hjälplöst kan se på. För tillsammans med våra medfödda förutsättningar, finns också drivkraften att få välja själv.
Och detta pågår ständigt, generation efter generation.

Men jag kan inte sluta hoppas på en ny start, en ny början.
Jag måste tro att det kan bli bättre, att det kan förändras.
I mitt liv här och nu, även om den omstarten aldrig kan bli frikopplad från det som varit, men också i stort, en omstart som verkligen är en ny början, bortom gråt, klagan och död.