Tuff dag och kväll

Ibland blir ensamheten så påtaglig…
Ett mejl från en vän som vill träffas utlöste tårar och jag satt gråtandes hos ena bästiskollegan.
Hur gör man när det finns taggar som gör ont och hinder som känns oöverstigliga till vännen?
När ens sorg inte ryms i vänskapen, när den som säger sig vara neutral tar ställning och när en av ens närmsta vardagsvänner glider ur vardagen, men delar vardag med exet genom jobbet.
Hur överlever man saknaden av ett gudbarn man tidigare träffat minst en gång i veckan och nu inte sett på två månader?
Hur reparerar man svek?
Jag vet inte… och därför vet jag inte hur jag ska göra. Träffas, med risk för att allt det outtalade bubblar upp och gör det värre, eller inte träffas, och låta sprickan och känslan av svek växa sig allt större?
Det bästa vore väl att tala ut, men då måste båda vilja och jag tror inte att önskan är ömsesidig. Men jag tror heller inte att jag orkar låtsas som om det inte finns.
Så jag köper mig tid genom att vara uppbokad.

Väl hemma efter en lång arbetsdag ringde syster för att boka systerdag. Mysigt… Systerdag växte till mamma-/dotterdag och så var mamma i telefon. Jag grät och berättade om dagens dip. Kändes skönt. Tyvärr grumlades känslan av att mitt föräldrahem är i gungning. Inget nytt under solen, men det är så smärtsamt.

Och nu får jag bära det själv. Det finns inte längre en famn att krypa in i och dela sorg och oro med. Mitt gamla hem är ostadigt och det egna jag byggde finns inte längre. Just nu är jag så ensam…