Att stå naken

Lyx för mig är några timmar på Kallbadhuset.
Jag, havet, solen och en bok.
Tiljorna som lämnar märken genom lakanet, solen som värmer varje centimeter, sorlet av kvinnor som badar, solar, pratar…

Här tankar jag kraft, luft och D-vitamin.
En avslappning för både kropp och själ.
En chans att stå naken – både på utsidan och insidan.

En nakenhet jag uppskattar.
När alla är nakna mister nakenheten sin laddning.
Samtidigt som det också finns något sensuellt över alla nakna kvinnokroppar.
Något vackert.

Här samsas unga kroppar med gamla, vältrimmade med sladdriga.
Här finns kroppar med två, ett eller inga bröst.
Bröst som är små som myggbett, bredvid tunga, fylliga barmar.
Gropiga lår går förbi lår, smala som handleder.
Kvinnor med hud lika brun och rynkig som bark har sina inmutade områden.

Jag sneglar och funderar.
Fyller blicken med alla dessa kvinnor.
Kan se skönheten hos nästan alla.
Ser hur alla har små skavanker, små ting som gör dem mänskliga och individuella.
Skönhetsfläckar, som blir följeslagare och förhöjer det vackra någon annanstans på kroppen.

Undrar varför det är så svårt att se skönheten hos mig själv.
Ser bara kilona som kom tillbaka.
Och kilona som följde efter.
Siffrorna på vågen, som drar ner humöret.
Kurvorna, som förhindrar mig att njuta av sommaren. Som gör varje glass till ett övertramp. Varje glas vin till en synd.

Jag vet att jag förra sommaren var väldigt smal.
Jag upplevde det inte så, men jag kan förstå det rent logiskt.
Jag vet också att smalheten berodde på att jag mådde så ofantligt dåligt.
Min nuvarande vikt är ett tecken på att själen har läkt, om inte fullt, så något.
Men vad gör det, när en annan del av mitt inre bara spottar ut missnöje?
När spegeln hotar med sin sanning?

Att stå naken inför mig själv är så svårt.
Det har det alltid varit.
Men nu är det svårare.
Det finns inte längre någon annans kärlek att svepa runt en söndergranskad kropp.
Hon är utelämnad till en hård och dömande blick, utan förlåtelse.