På nåt sätt är det patetiskt hur vi människor funkar.
Länge försökte jag att hålla emot.
Ville behålla bilden av det goda - i många år var han det bästa jag kunde tänka mig.
Jag var medveten om hans, mina och våra brister, men beredd att leva med dem för jag tyckte att det goda uppvägde.
Sen skulle jag helt plötsligt förhålla mig till att det goda inte längre uppvägde för honom.
Det gjorde mig så ledsen och det gör mig fortfarande ledsen. Det var som om han gjorde något fult av det jag tyckt var vackert.
Men nu sitter jag i samma situation.
Ser allt mer sprickorna och bristerna.
Börjar redan kännas märkligt att jag kunde finna mig i vissa saker.
Och helt plötsligt börjar ilskan ta plats på riktigt.
Och föraktet...
Det känns patetiskt - det är en process som varken är vacker eller något jag är stolt över.
Jag värjde mig länge, ville ha högre ideal, ett schysstare slut, en rakare kommunikation.
Men fasen vad skönt det är!
Så jag har fortfarande inte ringt. Hållt mig till 2 korta sms om praktiska saker.
Inte ens svarat på hans något provocerande svar.
Det låga beteendet kommer jag inte ens bemöta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Visst är det märkligt hur man finner sig när man är kär. Men det är rätt, låt ilskan tala.
Allt är märkligt.
Vem är han?
Vem är jag?
Och vem var det jag levde med i tio år????
Helt absurt.
Det gäller att kunna reflektera i ett förhållande och inte falla i något märkligt beteende där man bara är. Men vad fan ska jag säga, har väl inte haft något vettigt förhållande hittills.
Skicka en kommentar