Kapitel 3 - hämnd

Hämnas inte!
Vad du än gör, hämnas inte!
Det är ju bara dumt och slår tillbaka mot dig själv.
Håll huvudet högt.
Ta inte ut din ilska på materiella ting för att skada honom.
Var noga med att inte prata illa om honom eller att visa dig bitter.
Ingen annan har med att göra hur och varför det tog slut.
Det är en privatsak er emellan.
Låt det förbli så.
Oavsett hur du har blivit behandlad, ska du så klart inte göra något dumt.
Du är ändå bara den försmådda kvinna och vad du än säger och gör, sker i ljuset av det.
Visar du svaghet här, så bekräftar du ju bara bilden av hur otillräcklig du var. Klart att han inte ville ha dig!
Så skylta inte med dina fel. Var stolt och stark!

Kommentar
Det här har jag levt efter.
Jag har nyanserat, tagit i försvar och tagit mitt ansvar. Man är ju alltid två om att träta...
Jag har inte hämnats. Inte bränt något kort, inte klippt någon slips, inte äggat något fönster...
Jag har varit noga med att inte hänga ut honom eller Maran, inför människor i periferin.
Jag har berättat om mina egna tillkortakommanden och om hur vi har missförstått varandra och förklarat och förklarat.

Men.

Nyligen har jag gjort en kursändring.
Nu får det vara nog!
Ingen mer tystnad när folk tror att det var ett ömsesidigt beslut.
Inget mer: "Nej, vi växte från varandra." eller någon annan klyscha.
Det är slut med att förklara hans sida. Nu förklarar jag bara min.
So what, om det får honom att framstå i dålig dager, eller mig som bitter.
Jag har rätt till min upplevelse och mina känslor.
Jag skyddar inte längre honom. Han behandlade mig illa, han behandlar mig illa och han behandlade Maran som sin älskarinna och svek mig.

Det hjälper faktiskt!

Jag sätter honom inte längre på piedestal och det är skönt.
Och troligtvis räddar det mig från att verkställa mina hämndfantasier.
För än så länge ser jag ingen långsiktig vinst i att försöka ta dem på bar gärning, ringa hennes man, spetsa sanningen eller sprida mina teorier för att skada.
Det ägnar jag mig bara åt i fantasin.