Jag går i cirklar och kommer inte loss.
Ja, jag har blivit illa behandlad.
Ja, jag blir det fortfarande.
Nej, detta var inget jag ville.
Ja, jag är utbytt.
Men varför kan jag inte bara rycka på axlarna och gå vidare?
Varför tycker jag att det är värt att stånga mig blodig?
Att släppa fram ältandet och krälandet och bönandet och förtvivlan?
Varför ger jag honom den makten?
Han vill inte ha den och jag vill inte att han ska ha den.
Varje god stund, eller gott samtal kostar så mycket.
Om det finns en handbok, så gör jag alla fel.
Utom möjligtvis att hämnas och förstöra materiella ting.
Riktigt så dum i huvet är jag ändå inte.
Se - lite hopp i mörkret!
+
När man är på botten finns det bara en väg - upp.
-
Varje gång jag tror att jag nått botten, trillar jag lite till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Tack för din kommentar i min blogg. Jag har helt snabbt läst lite i din, men känner att jag vill återvända när jag har bättre med tid.
Har du tagit kontakt med honom nu igen? Han har en ny? Du kan inte släppa?
För helvete, ring inte honom och tänk onda tankar om honom. Hata honom och hans nya. Det hjälper.
Välkommen filura.
Tyckte verkligen om vad du skrev.
Hej kaptenen.
Ja, jag är dum i huvet, jag erkänner.
Skäll gärna - det hjälper!
Du har rätt jag vet.
Skicka en kommentar