Jag måste bli snäll.
Snäll mot mig själv.
Jag är bra på att unna mig saker, jag är rätt så bra på att hitta på och följa med på kul saker, jag är bra på att hålla mig sysselsatt, men jag är urusel på att vara snäll mot mig själv.
Likt en kackerlacka som dras mot elektriska grillar som lyser, trots att de då dör, så dras jag fortfarande till honom.
Kan liksom inte avhålla mig från att ringa och att hålla kontakten.
Trots att en liten del av mig dör varje gång.
Så lägg av!
Jag vinner inget på att bli mer ovän med honom, höra hur han och Maran tillbringar tid i ett litet ensamgym, få reda på hur mycket de träffas bakom hennes mans rygg...
Enda lindringen är när han berättar att han är ledsen och mår kass. Då möts vi i sorgen för en liten stund. Men det hjälper inte. Han är ändå otillgänglig. Det spelar ingen roll hur mycket sorg vi eventuellt kan dela, han kommer inte tillbaka ändå.
Så jag måste vara snäll mot mig själv
och hålla avstånd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ja, var snäll mot dig själv:)
Word. Bra insikt.
Nu har det gått tre dagar sen jag pratade med honom.
Skickade bara ett enradigt mejl i måndags för att meddela att en nära släkting gått bort.
Men har inte fått nåt tillbaka.
Nä, det är ju bara någon han har träffat regelbundet i 10 år, varför skulle han bry sig?
Känns för jävligt, men gör det lättare att hålla sig väck. Får väl tacka för det.
Annars är det tungt...
Skicka en kommentar