Jag har en ny förälskelse.
Trodde knappt att det var möjligt redan.
I sommar har jag upptäckt Stefan Sundström.
Mmmm...
Två konserter har det blivit och förälskelsen är härlig och ny.
Och bara min...
Han kan ha sin sunkiga Gessle för sig själv.
Själv njuter jag poetiska texter, rasp, riv och känslighet.
När Nina Ramsbys röst flätar sig in är det som en bit av himlen.
Och jag får del av den!
En liten bit lycka i allt elände.
Tänk vad kärlek kan göra...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
G e s s l e?!
Jag tror du ska påminna dig om det ibland... Saknaden kan bli till lättnad i vissa fall. ;)
Jag känner så igen mig i mycket av det du skriver! Du är kanske inte förmögen till det ännu men när du är det kommer såna här (faktiskt inte det minsta ljuva) minnen hjälpa dig i din separation från din saknad. Jag vet att man ibland skapar sig av alltför rosa-colorerade minnen och blandar ihop dem med känslan av saknad. Det är en enorm befrielse när man lyckas se saker mer nyanserat och kanske tillochmed kan skratta åt sånt som faktiskt inte var särskilt bra.
Skicka en kommentar