I 8 av de gemensamma 10 åren hade vi ett gemensamt ideellt engagemang.
Vi planerade och genomförde stora arrangemang och för mig var det först en viktig "praktikplats" och sedan en plats för att hålla igång metoder, kreativitet och redskap, som jag kanske inte alltid fick utlopp för i mitt arbete.
I våras var tanken att både han och jag skulle sluta efter sommaren - för att få tid till varandra trodde jag.
Han har stått fast vid att sluta, även efter uppbrottet. Han var trött på det.
Nu fick jag reda på att jag också måste sluta. Ansvarig ledare anser att människorna i verksamheten inte ska behöva välja sida. Dessutom korsar hans arbete verskamhetens bana och då blir det jobbigt för mig.
Tack!
Då behöver jag ju inte grunna på det längre. Beslutet blev taget utan min inblandning.
Visst var jag medveten om att allt har ett slut, även detta. Visst var jag osäker på om jag skulle orka.
Visst vet jag att allt har sin tid.
Men nog trodde jag att jag hade något att säga till om när den tiden var förbi.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hur går det? Hänger du ihop annars? Börjar du bli arg?
Ilskan kommer och går...
Just nu är jag mest arg för att omvärlden börjar tänka åt en, i nån form av "nu ska underlätta och beskydda och hålla isär". Resultatet blir bara värre.
Vi har haft för mycket kontakt den gångna veckan och det har inte gagnat nån av oss, tror jag.
Saknaden blir så mycket tydligare.
Började jobba och insåg att jag reagerade med ryggmärgen - ville ringa honom, för det brukar jag ju göra och liknande.
Vilket fick till följd att jag började sakna honom på kvällar, nätter och morgnar igen.
Bummer. Hoppas det går över.
Skicka en kommentar