Att hålla mig sysselsatt

Det är enda medicinen.
För mig i alla fall.
Idag strålade solen för första gången på länge. Obarmhärtigt sken den ner på min tomhet. Lyste in i alla vrår och drog fram ensamheten i ljuset.
Jag försökte vara duktig.
Gick upp och ringde mamma. Försökte boka upp mig. Inte helt lätt. Orkade bara inte tanken på att vara social med mina föräldrars bekanta.
Valde i stället att cykla ner till herr och fru Mazarins koloni. La mig att sola och läsa. Inte så dumt. Men boken slutade lyckligt med huvudrollen i sin älskades armar.
Aj, vad ont!
Det var ju inte länge sen jag låg i hans armar och önskade att jag kunde komma in under skinnet på honom och vara så nära, så nära att vi skulle bli ett.
Då trodde jag att det var ömsesidigt.

Tårarna rann och mitt inre skakades av gråt. Men tyst, för att inte störa idyllen i kolonin.

Jag hade både hoppats och fasat att han också tänkt att njuta av vädret i herr och fru Mazarins koloni, men så var inte fallet. I alla fall inte när jag var där.
Jag började röra mig hemåt, men gick vägen förbi damkolonin, bara för att kolla. Kanske var han där.
På vägen började svartsjukan riva mig.
Tänk om han var där med Maran. Och med hennes barn. I min sfär. I det som förr varit vår gemensamma sfär.

Jag har så svårt att värja mig från Maran. Han hävdar, och har gjort det i ett år, att hon bara är en vän - från början bara en arbetskompis, men sen någon närmre. Det finns inga bevis på något annat. Bara en känsla och indicier. Val han har gjort - som att ha kontakt med Maran bakom min rygg trots löften om annat.
Så kanske är hon bara det - en mara som rider mig. Eller så är hon något mer.

För att komma undan alla tankar, så ringde jag vänner.
Fixade fika och cyklade bort till deras renoveringsprojekt. Där blev jag kvar.
Ledsen, liten, vresig på livet - men inte fullt så ensam.
Med spackel och ärenden höll jag mig sysselsatt och så förflöt ännu en dag som singel.