Drömmar vs verklighet

Vet inte vad som är värst.
Verkligheten jag lever i som dumpad och oälskad, eller drömmarna jag har på natten.

I mina drömmar träffas vi.
Inte längre som älskande, även i sömnen är jag smärtsamt medveten om att han har lämnat mig.
Men där träffar jag honom.
Jag försöker prata med honom, få honom att ändra sig.
Jag försöker förföra honom. Jag försöker vara nära.
Men även i drömmarna stöter han bort mig.

Så vad är då värst?
Dagarna, då jag kan sysselsätta mig och prata med andra när han dyker upp i huvudet, eller nätterna, då han dyker upp och jag är värnlös och ensam?
Det får nog bli nätternas drömmar som är värst.

Förr fanns det någon att krypa nära när mardrömmarna slog till. Så är det inte längre.
Å andra sidan har jag övervunnit mycket av min mörkerrädsla, genom att vara själv.
Jag lyckas somna om på egen hand, jag kan skaka av mig obehaget och få min nattsömn.
Inte illa efter så kort tid!

Någonstans i all sorg och förtvivlan, finns stolthet och glädje.
Stolthet och glädje över de saker och situationer jag nu mer klarar på egen hand.
Situationer som jag förr skulle ha förlitat mig på honom i.

Verkligheten jag lever i är förvirrad.
Ett fullständigt virrvarr av motstridiga känslor.
Men jag föredrar den ändå.

I vaket tillstånd kan jag möta mina demoner och jaga iväg dem.
I drömmen har jag inget skydd.