Just nu är jag ensammast i världen

Jag har mist min familj. Det finns inget annat sätt att beskriva det.
Under iaf de dryga 6 år vi bodde ihop, så var han min närmsta familj. Den är borta nu.

Det blev så tydligt och skarpt nyss.
Har varit med mamma, moster och Stor-Kusin på stranden idag.
Så tacksam för att min familj finns, men i bilen hem råkade vi i gräl över en bagatell.
Nu känner jag mig bara ynklig och ensam.
Förr när det hände så fanns det någon på min sida.
Nu är jag utelämnad till mig själv.
Hela tiden beroende av andras välvilja.
Ett gräl med mamma är egentligen inte så hemskt, det händer ofta, men nu är det gräsligt.
Det finns ingen som kan trösta mig.
Ingen av mina vänner har den insynen i min familj.
Ingen annan än han har sett min och mammas relation så nära.
Bara inför honom har jag kunnat vara så öppen med mina sår, utan att det har känts som om jag lämnar ut och sviker familjen.

Så tungt att stå ensam med det.
Ensammast i världen...