De ljusa sommarkvällarna är på väg bort...

Satt en stund i min oas - balkongen.
Älskar den och har pysslat om den med mycket kärlek.
Dock inte i sommar. Har inte orkat.
Ikväll satt jag där och spejade.
Tyckte att jag såg hans ryggtavla susa förbi på cykel och tänkte att han kanske cyklade samma väg tillbaka. Höll vägen under uppsikt under drygt en timme, bla från balkongen.
När jag satt där mörknade himlen och augustikvällen la sig tillrätta över hustaken.
Var tog sommaren vägen?

Det var ju inte så här det var tänkt.
Trots ett tufft år med många dalar och mycket kamp, så höll jag länge hoppet uppe. Hoppades att kunna fria på midsommar. Att med hjälp av tilltro, kärlek och sommarledighet kunna blåsa nytt liv i det som var oss och få ork att lösa knutar.
Så blev det inte. Läget mellan mig och honom blev allt mer låst och infekterat. När vi väl tog hjälp blev resultatet att han inte orkade. Jag valde att kämpa, han valde att ge upp.

Nu har jag gett mig själv en uppift.
De ljusa sommarkvällarna ägnade jag åt tårar och saknad. Övergivenhet och ältande.
I takt med att mörkret åter lägger sig ska jag ändra mina tankebanor.
Inte längre tänka på allt som kunde varit, allt som var, allt jag saknar.
I stället tänka på allt jag ville förändra. Situtionen som var outhärdlig.
Smärtan att inte vara älskad under flera månader. Ensamheten i tvåsamheten. Förtvivlan i att inte se en framtid. Tröttheten efter att ha burit, orkat, älskat utan att få tillbaka.
Jag ville inte leva så. Jag krävde förändring.
Jag fick förändring. Inte som jag ville, inte som jag önskade, inte som jag tänkte och trodde.
Trots det - förändring.

När jag tänker så blir jag själv en del i beslutet. Fortfarande dumpad, sviken och bedragen, men inte överkörd. Inte ett viljelöst offer.
Där hoppas jag hitta kraft för att gå vidare.
Bygga upp mig igen.
Så trots spejandet i sommarkvällen, så vet jag att jag måste släppa taget. Den jag älskade finns inte kvar. Han lämnade för länge sedan.

Kvar finns jag.
Med erfarenhet av att jag har ork att kämpa, även i den hårdaste motvind.
Med erfarenhet av att jag kapabel till utveckling.
Med erfarenhet av att jag är modig nog att möta mina rädslor, fobier och demoner.

Det är banne mig inte det sämsta!

En tröstande tanke att hålla fast vid,
när de ljusa sommarkvällarna är på väg bort.